Onda föraningar, spökande hormoner eller tomtar på loftet?

Idag är jag ett nervvrak. Jag är orolig, spänd, darrig, skakig, nervös. Svarta fladdermöss slåss med varandra i min mage igen, jag fryser och svettas om vartannat och jag har ingen ro i kroppen alls. Det är som om hela kroppen bara väntar på att något hemskt ska hända. Jag försöker att tänka förnuftigt och låta tankarna styra känslorna och inte tvärtom. Det finns ingen som helst logisk anledning till att jag ska känna oro och nervositet och ändå gör jag det. Jag är skitnervös och jag har ingen aning om varför.

Är det en ond föraning?
Eller är det bara hormoner som spökar?
Jag hoppas på det senare.

Om min kropp fungerar som den ska borde jag ha ägglossning idag. Det är ingenting jag brukar gå omkring och tänka på, men på sista tiden har jag börjat göra det allt oftare. Kanske för att hormoner är en enkel bortförklaring när man mår konstigt. Kanske för att den förbannande biologiska klockan som jag inte ens har hört ticka förut, nu klämtar som ett klockspel i en katedral i mitt huvud. Jag umgås fortfarande med tankar på att skaffa barn på egen hand. Det som skrämmer mig är inte det jobbiga och det svåra. Det kan jag få stöd från min familj med. Det som skrämmer mig är att inte ha någon att dela glädjen med...

Ikväll är det Valborgsmässoafton. Granar och bråte ligger i en stor hög på idrottsplatsen på andra sidan åkern och väntar på att någon ska tända på. Valborgsbrasan ska brinna och fyrverkerier ska skjutas upp mot himlen. Vårens ankomst ska firas. Jag kommer att stå i mitt fönster och betrakta de gula lågorna på avstånd, känna rökdoften, höra sorlet av människorna och minnas tidigare valborgseldar. Jag mår inte bra idag och har ingen lust att fira, men jag är tacksam över att det är vår.

Nattens dröm

Inatt drömde jag att jag stod högst uppe på en enorm byggkran (ungefär som den i inledningsscenen i senaste Bond-filmen). Jag stod med fötterna på en balk och höll fast mig med armarna över en annan. Utan säkerhetssele med flera hundra meter ner till marken klamrade jag mig krampaktigt fast, rädd för att röra mig en endaste millimeter, rädd att se mig omkring av rädsla för att få svindel. Rädd för att ramla ner och störta till marken och en säker död. På kranen fanns en massa andra människor som pratade med varandra och obekymrat gick omkring, trots att de inte hade säkerhetsselar de heller. De pratade med mig ibland och undrade om jag inte kunde hjälpa till, men jag tyckte bara att de var konstiga som inte förstod hur panikslagen jag var.

Tolkning, någon...? Dags för mig att gå ut och få lite frisk luft tror jag.

Tillägg: jag drömde också att jag hade två stora ömmande svulster på ryggen och var övertygad om att jag hade fått cancer. Men den drömmen har jag tolkat själv. Den har sin förklaring i gårdagens vilda galopp över åkrarna. Jag har en djävulsk träningsvärk i ryggen idag (så de som påstår att ridning inte är någon riktig träning har fel..).

Jag har förlorat hans ansikte och det skrämmer mig

Jag försöker att ta en dag i taget. Jag försöker att göra det bästa av varje dag. Att leva i nuet. Idag har det varit svårt. Idag har jag överlevt. Jag längtar just nu bara till sömnen och till en ny och förhoppningsvis bättre dag imorgon.

Trots att det var knappt två veckor sedan vi sågs sist, så har jag förlorat hans ansikte. Jag kan beskriva det in i dess minsta detalj: det tjocka, mörka håret, med gråa stänk, så skönt att dra handen igenom; pannan med ett par svaga linjer och en liten brun fläck; mörka ögonbryn; intensivt blå, lite sorgsna ögon med långa svarta ögonfransar; en kraftig näsa, rak, men inte perfekt symmetrisk, som ger karaktär åt hans ansikte; kinderna, röda efter älskog och med en leverfläck på höger sida, som bildar en perfekt triangel mellan näsvinge och mungipa; den jämna vita tandraden, med framtanden som inte ville komma ner ordentligt; läpparna, varken fylliga eller smala, mjuka.

Jag kan se hans ansikte fruset i en ögonblicksbild, som om jag tittar på ett fotografi. Men jag kan inte se det levande framför mig. Det skrämmer mig oerhört. Jag kan bara se det i drömmen och därför längtar jag till sömnen och hoppas att jag drömmer om honom i natt.

"Vart ord av dig är likt ett frö.
Det borrar djupt sin rot.
Jag vaknar av en hemlig värk
och finner ingen bot.

Då tär mig som en bitter tröst
var rörelse du gjort.
Vart tonfall och vart ögonkast
blir nära, klart och stort.

Min dag är grå av mig och mitt,
som grumlar din gestalt.
Men spegelklar är nattens värld,
där du är allt, allt."

Karin Boye

Att bara vara

Fredag kväll. Jag har varit ute på en ridtur bland mossa och vitsippor i det sista kvällsljuset. Jag dröjde mig kvar i stallet längre än vanligt, för ikväll kändes det tungt att komma hem till ett tomt hus. Det känns något mindre ensamt framför datorn, men det är kanske bara en illusion.

Ikväll önskar jag att jag hade sällskap. Någon att laga mat och äta tillsammans med. Någon att vara tyst tillsammans med. Någon att bara vara tillsammans med. Någon: honom, D. Men jag förstår nu att det finns olika tolkningar av att bara vara. Vi tolkar alla världen och det som händer oss på olika sätt. Jag vet att gräset är grönt. Men jag undrar ofta om grönt i min värld är detsamma som grönt i din värld...? Jag återkallar ibland i minnet tillfället när jag såg en plats eller en människa för första gången och fascineras då av att den bilden ofta är så väsensskild från den bild jag har nu. Det kan vara som två helt olika platser, två helt olika personer. Jag tror också att vi i viss mån kan välja hur vi tolkar verkligheten. Om vi försöker att låta tankarna styra känslorna, istället för tvärtom. Det är svårt, men det är en kittlande tanke.

I min värld är i alla fall att bara vara att våga vara spontan, att göra det jag har lust med just nu, utan att oroa mig för mycket över vad det kommer att innebära imorgon. Imorgon kanske aldrig kommer! Det innebär att kunna dela mina tankar och känslor med dem jag älskar även om känslorna kan verka knasiga. Särskilt att dela mina rädslor, för precis som trollen så spricker de när de kommer fram i ljuset, och verkar inte fullt så farliga längre. Att bara vara är att tillåta mig att må bra, i stunden, och att tillåta mig att drömma ljusa drömmar om framtiden. Att älska med den jag älskar när jag har lust, även om jag måste gå upp tidigt imorgon och det kanske innebär att jag kommer att vara trött då. Att älska utan skydd och att glädjas åt att det kanske, kanske kan resultera i ett älskat barn. Att köpa det underbara huset eller den söta sommarstugan för att det är en dröm jag har och för att jag vill leva där, utan att bry mig om hur värdet på stället kommer att utvecklas med tiden. Att skaffa hundvalpen för att jag vill och kan och tror att det är värt det, även om det kommer att bli jobbigt också. Att åka till Nya Zeeland om jag vill det, utan att låta oron för att planet ska störta hindra mig. I min värld leder att bara vara till utveckling och nya lärdomar, inte till stagnation. I min värld går de flesta "fel" att rätta till, eller åtminstone förlåta. För vi är alla bara människor som på vårt sätt försöker att bara vara.

Jag säger som tidigare "lär av det förgångna, planera för framtiden, lev i nuet".

Därför sitter jag nu framför datorn med en skål popcorn och ett glas vin. För att det är vad jag har lust med just nu, i min ensamhet. Och mina tankar om att jag skulle känna mig mindre ensam framför datorn besannades, för jag har nyss haft ett givande samtal (chatt) med min syster K.

Samtal med mig själv

Igår sade D till mig "du kan kliva ur garderoben själv". "Ja, jag vet det. Men jag vill att DU ska komma och hämta mig!" ville jag skrika. Jag började dagen som en gråtande, hulkande amöba liggandes i en hög på golvet. Efter att ha slösat bort ett par timmar i detta barnsliga, oansvariga, självömkande tillstånd utspelade sig ungefär följande samtal i mitt huvud:

- Jag orkar inte mer, jag vill inte mer, jag mår pest. Jag är olycklig och allt är meningslöst.
- Sluta nu. Så synd är det faktiskt inte om dig. Du har mycket som är bra i ditt liv.
- Men jag har inte kvar det som betydde mest. Jag har blivit dumpad, lämnad, övergiven, ratad, kallblodigt bortskuren ur hans liv. Jag betyder inget för honom. Jag har aldrig betytt något för honom.

- Det har du visst. Det var inte bara du som tyckte att ni hade det bra. Du fick honom att må bra också. Det vet du. Det har han sagt. Tror du att han ljuger för dig?
- Nej. Men det gör det ju bara ännu värre. Hur kunde han lämna mig om jag fick honom att må bra? Tänker han inte alls på hur hans handlande drabbar mig. Hur värdelös det får mig att känna mig?
- Det handlar inte om dig, det vet du. Det handlar om honom. Han måste bestämma sig för vem han vill vara och vilket liv han vill leva.
- Men det påverkar ju mig. Räknas inte jag och mina känslor?

- Du är så barnslig. Det handlar ju inte om dig sade jag ju. Förstår du inte att han mår ännu sämre än vad du gör. Han är rädd. Han försöker så gott han kan. Han skulle aldrig medvetet skada dig.
- Men det har han ju gjort. Varför?
- Jag vet inte varför. Det vet han förmodligen inte själv. Hade han vetat det hade han talat om det för dig. Han har väl alltid varit ärlig mot dig, eller hur?
- Jo. Men...
- Han gör sitt bästa. Han är bara människa. Jag vet att han har sårat dig. Men du måste förlåta honom. Du älskar ju honom ändå, eller hur?
- Ja, jo.
- Det är okej att du är ledsen, du är också bara människa. Men slösa nu inte bort mer tid på att gråta. Det hjälper inte att anklaga honom och det hjälper inte att anklaga dig själv. Förlåt honom. Förlåt dig själv. Acceptera ansvaret för ditt liv. Det är det enda du kan göra.
- Hm.
- Du kan inte välja hur han ska leva. Det vill du väl inte heller, eller hur?
- Nej, jag vill att han ska vilja leva med mig. Att han ska vilja dela sitt liv med mig, i både glädje och sorg. Att han ska välja mig, varje dag, av egen fri vilja. Att han ska vilja bilda familj med mig.
- Ja, där ser du. Det måste vara hans beslut eller hur?
- Jo.
- Det hindrar inte att du älskar honom ändå. Men du kan inte tvinga honom att älska dig. Det enda du kan göra är att erbjuda din kärlek och din vänskap. Du kan inte tvinga honom att ta emot den.
- Ja, ja, jag förstår.

Hon vann till sist, den bättre jag, för den här gången. Jag reste mig och gick ut ur garderoben och resten av dagen har varit trött, men okej. Jag vet att hon kommer att komma tillbaka, den andra, men kanske blir det lite lättare att mota bort henne nästa gång. Just nu säger jag som Gollum:

- Leave now, and never come back!

Strejk

Livet i vänteläge

Jag fick nyligen ett erbjudande om en lägenhet i ett fint område. Jag hade köplats 2, men jag tackade nej utan att ens ha tittat på den. Jag känner framför allt att jag inte orkar med en flytt just nu. Bara tanken på att behöva ordna allt praktiskt och försöka trivas på ett nytt ställe gör mig helt matt och skakig. Det får vänta till efter sommaren.

Hela mitt liv får vänta till efter sommaren. Det känns rätt meningslöst. Men jag klarar inte av att ta några livsavgörande beslut just nu. Jag klarar ju knappt av att bestämma vad jag ska ta på mig för kläder på morgonen eller var jag ska göra av mig själv när jag kommer hem på kvällen.

Efter den vilsamma drömmen igår kväll drömde jag ångestfyllda drömmar i natt igen. Jag hittade en, säkerligen totalt ovetenskaplig, artikel i en av kvällsblaskorna om mardrömmar. Det stod inget om avhuggna händer. Men de påstod att drömmar där man letar och letar efter något tyder på att man saknar riktning i sitt liv och att det är dags att lyssna på sig själv och sina känslor. Jag försöker. Jag försöker.

Jag försöker. Men det är svårt. För i min värld just nu är det verkligen som det beskrevs i SvD:s artikel om sorg och vrede efter en separation, att det känns som om jag har blivit berövad både framtiden och historien. Så det är kanske inte konstigt att jag känner mig vilsen och förvirrad och inte vet vad jag ska ta mig till, vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen.

Ikväll ska jag i alla fall försöka uppbåda tillräckligt med ork för att ta mig iväg på skrivarkursen. Jag har ingen lust, jag har svårt att hitta glädje i någonting alls, men jag känner ändå att skrivandet hjälper mig och att jag vill försöka att ta mig mer tid för det i framtiden.

Var sitter av-knappen?

Trött, trött, tröttast.
Sov en stund.
Drömde.
Drömde att jag förstod.
Drömde att jag accepterade.
Drömde att jag kom till insikt.
Drömde att jag skrev ned insikterna på bloggen.
Kände mig lättad.
Kände frid.
Vilade.
Vaknade.
Allt var som bortblåst.
Lika förvirrad som tidigare.
Tankarna mal.
Ännu tröttare.
Var sitter av-knappen?

Jag går och lägger mig igen.

Vänta! Jag förstår inte. Prata på!

Åter igen bär jag på en grå mantel av sorg som ligger över mina axlar vad jag än gör. Den är tung att bära. Jag ser mig själv i spegeln och ser sorgen i mina ögon. De är glanslösa, ihåliga, bottenlösa.

Det är inget särskilt som har hänt. Jag vill bara inte vara här i livet just nu. Jag kände mig lycklig, han fick mig att må bra, jag kände fullständig tillit och trygghet till honom. Jag kände att jag kunde vila i hans närhet. Bara vara. Jag kände mig nöjd och jag kände hopp och förväntan inför framtiden.

