En egen familj

Jag har funderat mer över det här med familjen. Jag har tidigare sagt att jag är glad över att ha en stor familj som finns där för mig när jag behöver dem. Bara att veta att de finns där räcker långt. Och det räcker också ofta, för jag orkar bara med dem i små doser åt gången.

Jag tror att de flesta familjer har sina problem. Min pappa hade jättenära kontakt med sin syster, men pratade inte alls med sina två andra syskon. De var bittra ovänner. Inte heller mamma har särskilt bra kontakt med sina syskon. Därför är jag glad att jag har bra kontakt med mina systrar, trots att de är så mycket äldre än mig.

Jag tror att oavsett hur bra uppväxt man har haft, så tycker man alltid att ens släktingar har sina fel och brister. Det är lätt att se bristerna och tänka "sådan ska jag aldrig bli". När man bildar sin egen familj kan man försöka att medvetet jobba på att inte upprepa föräldrarnas misstag, även om jag tror att vi omedvetet ibland blir mer lika dem än vi själva tror och önskar. Vi måste acceptera att våra föräldrar inte är inte perfekta, de är bara människor de också och har förmodligen försökt göra så gott de efter omständigheterna har kunnat. Kanske förstår man det ännu bättre när man blir förälder själv.

Det jag tycker är jobbigt med familjen är att man ofta tar på sig samma roll som man alltid har haft, ända sedan man var liten, även om man är vuxen. Det är väl det som gör att det känns som man håller på att kvävas ibland, man vill vara självständig och vuxen, men de får en att känna sig som ett barn.

I min familj betyder det att jag alltid känner mig minst och alltid känner att alla andra är äldre och vet bättre. Det betyder också att jag känner mig ensam och udda, för mina syskon har alltid haft sina egna familjer och jag har varit den som har varit ensam kvar hemma med mamma och pappa. Därför har det känts extra bra och extra viktigt för mig att ha med mig D när jag har träffat min familj. Jag har fått känna att jag också har en egen familj, en familj som jag själv har valt. Jag inbillar mig att om vi hade fått barn, hade jag inte behövt vara lika angelägen om att alltid ha D med mig, då hade jag och barnet kunnat vara med själva ibland, som representanter för vår egen familj.

Man kan inte välja sina föräldrar och syskon. Däremot kan man välja vem man själv vill bilda familj med. Många gånger mår man bättre av sin "nya" familj än av sin "gamla". Den "nya" familjen bestående av den man älskar, av ens egna barn och av ens vänner, som man själv har valt. De man själv vill omge sig med och som får en att må bra. Jag har aldrig mått så bra som jag gjorde de fyra åren jag var tillsammans med D. Han fick mig att må så bra. Det var mycket därför jag ville bilda familj med honom. Men jag förmodar att han inte kände likadant.

Det är så svårt att sätta ord på sina känslor ibland. Det här var ett försök att förklara varför det är viktigt för mig att bilda min egen familj. En familj där jag får må bra och får ta på mig de roller jag själv känner att jag mår bra av.