Macchiato, toblerone och fler rädslor

Jag sitter hemma i soffan, lite småfrusen efter en promenad i Delsjön med Elsa. Jag ska snart ge mig iväg på ännu ett familjekalas för att fira min systerdotters bröllop och 30-årsdag. Men jag kan ta det lugnt en stund till och jag inviger mina nya julklappsmuggar med en macchiato och äter en bit Toblerone.

Min syster Skräppan älskar Toblerone. Jag hoppas att hon ska få må tillräckligt bra igen för att kunna njuta av sin julklappschoklad. Men kanske blir det inte så.

Delar av släkten tillbringade julafton hemma i Skräppans lägenhet som barnen med lite hjälp av syster C hade pyntat så fint. Handbroderade julbonader, röda juldukar, en riktig tomteparad och ett pepparkakshus i form av en rockkonsert. I öppna spisen sprakade brasan hemtrevligt och julbordet var lika dignande som vanligt. Skräppan kunde inte njuta av maten, men orkade i alla fall vara med under hela julklappsutdelningen, liggandes i soffan.

Skräppan har varit väldigt dålig hela julen och ibland slås jag av tanken att hon kanske aldrig blir bättre. Hon kanske inte får sin efterlängtade regress. Men det är för svårt att tänka på, så för det mesta tränger jag undan tanken och tar istället fasta på det mikroskopiska hoppet. Förtränger tankarna på sedan och tar en dag i sänder. Oftast går det bra, tills jag ser eller läser något som får alla känslorna att slippa lös. Och idag var det texten till Kents M, som Skräppans dotter E hade skickat till henne.

Kent - M