Vaknade i natt av att jag drömde att jag grät helt förtvivlat. Minns inte varför jag grät i drömmen, men när jag vaknade hade jag panik och visste inte var jag var.
Idag har jag varit igång hela dagen och lagat mat till släkten. Det var ok, det gick bra och var ganska så trevligt. Det var som våra släktkalas brukar vara mest - mycket folk, mycket mat, mycket ytligt prat. Men den sista timmen blev det för mycket. Jag har inte samma ork som jag brukar och jag ville bara att de skulle gå. Det kändes meningslöst och jag ville hellre sätta mig vid datorn och blogga. Jag pratade en stund på tu man hand med min näst äldsta syster men blev bara ledsnare av det. Hon är klok, men jag vet inte om jag borde lyssna så mycket på henne när det gäller kärlek. Hon har länge hållit ihop med sin man enbart för barnens skull. Jag försökte förklara att det som är så svårt för mig att acceptera är att D kan lämna något som i mina ögon kändes så bra. Själv lämnar hon något som inte är bra och kanske aldrig har varit det.
Under hela middagen satt jag och tittade på ett foto som stod i bokhyllan. Ett foto av mig och D, taget i Båstad på vår första gemensamma sommarsemester. Jag ser så oerhört lycklig ut. Och jag var lycklig. Jag har på många sätt saknat honom mer idag än hemma i min ensamhet. Hur kan det komma sig?
Nu har alla åkt hem och jag är överväldigad av trötthet, irriterad på föräldrarna, längtar efter ensamheten och vill bara gå och lägga mig. Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om något helt annat, men jag orkar inte. Just nu vill jag bara åka hem till mitt eget liv. Jag är hellre ensam med mig själv än att känna mig ensam i ett sällskap på tjugo personer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Klart att du blir trött bland människor, det är jobbigt att hålla tillbaka känslor längre stunder när man sörjer. Jag känner igen det där från i somras, jag ville gå på fester osv men klarade max en timme sen åkte jag alltid hem. Ändå var det skönt att få träffa folk en liten stund. Men om de man umgås med är införstådda så känns det bättre. Jag talade om i förväg att jag kanske bara orkade stanna en liten stund. Man ska vara världens ego när man sörjer för sorgen upptar så mycket energi så man orkar inte spela några artighetsspel. Man ska verkligen unna sig att göra exakt det man känner för. Kram.
Åh, jag vet. Familjehögtider. Man känner sig så ensam. Det är så tydligt att man skulle ha gjort ngt ihopa. Detta är en typisk helg man tillbringar med sin partner. Nästa år, då kommer vi att göra det igen. Nu, är det bara att bita ihop. kram och glad påsk
Miss J - Ja, precis så är det, det är skönt att träffa folk en liten stund, men sedan orkar man inte mer. Men, eftersom vi var hos mina föräldrar och det var mitt kalas hade jag ingenstans att sticka.
Haren - Ja, usch. Kram och glad påsk till dig med.
Jag är mest glad över att du fick möjlighet att smita undan och skriva detta inlägg. För egen del brukar det hjälpa lite att "få ut det". Hoppas att det funkade för dig också och mildrade pressen lite.
Stor kram
Skicka en kommentar