Han sade en gång för inte så längesedan till mig att "med ditt utseende och din intelligens kan du ju få vem du vill". Han har inte förstått att jag vill ha honom och inte någon annan. Jag ser ingenting ljust i att försöka träffa någon annan. All tvekan, all osäkerhet, alla tvivel - vill han, vill jag, är det värt det. Att introducera och introduceras för vänner och familj. Bli mätt, vägd, bedömd. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill bara spy när jag tänker på det. Det får mig att känna mig bitter.

Jag trodde att jag hade hittat hem. Jag kände att jag hade hittat den person jag kunde vara helt och fullt mig själv med. En person jag kunde vara öppen och ärlig med, visa min svaghet och mina tvivel för. Dela både glädje och sorg med. En person som jag kunde säga "jag älskar dig och jag behöver dig" till och verkligen mena det.

Det jag har förstått nu är att jag aldrig var den personen för honom. Jag är så ledsen över att han inte känner att han kan visa sig svag, tvivlande och behövande inför mig. Det får mig att känna mig otillräcklig. Det har det alltid gjort. Det här är ett utdrag ur min dagbok 1 månad innan vi flyttade ihop:

"Jag pratade nyss med D i telefonen, men fick noll respons. "Är du där?" frågade jag. "Nej, jag orkar inte prata", svarade han. Direkt dras mitt hjärta ihop av rädsla. Är det mitt fel? Vill han inte flytta ihop med mig längre? Älskar han mig inte? Jag vet att han har sagt att han har sådana dagar ibland och att han bara vill vara i fred då, för han står inte ut med någon, inte ens sig själv. Men det gör mig ändå rädd. Varför mår han så dåligt? Varför kan jag inte hjälpa honom? Det är nog det som är svårast. När jag mår som sämst så får han mig alltid, alltid att må bättre. Varför får inte jag honom att må bättre? Det är det som är så svårt. Han orkar inte ens prata med mig och ännu mindre se på mig eller röra vid mig. Det gör mig sårad och ledsen, även om han säger att det inte har med mig att göra. Det gör mig så ont att han stöter bort mig."

Jag önskar fortfarande att han kunde känna tillräcklig tillit till mig för att våga prata med mig om sina känslor, våga visa sin svaghet, visa sina tvivel, även om det är så att han tvivlar på mig. Jag önskar att jag kunde få honom att må bättre. Haikuharen beskriver samma sak men på ett annat sätt på sin blogg.

Jag tror att en av grundförutsättningarna för en bra relation mellan två människor - vare sig det handlar om kärlek eller vänskap - är att vi vågar visa vad vi känner. Buscaglia sade till människor att de aldrig ska ha korta gräl - att de alltid ska tänka på ett gräl som om det aldrig skulle ta slut. "Ju längre ni grälar, desto närmare kommer ni era känslor, så när den ni grälar med lämnar rummet ska ni springa efter! Säg: "Vänta! Jag förstår inte. Prata på!" Han sade också: "Jag tror att ett av de mest destruktiva inslagen i en relation är vår oförmåga att berätta hur vi känner just nu."

Jag önskar så att han hade velat försöka. Vänta! Jag förstår inte. Prata på!

Elsa 6 veckor

Elsa - 6 veckor imorgon, inte längre lika lätt att fånga på bild...

Tillbaka på ruta noll

Tillbaka på ruta noll. Jag är en humla som fastnat på botten av en skål med smutsigt vatten. Jag försöker kravla mig upp, men så fort jag tror att snart, snart kan jag se över kanten och kanske, kanske klättra upp, då åker jag med full kraft rakt ner på botten igen.

Simmar runt i sörjan med blöta vingar. Vill inte inse att jag inte kan flyga. Idag har jag knappt orkat hålla huvudet ovanför vattenytan. Minsta småsak har krävt en enorm kraftansträngning. Har inte ens orkat vara hövlig. Har känt mig illamående hela dagen. Varit urlakad, uttömd och uttorkad efter gårdagens gråt. "Dagen efter" har fått en ny innebörd för mig.

Det var bättre ett tag. Jag gladdes åt små saker. Jag såg fram emot Elsa. Såg fram emot att få vara ledig i sommar. Kände att jag klarade mig på egen hand. Idag känns det som jag aldrig kommer att bli glad mer. Jag vill inte vara utan honom. Jag har inte lust med någonting. Ingenting spelar någon roll.

Kanske har jag inte alls förstått innan? Kanske är det först nu det börjar sjunka in? Att han har valt bort mig. Att han inte vill ha mig. Att jag inte räcker till för honom. Att han vill ha något annat. Något mer. Något annorlunda. Något roligare. Något mer spännande. Någon annan. Jag känner mig otillräcklig och misslyckad. Löjlig och patetisk. Jag undrar vem han ser när han tittar på mig.

Misär

Butter, bitter, butter.
Trött, tröttare, tröttast.
Avtrubbad, apatisk.
Orkeslös. Värdelös. Meningslös.
Misslyckad.
Misär.

Önskar att jag kunde få vara svag. Önskar att jag kunde få vila.

Jag är Kalle. Var är min Hobbe...

Nattmara och läxa om ångest

Jag har sovit bättre om nätterna ett tag. Jag har inte sovit som ett barn, som jag kunde göra ibland när D låg vid min sida, och jag har inte känt att jag har velat ligga kvar i sängen hela dagen, som jag ofta kunde göra då. Men jag har sovit bättre. Vissa dagar har jag rent av sovit hela natten igenom och andra dagar har jag fortfarande vaknat flera gånger om natten, men ändå inte känt mig otrygg. Men i natt slog den till igen, nattmaran.

Jag drömde att jag var hemma i D:s lägenhet och väntade på att han skulle komma hem. Det var sent på kvällen och jag var trött, men jag ville hålla mig vaken tills han kom. Till en början höll jag mig vaken och tittade på en film. Det var en film jag länge hade velat se, den hade fått bra kritik och flera vänner hade sagt att den var bra. Men de hade inte sagt att den var så hemsk. En kvinna högg av sin egen hand. Hon höll upp armen och visade den blodiga stumpen för sin man. Jag ville inte fortsätta titta men gjorde det ändå eftersom jag ville vara vaken. Den fortsatte att vara lika hemsk och till slut somnade jag och drömde mardrömmar om avhuggna händer. Jag lyssnade i sömnen efter D:s steg. Det enda jag ville var att han skulle komma hem och rädda mig från mardrömmarna och skräcken. Till slut hörde jag att han kom och att han gick fram till soffan där jag låg och tittade på mig. Mardrömmen fortsatte och jag försökte att skrika för det var så hemskt och för att jag ville att han skulle förstå hur skräckfylld min dröm var. Men inget ljud kom ur min mun och jag kunde inte vakna. Det enda jag ville var att han skulle förstå och att han måste väcka mig. Jag var livrädd att han inte skullle göra det.

Jag vaknade på riktigt av att jag åter igen försökte skrika. Det enda jag kände när jag vaknade var skräcken, den förlamande rädslan, den fruktansvärda ångesten. Efter några sekunder förstod jag att det som orsakat ångesten, själva drömmen, var borta, men känslan var så äkta, så påtaglig. Jag kände ett tryck över bröstet, en brännande känsla i magen, jag hade hjärtklappning, var helt darrig och ryckig i hela kroppen och hade svårt att andas. Trots att jag visste att känslan var irrationell så gick det inte att skaka av sig den. Det enda jag kunde tänka var att jag skulle ge vad som helst för att få ångesten att försvinna.

Jag önskade att D hade varit där. Men när jag låg där i det mörka och tysta huset och till slut tände lampan för att jaga bort drömmen, så tänkte jag att det kanske var meningen att jag skulle ha den här drömmen, för att jag skulle förstå hur det känns att ha riktig ångest. Det varade bara en kort stund. Men det räckte. Det är inget jag skulle önska min värsta fiende och jag skulle i det ögonblicket ha gett vad som helst för att få känslan att försvinna. Jag kände mig nästan rädd för att somna igen, ifall drömmen skulle komma tillbaka, även om jag vet att mardrömmar aldrig brukar göra det. Men nu kan jag förstå D:s rädsla att utsätta sig för saker som han är rädd kan få honom att må så dåligt, även om förnuftet säger honom att det inte kommer att bli så i just den här situationen.

Strömavbrott och lärdomar

Idag hade jag bestämt med min chef att vi skulle sitta hemma hos mig och jobba hela dagen. Hon skulle komma vid nio-snåret, så strax före nio gick jag ner i köket och satte på kaffe. När klockan slog nio suckade kylskåpet till och alla lampor slocknade. Strömavbrott? Jag öppnade ytterdörren och fick syn på en bil från Elverket. Gick fram och frågade vad som stod på och det visade sig då att det var ett planerat strömavbrott på grund av manegebygget och att strömmen skulle vara tillbaka först kl.13.

Min första impuls var att känna ilska mot hyresvärden som inte informerat mig. Men i nästa sekund kände jag att jag inte hade varken ork eller lust att bli arg. Jag hade inte lust att ens bli det minsta lilla upprörd. För vad skulle det tjäna till? Det skulle bara stjäla en massa energi från mig och det skulle ändå inte ge strömmen tillbaka. Min chef anlände och hon är verkligen inte en person som låter sig nedslås av sådant hon inte kan påverka, så vi kom överens om att vi klarade oss utan ström fram till lunch. Kaffet var ju i alla fall varmt. Vi satt och jobbade hela dagen, fick mycket gjort och hade ett par ganska bra samtal.

När jag träffade hyresvärden ikväll sade jag till honom att nästa gång de planerar strömavbrott så får de gärna säga till i förväg, eftersom jag ofta sitter hemma och jobbar, men ingen skada skedd den här gången. Han lovade att försöka bättra sig och han fick nog lite dåligt samvete, för han lovade att beställa inte bara en utan två nya toalettstolar till mitt lilla hus, och en ny köksfläkt, och en ny badrumsfläkt! Nåja, jag tror det först när jag ser dem, men ändå, inget ont som inte för något gott med sig.

Att D lämnade mig var nog det värsta tänkbara som kunde hända i mitt liv. Det kändes som om min värsta mardröm besannades. Jag stod helt ensam och vilsen, utan honom, utan barn, berövad alla mina framtidsdrömmar. Jag har aldrig någonsin tidigare mått så dåligt som jag har gjort de senaste månaderna. Jag mår fortfarande en bra bit sämre än min tidigare lägstanivå och åker fortfarande tillbaka djupt ner i gropen ibland.

Men, jag har lärt mig mycket om mig själv och vad jag tycker är viktigt i livet och jag tror att jag på många sätt har blivit en bättre människa. Så även om jag fortfarande innerligt önskar att allt vore annorlunda, så är jag tacksam över att livet har lärt mig att bli en bättre jag. Buscaglia menar att vi i vår kultur har gått vilse i vår jakt på njutning och nöje och att vi fasar för och är rädda för lidande. Han säger "Jag skulle mycket hellre vilja undervisa och lära mig i glädje. Glädje är en stor lärare. Men det är förtvivlan också."

Godnatt - jag hoppas att ni också har lärt er något idag.

Jobbig morgon, bättre kväll

Jag har just återvänt från en joggingtur. Jag sprang på grusvägen mellan fälten och lyssnade till fågelkvittret. Ibland möttes jag av sjok med kallare luft som förde med sig en doft och ett löfte om sommar. Ett par bönder var fortfarande igång med att plöja fälten i det sista kvällsljuset och på en åker stod ett tiotal rådjur och betade fridfullt. På granngården hade de första kossorna fått sina kalvar och efter en av tackorna skuttade två små lamm. På vår egen gård tog tidigare idag ett föl sina första stapplande steg. Min kondition är inte alls så dålig, jag orkade till och med spurta de sista 50 metrarna hemåt i uppförsbacken.

Kanske är jag på väg in i en ny fas. Men jag tror snarare som Ankan säger att jag själv tycker att jag borde och önskar att jag vore någon annanstans. Det finns dock en avsevärd skillnad från för ett par månader sedan och det är att jag nu ändå ibland kan lägga märke till livets små detaljer och lyckas glädja mig åt dem. För två månader sedan såg jag dem inte ens. Men jag tänker fortfarande varje gång "det här skulle jag ha velat dela med D".

Kvällen igår var inte rolig och jag vet att humöret kan växla lika snabbt igen. Jag kan glädjas över djurens avkommor, men jag vet att gravida magar, barnvagnar och vårförälskade par, som är svåra att undvika inne i stan, har motsatt effekt på mitt humör. Jag klarar mig hyfsat så länge jag håller mig hemma, eller träffar goda vänner i deras hem. Så länge jag känner att jag har kontroll på läget. Men så fort det blir för mycket av något så brister det lätt. Jag har därför bestämt mig för att avhålla mig från plågsamma dejter och för mycket sociala aktiviteter tills vidare. Jag har just nu ett stort behov av ensamhet och tid för mig själv.

Världens mest sociala katt framför vårblommorna i min rabatt.

Tankar en solig och mörk måndagmorgon

Mitt humör går upp och ner, ibland från dag till dag, men oftare från timme till timme. Igår kände jag mig skör och bräcklig hela dagen och på kvällen bröt jag ihop totalt. Jag grät i timmar och somnade inte förrän framåt 2-tiden. När klockan ringde strax före 6 imorse stängde jag av den. Jag har jobbat varje dag de senaste tre månaderna, med undantag för ett par dagar precis när D hade sagt att han skulle flytta, när min chef lät mig vara hemma. Men idag orkade jag inte ta mig upp. Jag orkade inte gå till jobbet med svullna ögon och mörka skuggor i ansiktet. Jag kunde inte hitta viljan.

Jag försöker verkligen. Jag försöker att vara stark, jag försöker att glädjas över det som är bra, jag försöker att komma framåt, om inte i verkligheten, så åtminstone i tanken. Jag vet att hur jag mår beror mycket på mig själv. Att mycket sitter i huvudet, i tanken. Att jag måste försöka välja att må bra. Men idag skiter jag i det. Idag väljer jag att deppa.

