Trött, trött, tröttast.Sov en stund.
Drömde.
Drömde att jag förstod.
Drömde att jag accepterade.
Drömde att jag kom till insikt.
Drömde att jag skrev ned insikterna på bloggen.
Kände mig lättad.
Kände frid.
Vilade.
Vaknade.
Allt var som bortblåst.
Lika förvirrad som tidigare.
Tankarna mal.
Ännu tröttare.
Var sitter av-knappen?
Jag går och lägger mig igen.
3 kommentarer:
Pratade med några vänner i veckan om att acceptera och försonas med det svåra. Inte där än. Inte ens i drömmen. Vi måste ge oss själva tid Pipperoni, fast det är så himla jobbigt och det gör så fruktansvärt ont.
När man vaknar och efter några sekunder så minns man, blixten av klarhet slår ned, verkligen kommer som en yxa i huvudet. Usch!
Jag har funderat på det där efteråt varför man uppehåller sina tankar så mycket vid att söka svar på en massa "varför". Jag fick aldrig några svar men när jag väl kommit över det så var inte heller varförfrågorna viktiga längre. Jag tror det handlar mest om att deala med sig själv; Om han lämnade mig för den här orsaken, kan jag köpa det? Osv, tills man försonats med sig själv oavsett de "fel" man gjort i den andres ögon och insett att man inte kunnat göra nåt bättre eller annorlunda. Även om man kunnat det så har det inte längre så stor betydelse heller. Lite svamligt men jag hoppas du förstår hur jag menar.
Världens sötaste hund får du i alla fall =)
Ankan - Nope, jag är inte heller där än. Tålamod... Bläh.
Miss J - Kanske är det så. Jag vet inte, jag är inte där än, jag sitter fortfarande fast i varför-träsket. Jag VILL ju så gärna förstå hur han resonerar, hur han tänker och känner. Och det som är svårast att acceptera är att han av någon anledning (varför?) inte vill dela sina tankar och känslor med mig. Varför, varför...
Skicka en kommentar