Sitter på tåget på väg till Stockholm igen. Det känns alltid lite dubbelt. Stockholm är förknippat med så mycket minnen från ett annat liv än det jag lever nu.
Besöket förra veckan präglades av både lycklig nostalgi och sorgsen melankoli.
Jag åt lunch med F som jag var tillsammans med innan D. F som jag flyttade upp till Stockholm med -99. Han är gift nu och har två bonusbarn, ett eget och ytterligare ett på väg. Han var sig lik och ändå inte. Lika full av energi och idéer som alltid, med samma utstrålning av busig skolpojke som aldrig vill bli vuxen. Men samtidigt lugnare och mer harmonisk. Lyckligare. Det gjorde mig glad att se honom och glad att se att han verkade lycklig. Han sade dessutom att jag var vackrare än någonsin och det behövde jag höra. Det var lycklig nostalgi rakt igenom.
Men när jag strövar själv genom staden, förbi biografen där D och jag var på en av våra första dejter, förbi pizzerian på Östermalm dit vi gick när vi var nykära... när jag passerar Stadion, där vi gick av en hållplats för tidigt en kall vinternatt på väg hem till min lägenhet i Sibirien, när jag går genom Lärkstan där vi gick så många promenader hand i hand och när jag stannar vid platsen i Kristineberg där han hämtade mig i sin röda sportbil sist vi sågs och mitt hjärta slog ett dubbelslag... - då fylls jag bara av en sorgsen melankoli och längtar hem till Göteborg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar