Tankar en solig och mörk måndagmorgon

Mitt humör går upp och ner, ibland från dag till dag, men oftare från timme till timme. Igår kände jag mig skör och bräcklig hela dagen och på kvällen bröt jag ihop totalt. Jag grät i timmar och somnade inte förrän framåt 2-tiden. När klockan ringde strax före 6 imorse stängde jag av den. Jag har jobbat varje dag de senaste tre månaderna, med undantag för ett par dagar precis när D hade sagt att han skulle flytta, när min chef lät mig vara hemma. Men idag orkade jag inte ta mig upp. Jag orkade inte gå till jobbet med svullna ögon och mörka skuggor i ansiktet. Jag kunde inte hitta viljan.

Jag försöker verkligen. Jag försöker att vara stark, jag försöker att glädjas över det som är bra, jag försöker att komma framåt, om inte i verkligheten, så åtminstone i tanken. Jag vet att hur jag mår beror mycket på mig själv. Att mycket sitter i huvudet, i tanken. Att jag måste försöka välja att må bra. Men idag skiter jag i det. Idag väljer jag att deppa.

Jag var ute på en dejt igår. Var på promenad med en kille som jag var ute och åt middag med för ett par veckor sedan. En av dem som jag träffade genom jobbet när jag var tillsammans med D och tänkte att om omständigheterna hade varit annorlunda kanske han hade varit intressant. Han är snäll, ser trevlig ut, vi har en hel del gemensamma intressen och nu är omständigheterna annorlunda, men jag klarar inte av det. Det kändes bara helt fel. Han var ett steg för nära hela tiden. Jag retade mig på saker med hans utseende och jag kände noll attraktion. Den delen av mig känns helt död. Det hoppas jag inte att den är, men den är i alla fall helt djupfryst. Men jag orkar inte må dåligt över det. Det är väl bara att inse att jag fortfarande är kär i D och långt ifrån redo att träffa någon annan. En del av mig önskar att jag kunde vara redo, för det vore säkert lättare att bara säga: "ja, ja, det var inte meningen att det skulle bli ni två, du är värd bättre, du är värd någon som älskar dig, skit i D och kasta dig vidare i livet."

Men jag funkar inte så och därför börjar jag mer och mer umgås med tanken på att kanske skaffa barn på egen hand, utan någon pappa med i bilden. Åka till Danmark eller Finland. Nej, det är förstås inte det jag helst av allt vill. Men jag håller fast vid att det D och jag hade var speciellt och jag kan inte nöja mig med något som inte är bättre eller åtminstone minst lika bra som det vi hade. Jag inser att det kan ta år att hitta det. Jag inser att det är inte säkert att jag någonsin kommer att göra det. Och även om jag skulle tina upp och träffa någon så ska jag lära känna den människan innan jag vill bilda familj och jag är medveten om att det ta lång tid innan det blir barn. Jag är inte säker på att jag är beredd att vänta så länge.

"Den lilla elaka":s man sade till mig sist vi sågs: "Du vill inte skaffa barn själv, E. Tro mig.". Han är klok och jag lyssnar på honom. Men samtidigt vet jag att jag inte skulle vara helt själv, jag har fem systrar som sammanlagt har producerat 12 barn. Vilken erfarenhetsbank. Vilket stöd.

Jag har inte bestämt mig för någonting vare sig när det gäller barn, jobb eller bostadsort än. Jag ska ägna resten av våren och sommaren åt att fundera. Fundera på barn och fundera på vad jag vill bli när jag blir stor. Sedan ska jag bestämma mig och så ska jag bli det jag vill bli - för jag tror att vi alla kan bli precis vem vi vill, bara vi har viljan och modet och inser att det är vi själva som måste stå för förändringen och se till att det händer.