måndag 30 april 2007

Onda föraningar, spökande hormoner eller tomtar på loftet?

Idag är jag ett nervvrak. Jag är orolig, spänd, darrig, skakig, nervös. Svarta fladdermöss slåss med varandra i min mage igen, jag fryser och svettas om vartannat och jag har ingen ro i kroppen alls. Det är som om hela kroppen bara väntar på att något hemskt ska hända. Jag försöker att tänka förnuftigt och låta tankarna styra känslorna och inte tvärtom. Det finns ingen som helst logisk anledning till att jag ska känna oro och nervositet och ändå gör jag det. Jag är skitnervös och jag har ingen aning om varför.

Är det en ond föraning?
Eller är det bara hormoner som spökar?
Jag hoppas på det senare.

Om min kropp fungerar som den ska borde jag ha ägglossning idag. Det är ingenting jag brukar gå omkring och tänka på, men på sista tiden har jag börjat göra det allt oftare. Kanske för att hormoner är en enkel bortförklaring när man mår konstigt. Kanske för att den förbannande biologiska klockan som jag inte ens har hört ticka förut, nu klämtar som ett klockspel i en katedral i mitt huvud. Jag umgås fortfarande med tankar på att skaffa barn på egen hand. Det som skrämmer mig är inte det jobbiga och det svåra. Det kan jag få stöd från min familj med. Det som skrämmer mig är att inte ha någon att dela glädjen med...

Ikväll är det Valborgsmässoafton. Granar och bråte ligger i en stor hög på idrottsplatsen på andra sidan åkern och väntar på att någon ska tända på. Valborgsbrasan ska brinna och fyrverkerier ska skjutas upp mot himlen. Vårens ankomst ska firas. Jag kommer att stå i mitt fönster och betrakta de gula lågorna på avstånd, känna rökdoften, höra sorlet av människorna och minnas tidigare valborgseldar. Jag mår inte bra idag och har ingen lust att fira, men jag är tacksam över att det är vår.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Hej vännen!
Ursäkta att jag inte skrivit på ett tag men jag har själv varit lite under isen...
Sover knappt något och har till och med inhandlat insomningstabletter för att åtminstonde kunna somna.
Våra problem ligger på olika plan men påverkar vår vardag även om vi inte vill det.
I förrgår natt vaknade jag och fick en panikattack; jag trodde på fullt allvar att det stod en kvinna utanför vårt sovrum som ville döda mig. Det hemska var att det var en gammal barndomsvän...
Jag var tvungen att väcka D men han fattade nog inte vad som hände och bara ignorerade mig tills dess att jag började skrika, hyperventilera och gråta hysteriskt. Inte ens då fattade han...
Det verkligt hemska var att jag hade ingen kontroll alls och trots att mitt förnuft sa att det inte fanns någon där så trodde min kropp på fullt allvar att det var så.
Och igår kunde jag inte somna för att jag hade ägglossning - det kändes som om äggledaren skulle spricka.
Det sägs att nära väninnor har ägglossning och mens samtidigt, kanske att det stämmer?
Idag är jag så trött att jag inte ens vågar sätta mig utan bara håller igång för att inte kunna känna efter.
Förra gången jag kände så här fanns det ingen som förstod mig, och D tyckte att jag skulle "rycka upp mig".
Jag måste lära mig att säga nej (främst till min familj) och inte grubbla så mycket. Men sådan är ju jag!!!
Jag har i alla fall tackat nej till två saker denna veckan för att bättra på min begynnande "hjärn-stress", men det är inte alltid så lätt.
Tänker som vanligt på dig jätte mycket och vill så gärna hjälpa dig men förstår att det är en process där huvudpersonen är du och endast du, jag kan bara hjälpa genom att säga att jag finns här och att du kan vända dig till mig när du vill.
Många kramar till dig, min fina vän!
/E

Ankan sa...