Jag var ute på en dejt igår. Var på promenad med en kille som jag var ute och åt middag med för ett par veckor sedan. En av dem som jag träffade genom jobbet när jag var tillsammans med D och tänkte att om omständigheterna hade varit annorlunda kanske han hade varit intressant. Han är snäll, ser trevlig ut, vi har en hel del gemensamma intressen och nu är omständigheterna annorlunda, men jag klarar inte av det. Det kändes bara helt fel. Han var ett steg för nära hela tiden. Jag retade mig på saker med hans utseende och jag kände noll attraktion. Den delen av mig känns helt död. Det hoppas jag inte att den är, men den är i alla fall helt djupfryst. Men jag orkar inte må dåligt över det. Det är väl bara att inse att jag fortfarande är kär i D och långt ifrån redo att träffa någon annan. En del av mig önskar att jag kunde vara redo, för det vore säkert lättare att bara säga: "ja, ja, det var inte meningen att det skulle bli ni två, du är värd bättre, du är värd någon som älskar dig, skit i D och kasta dig vidare i livet."

Men jag funkar inte så och därför börjar jag mer och mer umgås med tanken på att kanske skaffa barn på egen hand, utan någon pappa med i bilden. Åka till Danmark eller Finland. Nej, det är förstås inte det jag helst av allt vill. Men jag håller fast vid att det D och jag hade var speciellt och jag kan inte nöja mig med något som inte är bättre eller åtminstone minst lika bra som det vi hade. Jag inser att det kan ta år att hitta det. Jag inser att det är inte säkert att jag någonsin kommer att göra det. Och även om jag skulle tina upp och träffa någon så ska jag lära känna den människan innan jag vill bilda familj och jag är medveten om att det ta lång tid innan det blir barn. Jag är inte säker på att jag är beredd att vänta så länge.

"Den lilla elaka":s man sade till mig sist vi sågs: "Du vill inte skaffa barn själv, E. Tro mig.". Han är klok och jag lyssnar på honom. Men samtidigt vet jag att jag inte skulle vara helt själv, jag har fem systrar som sammanlagt har producerat 12 barn. Vilken erfarenhetsbank. Vilket stöd.

Jag har inte bestämt mig för någonting vare sig när det gäller barn, jobb eller bostadsort än. Jag ska ägna resten av våren och sommaren åt att fundera. Fundera på barn och fundera på vad jag vill bli när jag blir stor. Sedan ska jag bestämma mig och så ska jag bli det jag vill bli - för jag tror att vi alla kan bli precis vem vi vill, bara vi har viljan och modet och inser att det är vi själva som måste stå för förändringen och se till att det händer.

Bakom mina solglasögon

Dagarna blir längre.
Träden knoppas.
Blommorna slår ut.

Det är skönt att det är vår
så jag kan dölja gråten
bakom stora solglasögon.

Jag sätter en fot
framför den andra.
Går och går.
Men kommer inte framåt.
Hur gärna jag än vill.

Kör bilen ända fram till dörren,
för att slippa visa mig.
Drar snabbt igen och låser,
stänger in mig i mitt fort.

Din lila tandborste står kvar
i muggen bredvid min.
I spegeln syns en tiger
med svarta ränder av mascara.

På fotot bredvid sängen,
starka armar om min midja.
De är dina.

Why do I love him?

Jag älskar honom för att han får mig att må bra. Han får mig att känna mig hel. Han får mig att känna mig glad, positiv och lycklig.

Jag älskar honom för att han alltid har uppskattat mig för den jag är. Han har aldrig försökt ändra på mig och göra mig till någon jag inte är.

Jag älskar honom för att han är en ärlig person. Ibland brutalt ärlig, men alltid ärlig, och därför har jag alltid känt en enorm tillit och trygghet, jag har känt att jag har kunnat lita på honom.

Jag älskar honom för att han kan uppskatta och förundras över små saker i livet: hur elden sprakar, luktar och ser ut när den brinner; doften av ett läderklätt bilsäte, mullret från en stor motor; katternas smyglekar med varandra; ett glas kall cola med is; en god måltid; en konversation han hört mellan två pojkar i yngre tonåren; utsikten över åkrarna, doften av mossa, ljudet av vågor som träffar stenarna i strandkanten; de breda gångarna i en stormarknad utanför stan; doften av korg; en ettårings knasroliga ljud; att bara kunna ta det lugnt tillsammans och inte behöva göra så mycket.

Jag älskar honom för hans småsjuka humor. För att vi kan skratta tillsammans och retas med varandra.

Jag älskar honom för att han har ett öppet sinne och är nyfiken på människor och på världen och tänker mycket. Han tänker "utanför rutan" och förutsätter inte att den "allmäna meningen" eller det sätt på vilket samhället fungerar, är rätt. Han lyssnar inte på förutfattade meningar eller fördomar, utan tänker själv och om han tror att han har en bättre lösning än den "allmäna" så håller han fast vid den.

Jag älskar honom för att han alltid har behandlat mig med respekt, lyssnat på mig och visat förståelse för mig.

Jag älskar honom för att han pratar om sina elever och sina medmänniskor med värme. Han bryr sig om.

Jag älskar honom för att han är sparsam, men inte snål. En gång köpte han en tennisracket till mig som jag fick bara sådär, en helt vanlig dag.

Jag älskar honom för att han får mig att känna mig attraktiv.

Jag älskar honom för att jag har känt att jag har kunnat vara öppen och ärlig mot honom och dela allt med honom: bra och dåligt, ljust och mörkt, styrkor och svagheter. Jag har kunnat visa mig svag för honom.

Jag kan fortsätta...

Björn frågade mig om jag någon gång under mitt och D:s förhållande har velat göra slut. Nej, det har jag aldrig. Jag har inte ens tänkt tanken.

Givetvis har han sina dåliga sidor också. Ingen är perfekt. Men det här handlar om varför jag älskar honom och man måste välja att älska hela människan. Jag älskar hela D.

Du är bäst.

Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll

"Kanske kärlek är vad som händer när jag varsamt leder dig tillbaka till dig själv." skriver Antoine de Saint Exupéry. Inte till den jag vill att du ska vara, utan till den du är. Det är en vacker definition av kärlek tycker jag. Men den förutsätter i viss mån att man bestämmer sig för vem man vill vara.

Jag tror att det ligger mycket i det min vän E sade att "man är väl inte mer än människa". Ingen är perfekt. Trots det strävar många efter perfektion och kanske är det en av förklaringarna till att så många är ensamma. Jag tror att en annan förklaring är att vi tror att kärlek är något som ska komma spontant, inte något vi måste lära oss. För jag tror att vi måste lära oss att älska. Vi måste lära oss att älska oss själva och först när vi gör det kan vi lära oss att dela med oss av vår kärlek till andra.

Buscaglia tror att en av orsakerna till att så många mår dåligt och är ensamma i dag är föreställningen att "jag ska älska dig, om...". Han säger:

Om alla hade en enda människa i sitt liv som säger: "Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll. Jag ska älska dig om du är dum, om du halkar och ramlar på näsan, om du begår misstag, om du beter dig som en människa - jag ska älska dig i alla fall." ...Det är så ett äktenskap borde fungera... Det är så en familj borde fungera.

Jag känner fortfarande så för D. Han har lämnat mig, han har sårat mig, han har svikit mig, han har fått mig att må sämre än jag någonsin har gjort tidigare i hela mitt liv. Men det är för att han har fått mig att känna mer än någon annan. Att älska mer. Jag älskar honom. Ändå. Fortfarande. Jag förväntar mig inte att han ska älska mig tillbaka. Jag vill ge honom min kärlek därför att jag älskar honom, inte för att jag förväntar mig något tillbaka. Om vi inte förväntar oss något äger vi allt, säger Buddha. Älska därför att ni vill älska. Ge därför att ni vill ge.

