Känslig snigel

För precis ett år sedan skrev jag det här inlägget.

Jag har nu släppt min mantel av sorg. Den är inte helt borta, men den har ersatts av en lätt negligé, som bara gör sig påmind då och då, när det blåser. När jag ser mig själv i spegeln ser jag inte längre glanslösa, ihåliga, sorgtyngda ögon. Jag ser ett lätt fräknigt ansikte med ögon som är pigga och klara och återigen kan betrakta omvärlden med glädje, hopp och förväntan. Även om det om man tittar noga också finns ett stänk av sorg och ett drag av vaksamhet.

Nya ögon. Nya känslor. Ett nytt jag. På vissa sätt densamma. På andra sätt aldrig mer densamma. Jag känner mig känsligare och mer oskyddad än förr. Hudlös. Jag bär känslorna på utsidan på ett annat sätt och jag känner mer och starkare. Sorgen är djupare, glädjen är starkare. Jag har närmare både till skratt och till tårar.

För ett år sedan såg jag inget ljust i att träffa någon annan. Det gör jag nu. Jag vill träffa någon och jag känner mig redo att göra det. Men jag tycker fortfarande att vägen dit är lika jobbig. All tvekan, all osäkerhet, alla tvivel - vill han, vill jag, är det värt det. Att introducera och introduceras för vänner och familj. Förr kunde jag lättare skaka av mig oro och mindre motgångar. Nu får jag blåmärken av minsta lilla törn. Syster Skräppan liknade mig vid en snigel som sticker ut tentaklerna, men snabbt drar in dem igen när de stöter på något hårt och kryper tillbaka in i tryggheten i skalet igen.

Men kanske är den något positivt, den nya känsligheten.