Usch vad jobbigt du har det. Hoppas det klingar av och att du får sova utan bungy jump-hopp eller andra maror.
Stor förstående kram

Anonym sa...

Hej igen...
Kan du ta bort min tidigare kommentar?
Det är fel av mig att använda kommentatorsfältet i din blogg till att skriva om mina egna problem och jag ber om ursäkt för det.
Vill jag dela med mig av mig själv bör jag använda ett annat forum.
Tack och kram,
/E

Pipperoni sa...

E - Min fina vän. Jag önskar att vi bodde närmare varandra. Kanske gör vi det igen en dag. Tråkigt att höra att du inte mår så bra. Jag vet precis hur verkliga och hemska sådana drömmar kan vara. Som sagt, det är inget jag skulle önska min värsta fiende. Vi är väl båda två av grubblande natur, men det är ju delvis därför jag tycker så mycket om dig också, för att du inte bara accepterar den gängse uppfattningen utan tänker och kommer fram till din egen väg. Sen kan man ju önska att "av-knappen" kunde finnas ibland, eller åtminstone en "mute-knapp". Det är helt ok med mig att du delar med dig på min blogg - du är ju min familj. Men jag tar givetvis bort kommentaren om du vill det? Kram.

Ankan - Jag sov ok i alla fall, hoppas att du gjorde detsamma. Kram.

Anonym sa...

Tittar tillbaka. Stackars dig vilket helvete du har, stor stor kram!

Anonym sa...

Hej!
Tråkigt att du mådde så dåligt igår. Jag hoppas verkligen att du kommer upp ur hålet snart och får må bra. Jag tycker att din blogg är så oerhört fin även om den är sorglig och läsa. Sorglig för att du mår dåligt.Du verkar ha väldigt mga vänner som vill hjälpa dig ur sorgen. Förhoppninsgvis så får tu tankarna på lite annat när Elsa kommer. Förstå vad mysigt och ha den lilla tiken i din famn! Att få krama henne och bara få se henne växa. Vad underbart att du kommer och få en så nära vän.
Hoppas din dag är bättre idag.
Kram Carro

Anonym sa...

Hej IGEN!
Tack för din fina kommentar.
Du väljer själv om du vill ta bort eller ej.
Hade lite dåligt samvete när jag vaknade imorse över att jag "utnyttjat" din blogg...
En del av mig ville nog bara dela med mig i hopp om att det skulle kännas lättare att du inte är ensam om vissa saker, men sen imorse kändes det som sagt fel.
Nåja, livet är inte lätt och jag är SÅ glad att du finns och är min vän - längtar efter när vi kan träffas igen!
Vi är i Stockholm över Midsommar och det är ju relativt nära dig så kanske att en träff då skulle kunna ske?
Det där med på och av-knapp - varför finns inte det?
Män verkar ha lättare att släppa saker och tankar och bara somna, men inte vi kvinnor.
För att orka ta tag i vissa saker behöver man ju sin sömn och när den inte infinner sig eller blir störd är det inte så lätt att finna kraft.
Abrazos abrazos abrazos
/E

Anonym sa...

Har tänkt mycket på dig idag, hur är det?

Pipperoni sa...

Carro - Tack, det värmer. Jag hoppas också att Elsa åtminstone ska kunna få mig att le lite oftare mitt i all sorg. Kram.

E - Trevligt att ni planerar att komma upp till midsommar. Hoppas att vi kan ses någonting då, så har jag något att se fram emot.

Lotta - Tack för att du tänker på mig. Kram.

Anonym sa...

Hur mår du nu, det var ett bra tag sen du skrev så hoppas att det inte beror på att du mår sämre. Tänker på dig även om jag inte känner dig. Kram.

Pipperoni sa...

Anonym - Jag brukar försöka uppdatera varje dag, men det är verkligen ett heltidsjobb att passa en valp, så det är väl mest därför jag inte har skrivit på ett par dagar. Mår väl varken bättre eller sämre just nu. Tack för att du tänker på mig. Kram.