Jag har nu varit nere vid Västkusten ett par dagar. Vi flyttade hit när jag var 2 år, så det är här jag har vuxit upp, gått i skolan, tillbringat sommarloven, bott och levt de första 18 åren av mitt liv. Det är hemma och samtidigt inte. Mina föräldrar bor inte längre kvar i huset där jag växte upp, så det här huset är deras hem, men det har aldrig varit mitt. Det känns lite nostalgiskt att gå förbi huset där jag faktiskt växte upp. Det känns konstigt att det bor andra människor där nu, men det tillhör en annan period i mitt liv, så det är ändå ok. Ibland kan jag känna att det hade varit enklare om jag aldrig hade flyttat från Västkusten, om jag hade bott kvar i Göteborg. Då hade jag förmodligen huvudsakligen haft familj och vänner här. Nu har jag bott i Stockholm i 8 år och har många vänner även där. Så hur jag än gör, var jag än bestämmer mig för att bo i framtiden, så kommer jag att ha vänner på annan ort. Men jag ångrar ändå inte att jag flyttade, för hade jag inte gjort det hade jag aldrig träffat D och trots att han har sårat mig så enormt mycket, så tror jag fortfarande att det är "better to have loved and lost, than to never have loved at all".Både Göteborg och Stockholm har sin charm och sina fördelar. Det jag kan sakna med Göteborg är inte så mycket staden, utan närheten till familjen, som är samlad häromkring och de goda vänner som bor kvar här. Mina föräldrar börjar bli gamla, pappa har fyllt 85, och jag kan känna att är det någon gång jag ska bo här i närheten så är det nu, så länge de finns kvar. Förr trodde jag att det var viktigt för mig att flytta tillbaka, men nu har jag insett att hemma är där familje- och vänskapsbanden finns. Jag kan kompromissa om bostadsort och bostadsform, det är relationerna som är det viktiga. Det krävdes att jag förlorade den jag älskade mest för att jag skulle inse att hemma inte var en plats, hemma var hos D. Häromdagen visade D mig en stuga han sett på Öland. Jag tittade på den på nätet och det som gjorde mig tårögd var inte att den låg 300 m från vattnet, inte att det var så gulligt, inte att jag kunde se framför mig hur fint det skulle kunna bli, utan att jag kunde se oss där tillsammans, med Elsa springande runt på tomten, vänner på besök, barn. Att få rusta upp stugan ihop och längta efter att få åka dit tillsammans, till vårt ställe, vår oas. Det gör ont att han kan tänka sig att köpa en stuga själv eller tillsammans med sin mamma, men inte med mig.
Anledningen till att jag känner mig hemma i mitt lilla hus är att vi har varit lyckliga där tillsammans. Jag trivs där av andra skäl också, jag älskar att pyssla hemma och jag tycker om min lilla trädgård, men känslan i väggarna kommer från det jag har upplevt där. Idag har jag har rötter i Onsala, i Göteborg, i Vallentuna, i Kullavik, i Stockholm, i Upplands Väsby, i Kalmar, på Öland, i Sollentuna, i Helsingborg, på Öckerö och lite varstans. Jag måste väl bestämma mig för var jag vill bo så småningom, men frågan om bostadsort får vänta. Just nu längtar jag hem till mitt lilla hus, för det är för mig det närmaste hemma jag kan komma just nu i min ensamhet.
