måndag 19 mars 2007

Vart tog alla känslor vägen?

Innan D flyttade var hela jag bräddfull av känslor. Jag kunde inte kontrollera dem, de svämmade över för minsta lilla sak. Jag kände ilska, sorg, vanmakt, vrede, besvikelse, svartsjuka, frustration, förakt, avund - var för sig, om vartannat, allt på en gång.

Nu är han borta och känslorna med honom. Jag tuffar på, jag gör upp planer, jag pratar, jag lever vidare. Jag bokar sommarstuga, jag planerar hundköp, jag tackar ja till familjeträffar, tjejmiddagar, bokcirklar, barnkalas, fika och till och med middagsdater. Allt för att inte sluta leva. Jag vet att jag måste försöka gå vidare. Men lever jag egentligen? Jag ser inte fram emot det jag planerar. Jag känner ingenting. Sorgen lägger sordin på allt jag gör. Det enda jag känner långt, långt inne, om jag verkligen försöker känna efter, är resignation, en stor besvikelse, en känsla av att ha misslyckats kapitalt och en enorm trötthet. Trötthet och besvikelse över att livet måste vara så svårt.

Jag känner mig som när jag var liten och alla var större än mig och visste bättre. Mamma, pappa och mina fyra, många år äldre och klokare systrar. Jag känner precis som då att det inte är någon idé att kämpa emot. Jag vill göra som jag brukade då - bara stänga in mig i den mörka garderoben med min rosa- och vit-randiga kudde och bara blunda, sitta tyst, inte röra en muskel och vänta. Vänta på att någon ska komma och hämta mig och säga: "det är ok, det gör inget, det är inte ditt fel, det ordnar sig, allt är bra, du kan komma ut nu."

8 kommentarer:

Anonym sa...

Du har INTE misslyckats! Ingen kan styra över en annan människas val eller känslor.
Jag vet hur det är att förlora någon, inte riktigt på samma sätt, men jag har haft samma känsla att man bara lever på fast man egentligen inte har "lust". En dag kommer glädjen tillbaks och du kommer vilja ta för dig av allt igen-med både känslor och glädje. Det måste bara få ta den tid som behövs.
Och att skaffa en valp är en bra idé, det ger en så mycket energi och det går inte att inte känna lycka över det lilla livet :)
(Inte meningen att låta alltför hurtig o positiv, jag förstår att du inte känner dig så men det kommer bli bättre än såhär vännen!)
Många kramar

Anonym sa...

Jag förstår precis hur du känner. Mannen och jag är i sluttagen men så får jag panik och lyckas göra allt bra för stunden. Det ligger så i luften att vi bryter. Han hade packat väskan ikväll för att sova borta.
Han säger att min barnlängtan är större än hans och att det förstör vårt förhållande. Jag säger att hans idioti och barnslighet förstör vårt förhållande.
Hur som helst. Han ligger i sängen i rummet bredvid och jag har precis registrerat mig på Spray date.
Vad är det som händer?

Tänker på dig! Delar dina tankar.
Får panik när jag tänker på vilken situation jag befinner mig i.

Kram Cah!

Björn sa...

Men det är ju bra det du gör. Jag blir riktigt avundsjuk att du orkar göra allt det där. Kämpa på och var stolt över att du tar tag i det samtidigt som du är i kontakt med dina känslor.

Själv blir jag så desperat ibland, att jag blir helt mörkrädd. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Jag orkar inte sakna någon så här mycket. Jag vill inte vara så här ledsen. Jag älskar ju livet i vanliga fall. Imorgon ska jag träffa en psykolog för första gången. Jag hoppas att han kan hjälpa mig åtminstone känna att jag gör något för att ta tag i min situation. Det är så tröstlöst att känna sig så här maktlös.

Ledsen att jag lånar din blogg. Men jag känner inte för att kabla ut min desperation till mina vänner ikväll. Det känns ibland jävligt orättvist att man är kille i en sådan här situation. Visst får man stöd från sina vänner. Men samhället är fortfarande så ojämnlikt att varken jag eller mina killkompisar är tränade att hantera min sorg.

Anonym sa...

Hej!
Jag känner igen den fasen i separationen det är en frustrerande fas för man försöker hela tiden sysselsätta sig. Man tar sig inte tid att njuta av det man gör utan man lever hela tiden med att försöka planera in nästa dag,vecka eller månad. Jag kan bara ge dig tipset att ta tillvara på de personer som du har runt omkring dig och ge dig själv tid att ta reda på vad du verkligen vill. Det är inte lätt, jag vet, men det är tyvärr viktigt att du tar tag i det själv. Lycka till, vi behöver alla en "lycka till" emellanåt!

Karika Pyry sa...

Jag vet inte vad jag ska säga, men du har åtminstone inte misslyckats. Jag sänder dig varma starka kramar, och jag tänker på dig, och vad du gått igenom, vilket får mig att tänka på vad jag ev. kommer att behöva gå igenom..

Kram!

Pipperoni sa...

Sophie - Jag återkommer till det här med misslyckandet i ett separat inlägg. Mitt förnuft säger mig att glädjen kommer att komma tillbaka en dag, men det är svårt att tänka så de dagar när man överväldigas av känslorna av att allt är meningslöst.

Cah - Det är inte din barnlängtan som förstör ert förhållande. Tänker på dig. Kram.

Björn - Det är helt ok att du "lånar" min blogg. Jag förstår hur du känner, jag vill inte heller kabla ut min desperation till familj och vänner. Mina allra bästa vänner, som jag känner att jag kan vara öppen mot, läser min blogg, men resten av min bekantskapskrets känner inte till att den finns, vilket är ganska skönt. Det är nog på sätt och vis lättare för oss tjejer, vi är kanske mer vana vid att prata även om svåra saker med våra närmsta vänner. Men, du är inte ensam. Jag känner mig också enormt maktlös och vet ibland inte vad jag ska ta mig till.

Separerad - Tack. Det är skönt att läsa din blogg ibland och inse att det faktiskt blir bättre med tiden. Jag tycker inte att jag gör annat än funderar på vad jag vill. Det är väl det enda goda som kommit ut av allt som har hänt.

Lilla sparven - Kram. Jag tänker på dig med.

frida fröberg sa...

Jag känner igen mig såväl. Jag tror att det är både bra och dåligt att göra alla de rätta sakerna fast utan själ. Bra att int elåta sorgen ta överhanden helt och överbemanna en. Trots allt har man ju också ett jobb och ett annat liv att leva. Men det är ju också viktigt att bara vara och ligga i sängen och bara gråta-

Anonym sa...

Hej, Pipperoni. Visst kan man känna igen sig. Helt oavsett kön, ålder allt.....Dessa destruktiva känslor av vanmakt är vissa minuter fullständigt förlamande. Jag hoppas verkligen Sophie har rätt när det gäller att det komemr bli bra igen. Nu har det ju gått ett år sen sista inlägg, men för mig är frågan lika aktuell den var för dig, och jag kan inte se något ljus utan är mörkrädd likt Björn S.

En sak som gör att du absolut inte har misslyckats är att du ger en plats där vi andra också får ge utlopp för samma känslor. Tack för att du hade denna sida, den ger mig ett visst hopp i stunden av äckel över att bli dumpad och ensam.