Tillbaka på ruta noll. Jag är en humla som fastnat på botten av en skål med smutsigt vatten. Jag försöker kravla mig upp, men så fort jag tror att snart, snart kan jag se över kanten och kanske, kanske klättra upp, då åker jag med full kraft rakt ner på botten igen.
Simmar runt i sörjan med blöta vingar. Vill inte inse att jag inte kan flyga. Idag har jag knappt orkat hålla huvudet ovanför vattenytan. Minsta småsak har krävt en enorm kraftansträngning. Har inte ens orkat vara hövlig. Har känt mig illamående hela dagen. Varit urlakad, uttömd och uttorkad efter gårdagens gråt. "Dagen efter" har fått en ny innebörd för mig.
Det var bättre ett tag. Jag gladdes åt små saker. Jag såg fram emot Elsa. Såg fram emot att få vara ledig i sommar. Kände att jag klarade mig på egen hand. Idag känns det som jag aldrig kommer att bli glad mer. Jag vill inte vara utan honom. Jag har inte lust med någonting. Ingenting spelar någon roll.
Kanske har jag inte alls förstått innan? Kanske är det först nu det börjar sjunka in? Att han har valt bort mig. Att han inte vill ha mig. Att jag inte räcker till för honom. Att han vill ha något annat. Något mer. Något annorlunda. Något roligare. Något mer spännande. Någon annan. Jag känner mig otillräcklig och misslyckad. Löjlig och patetisk. Jag undrar vem han ser när han tittar på mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Okej tjejen då är vi två! Botten är botten! Det blir bättre! Men man åker ner igen! Fast det kommer att bli längre mellan gångerna. Och det kommer att gå fortare att kravla sig upp.
Jag önskar dig en god natt utan mardrömmar men med mycket sömn. Och mig själv detsamma.
Kram
Jag har själv funderat på det som du just skriver. Jag trodde ett tag att jag kanske kunde ändra på mig för att räcka till för mannen.
Hur mkt jag än skulle göra så skulle det inte förändra hans känslor för mig i det här.
Jag skulle kunna kämpa mig blå och det skulle inte förändra situationen iaf.
Det är när jag inser att vad jag än gör så förändrar det inte situationen, det är då som jag bryter ihop alldeles.
Då blir jag så ledsen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det är som ett kallt vatten som bara sköljer öven mig. Jag vill inte inse hur det är utan jag kämpar på nytt, för att slippa inse sanningen.
Tänker på dig,
kram Carro
Hej vännen!
Är det något speciellt som fått dig att må sämre?
Har du haft någon form av kontakt med D som kanske inte blev som du hade hoppats?
Det sista som överger människan är hoppet, så står det i bibeln.
Du vill inte sluta hoppas utan vill att han skall komma tillbaka och ställa allt tillrätta igen.
Är dina kärleksförklaringar till honom i din blogg en vädjan till honom om att komma tillbaka? Kanske hoppas du att han läser det du skriver och ska inse vad han går miste om?
Jag känner mig villrådig och vet inte vad jag kan skriva för att du kanske ska må bättre. I vissa lägen känns det som om mycket redan är sagt, och i detta läget nu känns så.
Jag tänker på dig och det gör även många andra.
Du betyder mycket för mig och för många andra.
Men vad spelar det för roll att alla andra känner så för dig när den du vill ska tänka på dig och som du vill ska betyda något för inte har de känslorna?
Gropen känns kanske djupare när man kommer till insikt och det får en att trilla ner igen, kanske djupare.
All sorg är en process och att plötsligt må sämre efter att mått bättre ett tag är bara "normalt".
Att komma till insikt och medevetenhet (gäller inte bara sorg) är ibland väldigt jobbigt. För då tvingas man inse att vissa saker måste ändras och det är inget man gör i en handvändning. Och ju äldre man blir desto svårare blir det att ändra på saker och ting. Men att ändra på vissa saker leder till mognad och bättre förståelse om sig själv och faktiskt andra.
Jag skriver långt och kanske inte med så mycket mening i texten för jag känner mig hjälplös och så är du så långt borta.
Hade det funnits en medicin mot hjärtesår hade jag hittat den åt dig och köpt den till dig (no matter the cost) så att du skulle må bra igen...
Jag försöker ringa dig i helgen (om det är ok) och säga hej i alla fall...
Abrazos,
E
"Kanske börjar det först nu sjunka in..." Nja... Men kanske sjunker det in bitvis? Man förstår en gång, sörjer och kravlar sig upp till kanten. Så kommer en ny situation och så förstår man samma sak igen i den nya situationen, sörjer och kravlar upp till kanten igen... Någon sa en gång att "först när man vandrat genom alla årstider ensam första gången kan man förbereda sig såpass att man kan njuta av dem också" och jag tror det gäller när man blivit lämnad också.
*kramar om*
Svackorna kommer att komma tillbaks under en lång tid men kanske inte lika djupa ju längre tid som går? Det är hur du känner som räknas, inte vad du borde känna, att du snart kommer må bättre osv. Men jag är säker på att det blir lite lättare efter varje svacka fastän det kommer att ta tid. Och jag hoppas och vet att Elsa kommer påverka dig mycket, inte att hon någonsin kan ersätta något annat men ni kommer ge varandra massvis med kärlek, och ni kommer både behöva varandra lika mycket. Hoppas du får en skön helg trots allt.. stor björnkram till dig!
När jag var 20 år gammal gick en av mina bästa vänner bort. Jag försökte hitta det rätta svaret- hur sörjer jag, vad är sorg, hur lände, men hur hur hur och vad och vem. Många frågor fanns, många försökte trösta mig,de sa att det går över, tiden läker, eller de kom med riktigt goda råd. En människa nådde mig under hela den hemska tiden. Han sa en sak jag aldrig glömt, och som jag alltid upprepar för mig själv när livet vill sänka mig: jag vet inte vad jag ska säga, jag har inga råd. Det enda jag vet, som livet lärt mif, är det kommer att bli bättre.
Många många megakramar
Hej,
Har varit inne och läst efter din snälla kommentar på min blogg om mig och M. - och visst känner jag dig? Så mycket stämmer.... I så fall - kan du inte maila mig om du har kvar adressen? Om du har lust?
/Camilla
Ankan - Ja, jag har nog kravlat upp en bit igen nu. Men det känns annorlunda på något vis.
Carro - Det är maktlösheten som är värst, känslan av att hur man än gör så blir det fel. Kram.
E - Som sagt, inget speciellt som har hänt. Vissa dagar önskar jag också att det funnits en medicin. Men det räcker långt att du finns där och kommer med små kommentarer och uppmuntrande kramar. Abrazos.
Me - Ja, så är det nog... Kram.
Sophie - Tack. Jag hoppas också att svackorna blir mindre djupa med tiden, även om jag inte har märkt av det än. Kram.
Haren - Det är en bra tanke att hålla fast vid - det kommer att bli bättre. Jag vägrar också att tro något annat. Kram.
Camilla - Visst känner vi varandra. :) Jag har mailat dig, hoppas att det har kommit fram. Kram.
Skicka en kommentar