Nattmara och läxa om ångest

Jag har sovit bättre om nätterna ett tag. Jag har inte sovit som ett barn, som jag kunde göra ibland när D låg vid min sida, och jag har inte känt att jag har velat ligga kvar i sängen hela dagen, som jag ofta kunde göra då. Men jag har sovit bättre. Vissa dagar har jag rent av sovit hela natten igenom och andra dagar har jag fortfarande vaknat flera gånger om natten, men ändå inte känt mig otrygg. Men i natt slog den till igen, nattmaran.

Jag drömde att jag var hemma i D:s lägenhet och väntade på att han skulle komma hem. Det var sent på kvällen och jag var trött, men jag ville hålla mig vaken tills han kom. Till en början höll jag mig vaken och tittade på en film. Det var en film jag länge hade velat se, den hade fått bra kritik och flera vänner hade sagt att den var bra. Men de hade inte sagt att den var så hemsk. En kvinna högg av sin egen hand. Hon höll upp armen och visade den blodiga stumpen för sin man. Jag ville inte fortsätta titta men gjorde det ändå eftersom jag ville vara vaken. Den fortsatte att vara lika hemsk och till slut somnade jag och drömde mardrömmar om avhuggna händer. Jag lyssnade i sömnen efter D:s steg. Det enda jag ville var att han skulle komma hem och rädda mig från mardrömmarna och skräcken. Till slut hörde jag att han kom och att han gick fram till soffan där jag låg och tittade på mig. Mardrömmen fortsatte och jag försökte att skrika för det var så hemskt och för att jag ville att han skulle förstå hur skräckfylld min dröm var. Men inget ljud kom ur min mun och jag kunde inte vakna. Det enda jag ville var att han skulle förstå och att han måste väcka mig. Jag var livrädd att han inte skullle göra det.

Jag vaknade på riktigt av att jag åter igen försökte skrika. Det enda jag kände när jag vaknade var skräcken, den förlamande rädslan, den fruktansvärda ångesten. Efter några sekunder förstod jag att det som orsakat ångesten, själva drömmen, var borta, men känslan var så äkta, så påtaglig. Jag kände ett tryck över bröstet, en brännande känsla i magen, jag hade hjärtklappning, var helt darrig och ryckig i hela kroppen och hade svårt att andas. Trots att jag visste att känslan var irrationell så gick det inte att skaka av sig den. Det enda jag kunde tänka var att jag skulle ge vad som helst för att få ångesten att försvinna.

Jag önskade att D hade varit där. Men när jag låg där i det mörka och tysta huset och till slut tände lampan för att jaga bort drömmen, så tänkte jag att det kanske var meningen att jag skulle ha den här drömmen, för att jag skulle förstå hur det känns att ha riktig ångest. Det varade bara en kort stund. Men det räckte. Det är inget jag skulle önska min värsta fiende och jag skulle i det ögonblicket ha gett vad som helst för att få känslan att försvinna. Jag kände mig nästan rädd för att somna igen, ifall drömmen skulle komma tillbaka, även om jag vet att mardrömmar aldrig brukar göra det. Men nu kan jag förstå D:s rädsla att utsätta sig för saker som han är rädd kan få honom att må så dåligt, även om förnuftet säger honom att det inte kommer att bli så i just den här situationen.