Älska, älska, älska. Och när nödvändigt sörj, gråt och var förbannad, för det är ju ett sätt att älska, skrev min vän Bossaneto. Just nu blir det mer av det senare, men, jag tror att vi lär oss minst lika mycket av förtvivlan som av glädje.

Mycket snack och lite hockey

Jag vet, jag vet - att skriva eller tala om något är bara början. Insikt är bara halva lösningen. Det krävs handling också. Men jag är inte redo för det än. Just nu kräver jag mycket tid för mig själv att bara tänka, fundera, ifrågasätta, analysera, reflektera, försöka förstå och greppa...

Det har varit en ok dag. Kanske orsaken är bedräglig, men det har ändå varit ok. Ändå fram till just precis nu, när jag känner mig ungefär som igår och behöver en kram.

Jag avslutar dagen med ytterligare en Kalle & Hobbe och ser fram emot en lugn lördag. Bara vara hemma, umgås med mig själv, sitta ute i solen, glädjas över vårblommorna och fundera över vad som är viktigt i livet.

Bestämmer stjärnorna vårt öde?

Tingeling som tillsammans med sin man kämpar för att få barn fick höra att "..om man inte kan få barn så är det en mening med det. Då ska man inte få barn." Jag har fått höra om mitt och D:s förhållande att "det var väl inte meningen att det skulle bli ni två". Någon sade en gång till mig att "det kanske inte är meningen att man ska leva med samma person resten av livet".

Jag har svårt att tro på en högre "mening", jag tror på att vi skapar vår egen mening. Vårt eget öde. Det som är "meningen" för en person, är det inte för en annan och därför är det oförsiktigt att slänga ur sig sådana uttalanden, som förutsätter en allmän "mening".

Det är förstås lättare att skylla på att ödet är emot oss och använda det som bortförklaring när vi inte uppnår det vi vill eller när vi inte är nöjda med oss själva och vårt liv. Men att skylla på att det "inte var meningen" och att därför sluta försöka, tycker jag är att inte ta ansvar för sitt eget liv och sitt eget öde. Det är att avsäga sig ansvaret och inte ta ställning. I det kortare perspektivet är det kanske som Kalle säger, roligare att tro på att stjärnorna bestämmer, eller åtminstone lättare, men i längden tror jag att det skapar bitterhet. Det blir inte alltid som vi vill, men då får vi försöka söka andra vägar eller hitta en ny mening. Tror vi på att vi skapar vår egen mening så finns ju alla möjligheter.

Haikuharen skriver att vi i dagens samhälle matas med myten om att "bara vi träffar den rätte så blir vi lyckliga". Att vi tror att förändringar och lycka är något som magiskt uppstår, inte något som vi själva genomför. Liksom henne tror jag att de som har mod och styrka att själva jobba för att förändras, för att lära sig, för att utvecklas till att bli de personer de vill mår bättre i längden.

Tycker man inte om sig själv kan man alltid lära sig det på nytt. Man kan förändras, man kan skapa ett nytt jag. Men man måste göra det själv. Jesus sade: "Om ni vill finna livet måste ni leta inom er." Det sade även Buddah, Koranen, Tao te Ching och många andra.

"Välj livets väg. Välj kärlekens väg. Välj omtankens väg. Välj hoppets väg. Välj den väg som innebär tro på morgondagen. Välj tillitens väg. Välj godhetens väg. Det beror helt på er. Det är ert val. Ni kan också välja förtvivlan. Ni kan också välja olycka. Ni kan också välja att göra livet obehagligt för andra människor. Ni kan också välja trångsynthet. Men varför det? Det skulle ju vara absurt. Det är bara självbestraffning. Men jag varnar er för att om ni beslutar er för att ta fullt ansvar för ert liv så kommer det inte att bli lätt, ni måste lära er att ta risker igen. Att riskera är nyckeln till förändring." Leo Buscaglia

// Profeten Pipperoni (borde kanske döpa om bloggen från "mina tankar" till "mina trosbekännelser"...)

Den enda tanken i mitt huvud

Idag har tusen tankar snurrat i mitt huvud. Det är så mycket jag tänker på och så mycket jag vill säga. Det är så mycket jag undrar, det är så många frågor jag har. Frågor och funderingar om livet, om kärleken, om vänskap, om relationer till andra och om vad som egentligen är viktigt. Alla dessa tankar far runt, runt i mitt huvud men jag lyckas inte slutföra en enda. Jag har börjat på massor av blogginlägg bara för att tappa tråden och sudda ut allting igen. Jag önskar att jag hade D att dela mina tankar med. Få ordning på dem. Han var alltid ett bra bollplank för mig och jag önskar att jag hade kunnat vara det för honom. Jag önskar att han ville dela sina tankar med mig.

Men jag är för trött. Jag orkar inte tänka på det heller. Det har varit lite för mycket på sista tiden och jag har sovit dåligt igen. Drömt mycket. "Allt jag vet är att du älskar mig... i mina drömmar.", säger Puh och just så känner jag. Jag ler lite, för i all sin sorgsenhet är den tanken ändå lite tröstande. Mina drömmar kan ingen ta ifrån mig.

Den enda tanke jag lyckas få rätsida på i mitt huvud just nu är att jag inte orkar med alla tankar utan bara vill vila. Att få vila och inte behöva tänka, det är det enda jag önskar i det här ögonblicket. Att få vila i hans omfamning, sådan den var den där kvällen då han ville väcka sin mamma mitt i natten och säga att han hittat kvinnan i sitt liv, sådan den var när jag kom hem från en helg ensam på Öland i höstas, sådan den alltid har varit för mig. Sådan att jag bara har kunnat släppa tankarna på allting annat och njuta av att just då vara i hans famn. Trygg.

Kram D. Och kram alla andra som behöver en kram just nu.

Vårt vackra slott i ruiner

Jag inbillade mig själv att det började gå bättre. Jag vill så gärna att det ska kännas bättre. Lättare. Jag är trött på att må så här. Jag önskar att jag kunde få känna mig glad igen. Men jag tror att jag lurar mig själv. Sista gången jag verkligen kände mig lycklig var när jag kom hem från Västkusten efter nyår och var så glad över att få träffa D igen och inbillade mig att han fortfarande älskade mig och att allt annat bara vara en ond dröm.

Jag tror att det måste vara lättare för honom. Han byggde aldrig några luftslott. Han hade aldrig några framtidsdrömmar om oss två och en egen familj tillsammans. Själv kastade jag hjärtat före in i slottet, lämnade alla tvivel kvar utanför, klev in och bestämde mig för honom. Jag drog igen porten för alla andra potentiella "rätta", fällde upp vindbryggan och började utforska slottet och dess framtidsmöjligheter med tanke på att tillbringa resten av livet där.

Jag trodde honom när han sade "vad mycket roligare livet hade varit om man kunde vara med dig hela tiden". Jag trodde honom när han sade att han hade träffat kvinnan i sitt liv. Jag undrar vad det uttrycket, "kvinnan i ditt liv" betyder och betydde för honom.

