lördag 21 juni 2008

Tacksamhet, vemod och en stilla lycka

Jag har haft en lugn och inte särskilt midsomrig midsommarhelg. Har periodvis känt mig lite småensam och längtat mycket både efter någon och efter barn. Men jag har ändå i det stora hela haft en väldigt bra helg.

Jag tillbringade midsommarafton i stan tillsammans med åtta tjejer, varav jag kände tre sedan tidigare. Sex av dem skulle till Kroatien på segelsemester tidigt på midsommardagens morgon, så det blev lite mat och lite prat, men de flesta avvek tidigt. Jag och den andra tjejen som inte skulle med blev dock kvar lite längre och satt och småpratade tillsammans med värdinnan. Jag bytte telefonnummer med henne och blev bjuden på en fest om ett par veckor. Alltid trevligt med nya bekantskaper.

Det är inte alldeles enkelt att komma in i umgänget i Göteborg igen. De flesta av mina gamla vänner har fullt upp med familj och barn och befinner sig på ett helt annat ställe i livet än jag gör, så jag ser inte så mycket mer av dem nu än jag gjorde när jag bodde i Stockholm. Jag inser att jag själv måste bli lite mer aktiv och påminna dem om att jag finns och gärna är med ändå. Jag har dock inte haft energin till det. Men på måndag ska jag hämta ut mitt Levaxin och jag hoppas att det gör att jag får mer ork och mer energi över till viktiga saker.

Jag hade i alla fall en riktigt bra dag energimässigt på midsommardagen. Gick upp tidigt, lyssnade på mina nya cd-skivor, plockade, städade och tvättade och fick gjort flera saker som jag har tänkt göra länge - satte upp krokarna i badrummet, tvättade sängtäckena och torkade ur alla hyllorna i kylen. Jag hade till och med ork över till att springa en sväng på kvällen.


Jag är glädjer mig också över att Bossaneto ringde på midsommaraftonen och att jag tog mod till mig och ringde upp en väldigt trevlig kille på kvällen.

Helgens känslor är tacksamhet över hur långt jag har kommit jämfört med för ett år sedan och en stilla lycka över livet blandat med lite vemod. Dessa känslor illustreras med hjälp av Jason Mraz och hans underbara "Life is wonderful". Med den sänder jag också många varma tankar till Syster Skräppan som tillbringat hela veckan på sjukhuset.

2 kommentarer:

Fit-Eva sa...

Hej vännen!

Nu känner jag mig lite träffad (bor i Göteborg, har barn...). Du är ALLTID välkommen hos oss (OCH Elsa så klart!)och vi har ALDRIG parmiddagar, har folk det fortfarande?
Även om vi har olika familjesituationer hemma hoppas jag att du vet att du kan ringa oss när du vill om du känner dig ensam. Och JAG lovar att bli bättre på att höra av mig...

Skönt att höra att du får nya kontakter, det berikar ens liv!

OCH det kanske var han du pratade om i tisdags som du ringde? Nu blir jag nyfiken, hehe.

Hoppas Levaxinet och träningen på det nya stället ger energi - nu är det snart semester också!

Abrazos,
E

Pipperoni sa...

Den lilla elaka - Hade faktiskt tänkt skriva "med undantag för den lilla elaka", för dig ser jag ju faktiskt mer av nu än förut. :) Hörs snart! Kram.