Strömavbrott och lärdomar

Idag hade jag bestämt med min chef att vi skulle sitta hemma hos mig och jobba hela dagen. Hon skulle komma vid nio-snåret, så strax före nio gick jag ner i köket och satte på kaffe. När klockan slog nio suckade kylskåpet till och alla lampor slocknade. Strömavbrott? Jag öppnade ytterdörren och fick syn på en bil från Elverket. Gick fram och frågade vad som stod på och det visade sig då att det var ett planerat strömavbrott på grund av manegebygget och att strömmen skulle vara tillbaka först kl.13.

Min första impuls var att känna ilska mot hyresvärden som inte informerat mig. Men i nästa sekund kände jag att jag inte hade varken ork eller lust att bli arg. Jag hade inte lust att ens bli det minsta lilla upprörd. För vad skulle det tjäna till? Det skulle bara stjäla en massa energi från mig och det skulle ändå inte ge strömmen tillbaka. Min chef anlände och hon är verkligen inte en person som låter sig nedslås av sådant hon inte kan påverka, så vi kom överens om att vi klarade oss utan ström fram till lunch. Kaffet var ju i alla fall varmt. Vi satt och jobbade hela dagen, fick mycket gjort och hade ett par ganska bra samtal.

När jag träffade hyresvärden ikväll sade jag till honom att nästa gång de planerar strömavbrott så får de gärna säga till i förväg, eftersom jag ofta sitter hemma och jobbar, men ingen skada skedd den här gången. Han lovade att försöka bättra sig och han fick nog lite dåligt samvete, för han lovade att beställa inte bara en utan två nya toalettstolar till mitt lilla hus, och en ny köksfläkt, och en ny badrumsfläkt! Nåja, jag tror det först när jag ser dem, men ändå, inget ont som inte för något gott med sig.

Att D lämnade mig var nog det värsta tänkbara som kunde hända i mitt liv. Det kändes som om min värsta mardröm besannades. Jag stod helt ensam och vilsen, utan honom, utan barn, berövad alla mina framtidsdrömmar. Jag har aldrig någonsin tidigare mått så dåligt som jag har gjort de senaste månaderna. Jag mår fortfarande en bra bit sämre än min tidigare lägstanivå och åker fortfarande tillbaka djupt ner i gropen ibland.

Men, jag har lärt mig mycket om mig själv och vad jag tycker är viktigt i livet och jag tror att jag på många sätt har blivit en bättre människa. Så även om jag fortfarande innerligt önskar att allt vore annorlunda, så är jag tacksam över att livet har lärt mig att bli en bättre jag. Buscaglia menar att vi i vår kultur har gått vilse i vår jakt på njutning och nöje och att vi fasar för och är rädda för lidande. Han säger "Jag skulle mycket hellre vilja undervisa och lära mig i glädje. Glädje är en stor lärare. Men det är förtvivlan också."

Godnatt - jag hoppas att ni också har lärt er något idag.