Jag trodde att han var med mig därinne, men hade han varit det hade han aldrig givit upp så lätt. Han stod hela tiden kvar med ena benet utanför, med ena foten i dörröppningen. Därför tror jag aldrig att han kommer att kunna förstå hur det känns för mig.

Innan han flyttade, när jag öste över honom min förtvivlan och ville veta "varför?", så sade han att det vore bättre att han flyttade, för då kanske både han och jag kunde "börja om". För mig kändes det som ett hån. Det känns fortfarande som ett hån. Han kanske känner sig färdig med oss och kan "börja om". Han kanske har varit färdig länge. Men jag kan inte börja om innan jag är färdig med det gamla.

Jag står fortfarande i ruinerna och undrar vad som hände?

Den stora tomheten

Hemma. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om det som har varit bra i påsk. Men jag överväldigades av trötthet och en känsla av meningslöshet. Jag kanske kan lura alla andra att tro att jag mår bättre, att det är ok, att jag klarar mig hyfsat bra. Det är väl det jag huvudsakligen har sysslat med i påsk. Men jag är trött på att anstränga mig och jag orkar inte lura mig själv. Jag är trött på att försöka intala mig själv och alla andra att jag mår bättre än jag i själva verket gör.

Jag försöker att vara stark och klok och jag försöker verkligen att vara glad och tacksam över det som ändå är bra i mitt liv. Över de små sakerna. Mina riktigt goda vänner, min familj, mina intressen, Elsa, att det snart är sommar. Men vissa stunder hjälper ingenting. Vissa stunder tar tomheten över och då känns de små sakerna, som den vackra vårkvällen, havet av scilla utanför fönstret, påskliljorna som håller på att slå ut, som ett enda stort hån. I sådana stunder vill jag bara skrika "vad fan spelar alla små skitsaker för roll, när allt det stora, allt det som verkligen betyder något, är fel."

Just nu är en sådan stund och jag orkar inte ens skrika längre. Jag känner mig bara trött och har ingen lust med någonting. Jag är less på att göra saker fast jag inte har lust. Jag orkar inte, jag vill inte. Jag vill bara sätta mig i garderoben igen och vänta på att någon ska komma och hämta mig. Men jag vet att ingen kommer, så det känns rätt meningslöst det med. Allt jag känner är en stor tomhet.

Drömmar om förlust

Drömde att jag hade fått hem Elsa. Jag släppte henne för att hon skulle få hälsa på de andra hundarna på gården och sedan var hon plötsligt borta.

Jag sprang runt och letade efter henne. Det var snö ute och eftersom hon är helt vit på ena sidan så kunde jag inte se henne någonstans. Jag letade och letade och blev mer och mer desperat. Det började bli mörkt ute och jag visste att hon inte skulle överleva ute i kylan helt själv över natten.

Till sist insåg jag att jag var tvungen att ge upp, att jag inte skulle hitta henne, att jag hade misslyckats kapitalt. Jag gick tillbaka upp till huset, helt knäckt, men då stod hon där utanför och viftade på svansen åt mig. Jag blev så glad.

Nu ska jag strax sätta mig i bilen och köra i 5-6 timmar tillbaka hem. Jag såg att det hade snöat i Stockholm och det känns ju sådär lagom kul...

Hemma för mig

Jag har nu varit nere vid Västkusten ett par dagar. Vi flyttade hit när jag var 2 år, så det är här jag har vuxit upp, gått i skolan, tillbringat sommarloven, bott och levt de första 18 åren av mitt liv. Det är hemma och samtidigt inte. Mina föräldrar bor inte längre kvar i huset där jag växte upp, så det här huset är deras hem, men det har aldrig varit mitt. Det känns lite nostalgiskt att gå förbi huset där jag faktiskt växte upp. Det känns konstigt att det bor andra människor där nu, men det tillhör en annan period i mitt liv, så det är ändå ok.

Ibland kan jag känna att det hade varit enklare om jag aldrig hade flyttat från Västkusten, om jag hade bott kvar i Göteborg. Då hade jag förmodligen huvudsakligen haft familj och vänner här. Nu har jag bott i Stockholm i 8 år och har många vänner även där. Så hur jag än gör, var jag än bestämmer mig för att bo i framtiden, så kommer jag att ha vänner på annan ort. Men jag ångrar ändå inte att jag flyttade, för hade jag inte gjort det hade jag aldrig träffat D och trots att han har sårat mig så enormt mycket, så tror jag fortfarande att det är "better to have loved and lost, than to never have loved at all".

Både Göteborg och Stockholm har sin charm och sina fördelar. Det jag kan sakna med Göteborg är inte så mycket staden, utan närheten till familjen, som är samlad häromkring och de goda vänner som bor kvar här. Mina föräldrar börjar bli gamla, pappa har fyllt 85, och jag kan känna att är det någon gång jag ska bo här i närheten så är det nu, så länge de finns kvar. Förr trodde jag att det var viktigt för mig att flytta tillbaka, men nu har jag insett att hemma är där familje- och vänskapsbanden finns. Jag kan kompromissa om bostadsort och bostadsform, det är relationerna som är det viktiga. Det krävdes att jag förlorade den jag älskade mest för att jag skulle inse att hemma inte var en plats, hemma var hos D.

Häromdagen visade D mig en stuga han sett på Öland. Jag tittade på den på nätet och det som gjorde mig tårögd var inte att den låg 300 m från vattnet, inte att det var så gulligt, inte att jag kunde se framför mig hur fint det skulle kunna bli, utan att jag kunde se oss där tillsammans, med Elsa springande runt på tomten, vänner på besök, barn. Att få rusta upp stugan ihop och längta efter att få åka dit tillsammans, till vårt ställe, vår oas. Det gör ont att han kan tänka sig att köpa en stuga själv eller tillsammans med sin mamma, men inte med mig.

Anledningen till att jag känner mig hemma i mitt lilla hus är att vi har varit lyckliga där tillsammans. Jag trivs där av andra skäl också, jag älskar att pyssla hemma och jag tycker om min lilla trädgård, men känslan i väggarna kommer från det jag har upplevt där. Idag har jag har rötter i Onsala, i Göteborg, i Vallentuna, i Kullavik, i Stockholm, i Upplands Väsby, i Kalmar, på Öland, i Sollentuna, i Helsingborg, på Öckerö och lite varstans. Jag måste väl bestämma mig för var jag vill bo så småningom, men frågan om bostadsort får vänta. Just nu längtar jag hem till mitt lilla hus, för det är för mig det närmaste hemma jag kan komma just nu i min ensamhet.

En egen familj

Jag har funderat mer över det här med familjen. Jag har tidigare sagt att jag är glad över att ha en stor familj som finns där för mig när jag behöver dem. Bara att veta att de finns där räcker långt. Och det räcker också ofta, för jag orkar bara med dem i små doser åt gången.

Jag tror att de flesta familjer har sina problem. Min pappa hade jättenära kontakt med sin syster, men pratade inte alls med sina två andra syskon. De var bittra ovänner. Inte heller mamma har särskilt bra kontakt med sina syskon. Därför är jag glad att jag har bra kontakt med mina systrar, trots att de är så mycket äldre än mig.

