Idag firar mina föräldrar 55-årig bröllopsdag. Det är ganska så fantastiskt tycker jag. Och flera av mina systrar har varit gifta i närmare 20 år.
För fem år sedan firade hela familjen mammas och pappas guldbröllop tillsammans. Då hade D och jag varit ihop i knappt ett år. Vårt förhållande varade i fyra. Det är ju ingenting i jämförelse... Men även om man aldrig kan veta vad framtiden bär med sig så trodde jag då att jag hade funnit någon som jag kunde åldras tillsammans med.
Jag undrar fortfarande hur det kunde kännas så underbart, så unikt, så rätt och ändå gå så fel...
Känner mig lite desillusionerad och undrar allvarligt hur man bär sig åt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Man vet sällan vad händelser beror på. Slumpen är ingen tillfällighet.... Saker inträffar, men det värsta jag vet är när folk säger "Shit happens". Man låter det hända. Men det är tungt att ta sitt eget ansvar för det som händer.Eller har hänt. Efteråt sitter man som du bara och undrar.. hur gick detta till? Varför bröt vi upp, var gick det snett. Jag märkte aldrig att något var fel. Det är dessutom omöjligt att gå vidare. Jag kan inte heller, är helt fixerad och totalt inkapabel att bli förälskad. Tills nu i alla fall, men man vet inte.
Skicka en kommentar