lördag 12 april 2008

Överkänslighet

Småynklig hund, småynklig matte. Lördag kväll. Vår i luften.

Jag önskar att det kunde hända något roligt. Något spännande. Jag är lite rädd för att hela våren och hela sommaren kommer att gå utan att något särskilt händer. Jag är lite rädd för att åren kommer att gå utan att något särskilt händer. Jag är rädd att fastna.

Framför allt är jag rädd för att jag själv kommer att se till att inget händer. För det känns som om jag har ett inbyggt motstånd. Jag skulle verkligen vilja träffa någon. Men det känns samtidigt som en enorm ansträngning. Så jobbigt. Det är enklare att dra sig undan redan innan än att sticka ut näsan och våga chansa. Jag orkar inte slösa tid på att kyssa grodor.

De få gånger jag har känt att det kanske kan vara värt att ta ett kliv ut och chansa så har mattan ryckts undan under mina fötter redan vid första steget. Normalt sett skulle jag bara resa mig, rycka på axlarna, borsta av mig och gå åt ett annat håll. Men jag har inte riktigt den förmågan längre. Minsta lilla felsteg så drar jag mig tillbaka med ömmande hjärta och tar lång tid på mig att slicka mina sår... Känner mig fortfarande så bräcklig. Så lättstött, så lättsårad och överkänslig...

3 kommentarer:

frida fröberg sa...

Jag tror att du kommer hitta tillbaka till ditt "gamla" jag i sinom tid. Tror också att det lätt blir så när man i en sårbar stund att man bara ser de gånger mattan ryckts undan. Jag har tex en tendens att tänka att "alla" lämnar mig, och måste verkligen på ett väldigt rationellt sätt övertyga mig om att det ju faktiskt är så att jag inte blir lämnad av alla. Att jag också lämnat, i många fall, kanske hälften, kanske fler. Men det KÄNNS inte så.
Jag tror att så länge man bär den känslan nära sig, ska man vara försiktig om sig själv, och inte utsätta sig för alltför mycket som riskerar att dra upp gamla sår igen.
Vi ses snart! Kram

Ankan sa...

Inbyggt motstånd *ler igenkännande* ... ja åhh vad det känns jobbigt att våga. Tiden, den förbannade tiden som det tar. Men det måste väl få ta. Tid.
Kram!!!

Peter Midas sa...

Det gör ont, förfärligt ont. Men det går så småningom bättre. Du måste se att det inte är ditt fel att det blev så här. Du måste också försöka sluta att låta ältandet ta överhanden. Hur kunde an lämna mig.... etc vad gjorde jag för fel. Jag fick en länk igår till en artikel i SvD som jag bifogar här. Den var ganska bra.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1115777.svd

Livet är inte alls hopplöst för dig, det bara verkar så för att du har lite uppförsbacke. Du kommer igen, du kommer igen, du kommer igen och igen!

Undvik inte sorgen, gör den till ditt eget vapen. Tänk inte negativa tankar för dom kan vara din egen belöning som gör att du tänker dom igen!!! Låter konstigt, men läs artikeln!

Peter