Kanske är jag på väg in i en ny fas. Men jag tror snarare som Ankan säger att jag själv tycker att jag borde och önskar att jag vore någon annanstans. Det finns dock en avsevärd skillnad från för ett par månader sedan och det är att jag nu ändå ibland kan lägga märke till livets små detaljer och lyckas glädja mig åt dem. För två månader sedan såg jag dem inte ens. Men jag tänker fortfarande varje gång "det här skulle jag ha velat dela med D".
Kvällen igår var inte rolig och jag vet att humöret kan växla lika snabbt igen. Jag kan glädjas över djurens avkommor, men jag vet att gravida magar, barnvagnar och vårförälskade par, som är svåra att undvika inne i stan, har motsatt effekt på mitt humör. Jag klarar mig hyfsat så länge jag håller mig hemma, eller träffar goda vänner i deras hem. Så länge jag känner att jag har kontroll på läget. Men så fort det blir för mycket av något så brister det lätt. Jag har därför bestämt mig för att avhålla mig från plågsamma dejter och för mycket sociala aktiviteter tills vidare. Jag har just nu ett stort behov av ensamhet och tid för mig själv.
Världens mest sociala katt framför vårblommorna i min rabatt.
4 kommentarer:
Jag önskar så att vi var närmare varandra. Jag önskar så att jag fanns till för dig mycket mer än jag är. Hjälplös var ordet och också en tystnad ... vill finnas mkt närmare än ett telefonsamtal eller blogginlägg men hur mycket jag en vänder ut och in på mig så lyfter jag inte ens luren. Jag läser allt du skriver och jag väntar ...
Vad klokt att du tänker på att inte utsätta dig för för mycket. Det gäller att veta eller ta reda på vad som är "för mycket" för just DIG. De jobbiga känslorna är som svårast att styra under stress och trötthet. Och vad som stressar är ju väldigt individuellt, behöver inte alls vara att man har för mycket att göra. Kan vara precis det motsatta och olika från dag till dag.
Så bra att du börjat se dig omkring lite. Jag minns känslan av förvåning bara för några veckor sedan över att jag ö.h.t. kunde ta in något. Att jag för en kort stund inte gick runt i min såpbubblan helt avtrubbad för omvärlden.
Kram
Jag tycker du gör helt rät i att prioritera dig själv och ditt mående, tids nog kommer ditt intresse för omvärlden att vakna till liv igen. Poängen med att vara social, träffa folk, eller dejta, eller vad det nu är- är ju att det ska vara givande och trevligt- inte en plåga! Med tanke på hur kort tid du ännu har sörjt, det var ju bara knappt två månader sedan, tycker jag det verkar helt naturligt att du känner så här. Jag tror få människor i din situation skulle må på något annat sätt, däremot är det nog många som skulle undvika att känna smärtan och sorgen genom att aktivera sig och fly in i något annat. Det gör inte du, du är modig. Kram
Bossaneto - Det önskar jag också. Det hade varit mysigt att kunna gå en promenad tillsammans vid havet. Men, nu är det som det är. Telefon är inte riktigt min grej heller.. men vi får väl höras på Skype någon kväll. Kram.
Ankan - Ja, det kan vara väldigt konstiga saker som får mig stressad, som jag aldrig skulle mått dåligt över förr - som att bilen är smutsig eller att jag inte har hunnit städa. Nu är det enormt viktigt för att jag ska må bra. Jag behöver ha kontroll på läget. Men, det är skönt att inte vara helt avtrubbad längre. Bara vissa dagar och vissa delar av mig. Kram.
Haren - Ja, det är bara drygt sex veckor sedan han flyttade och bara tre månader sedan han bestämde sig. Tre månader av sorg. Det är bra att du påminner mig, för det är som du själv skrev om tiden, den har gått så mycket långsammare de här tre månaderna, att det känns som jag har sörjt så mycket, mycket längre. Kram.
Skicka en kommentar