Jag tror att oavsett hur bra uppväxt man har haft, så tycker man alltid att ens släktingar har sina fel och brister. Det är lätt att se bristerna och tänka "sådan ska jag aldrig bli". När man bildar sin egen familj kan man försöka att medvetet jobba på att inte upprepa föräldrarnas misstag, även om jag tror att vi omedvetet ibland blir mer lika dem än vi själva tror och önskar. Vi måste acceptera att våra föräldrar inte är inte perfekta, de är bara människor de också och har förmodligen försökt göra så gott de efter omständigheterna har kunnat. Kanske förstår man det ännu bättre när man blir förälder själv.

Det jag tycker är jobbigt med familjen är att man ofta tar på sig samma roll som man alltid har haft, ända sedan man var liten, även om man är vuxen. Det är väl det som gör att det känns som man håller på att kvävas ibland, man vill vara självständig och vuxen, men de får en att känna sig som ett barn.

I min familj betyder det att jag alltid känner mig minst och alltid känner att alla andra är äldre och vet bättre. Det betyder också att jag känner mig ensam och udda, för mina syskon har alltid haft sina egna familjer och jag har varit den som har varit ensam kvar hemma med mamma och pappa. Därför har det känts extra bra och extra viktigt för mig att ha med mig D när jag har träffat min familj. Jag har fått känna att jag också har en egen familj, en familj som jag själv har valt. Jag inbillar mig att om vi hade fått barn, hade jag inte behövt vara lika angelägen om att alltid ha D med mig, då hade jag och barnet kunnat vara med själva ibland, som representanter för vår egen familj.

Man kan inte välja sina föräldrar och syskon. Däremot kan man välja vem man själv vill bilda familj med. Många gånger mår man bättre av sin "nya" familj än av sin "gamla". Den "nya" familjen bestående av den man älskar, av ens egna barn och av ens vänner, som man själv har valt. De man själv vill omge sig med och som får en att må bra. Jag har aldrig mått så bra som jag gjorde de fyra åren jag var tillsammans med D. Han fick mig att må så bra. Det var mycket därför jag ville bilda familj med honom. Men jag förmodar att han inte kände likadant.

Det är så svårt att sätta ord på sina känslor ibland. Det här var ett försök att förklara varför det är viktigt för mig att bilda min egen familj. En familj där jag får må bra och får ta på mig de roller jag själv känner att jag mår bra av.

Hellre ensam med mig själv

Vaknade i natt av att jag drömde att jag grät helt förtvivlat. Minns inte varför jag grät i drömmen, men när jag vaknade hade jag panik och visste inte var jag var.

Idag har jag varit igång hela dagen och lagat mat till släkten. Det var ok, det gick bra och var ganska så trevligt. Det var som våra släktkalas brukar vara mest - mycket folk, mycket mat, mycket ytligt prat. Men den sista timmen blev det för mycket. Jag har inte samma ork som jag brukar och jag ville bara att de skulle gå. Det kändes meningslöst och jag ville hellre sätta mig vid datorn och blogga. Jag pratade en stund på tu man hand med min näst äldsta syster men blev bara ledsnare av det. Hon är klok, men jag vet inte om jag borde lyssna så mycket på henne när det gäller kärlek. Hon har länge hållit ihop med sin man enbart för barnens skull. Jag försökte förklara att det som är så svårt för mig att acceptera är att D kan lämna något som i mina ögon kändes så bra. Själv lämnar hon något som inte är bra och kanske aldrig har varit det.

Under hela middagen satt jag och tittade på ett foto som stod i bokhyllan. Ett foto av mig och D, taget i Båstad på vår första gemensamma sommarsemester. Jag ser så oerhört lycklig ut. Och jag var lycklig. Jag har på många sätt saknat honom mer idag än hemma i min ensamhet. Hur kan det komma sig?

Nu har alla åkt hem och jag är överväldigad av trötthet, irriterad på föräldrarna, längtar efter ensamheten och vill bara gå och lägga mig. Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om något helt annat, men jag orkar inte. Just nu vill jag bara åka hem till mitt eget liv. Jag är hellre ensam med mig själv än att känna mig ensam i ett sällskap på tjugo personer.

Häxan drar till Blåkulla

Idag har jag jobbat hemma och hela dagen bara försvann. Jag vet inte vad jag har gjort och jag vet inte vart dagen tog vägen. Vakuum.

På kvällen vaknade jag till liv och har planterat penséer, varit ute på vild galopp över ängarna och packat min väska. För imorgon tar aprilhäxan med sig sin sorg och åker till Blåkulla över påsk. Blåkulla vid kusten strax söder om Göteborg där häxans föräldrar bor.

Det känns lite konstigt och hon vet inte riktigt hur det ska gå. Hon har inte längre D vid sin sida. Hon är ensam igen, ständigt den enda ensamma bland alla familjer i familjen. Omgiven av andra kommer hon inte att kunna gömma sig i ensamheten. Men hon kastar sig ut, för hon har lärt sig att det måste man göra ibland. Hon ska vara rak i ryggen och bära huvudet högt, som häxor gör. Ty hon är klok och hon har lärt sig mycket.

Hon ska njuta av att bli ompysslad och hon ska träffa en riktigt god häxvän.

Dessutom längtar hon till havet.

En annan jag

Jag är en annan.
Aldrig mer densamma.
Förbättrad? Försämrad?
Förändrad.
Annorlunda.

Allvarligare.
Mer sorgsen.
Hudlös.
Skör och bräcklig.
Samtidigt:
starkare.
Säkrare
på vad jag vill.

Ärligare.
Sannare.
Mot mig själv,
och mot andra.

Mer ödmjuk
inför livet.
Inser,
att det är ändligt.
Inser vikten
av att ta vara på de dagar vi har.
Att handskas försiktigt
med varandra.
Och med ögonblicken.

Vuxnare.
Mer mogen.
En annan jag.

Idag har jag klippt mig i en vuxnare frisyr som bättre matchar mitt nya jag. En kort page.

Saknad

Idag är det precis en månad sedan D flyttade och drygt två sedan han tackade ja till lägenheten. Det känns som en hel evighet. Men det går bättre. Långsamt. Nu kan det gå flera dagar i rad utan att jag gråter.

Men det går inte många timmar utan att jag tänker på honom. Jag undrar vad han gör. Jag undrar hur han mår. Jag undrar vad han tänker på.

Jag tror att det är annorlunda för honom. Lättare. Åtminstone inbillar jag mig det. Det är ju han som har valt bort mig, inte jag som har valt bort honom. Och redan när vi var nyförälskade hade han förmågan att "koppla bort" och glömma mig när vi inte sågs. Det är sällan han har sagt att han saknat mig.

Jag saknar honom. Mycket. Hela tiden.

"Love is the irresistible desire to be irresistibly desired." (Robert Frost)

Nordisk vår

En underbar vårdag. Jag har plockat fram utemöblerna och grillen, jag har krattat, städat, tvättat, bytt lakan, tvättat bilen, suttit i solen och läst, varit iväg på en cykeltur. Men även om jag har uträttat mycket så har sordinen varit på hela dagen, oavsett vad jag har gjort.

Nordisk vår
"Alla mina luftslott ha smultit som snö,
alla mina drömmar ha runnit som vatten,
av allt vad jag älskat har jag endast kvar
en blå himmel och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst."

(Edith Södergran)