Jag inbillade mig själv att det började gå bättre. Jag vill så gärna att det ska kännas bättre. Lättare. Jag är trött på att må så här. Jag önskar att jag kunde få känna mig glad igen. Men jag tror att jag lurar mig själv. Sista gången jag verkligen kände mig lycklig var när jag kom hem från Västkusten efter nyår och var så glad över att få träffa D igen och inbillade mig att han fortfarande älskade mig och att allt annat bara vara en ond dröm.
Jag tror att det måste vara lättare för honom. Han byggde aldrig några luftslott. Han hade aldrig några framtidsdrömmar om oss två och en egen familj tillsammans. Själv kastade jag hjärtat före in i slottet, lämnade alla tvivel kvar utanför, klev in och bestämde mig för honom. Jag drog igen porten för alla andra potentiella "rätta", fällde upp vindbryggan och började utforska slottet och dess framtidsmöjligheter med tanke på att tillbringa resten av livet där.
Jag trodde honom när han sade "vad mycket roligare livet hade varit om man kunde vara med dig hela tiden". Jag trodde honom när han sade att han hade träffat kvinnan i sitt liv. Jag undrar vad det uttrycket, "kvinnan i ditt liv" betyder och betydde för honom.
Jag trodde att han var med mig därinne, men hade han varit det hade han aldrig givit upp så lätt. Han stod hela tiden kvar med ena benet utanför, med ena foten i dörröppningen. Därför tror jag aldrig att han kommer att kunna förstå hur det känns för mig.
Innan han flyttade, när jag öste över honom min förtvivlan och ville veta "varför?", så sade han att det vore bättre att han flyttade, för då kanske både han och jag kunde "börja om". För mig kändes det som ett hån. Det känns fortfarande som ett hån. Han kanske känner sig färdig med oss och kan "börja om". Han kanske har varit färdig länge. Men jag kan inte börja om innan jag är färdig med det gamla.
Jag står fortfarande i ruinerna och undrar vad som hände?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Utan att känna din D tror jag att han menade vad han sa när han sa det. Oftast är det ju så. Däremot kan det ju vara skillnad på förmågan och viljan. Men jag tycker inte att du ska tveka på att de känslor och de önskningar han uttalade för dig var sanna, då. Att du byggde slott och höll fast vid dem betyder bara att du är mer lojal, trogen och viljefast än honom. Och mycket mycket modigare.
Man kan inte börja om innan man blivit färdig med det gamla. Det håller jag verkligen med om!
Idag var det en klok person som sade att man måste ösa ur sig sin bitterhet och smärta gång på gång tills orden förlorar betydelse. Älta och tjata tills det man säger inte längre gör ont. Då slutar det ha makt över en. Först DÅ är man fri. Vad tror du?
Tack för dina fina, kloka ord i min blogg. Tänkvärda, visa ord och citat.
Jag mår lite bättre när jag läst det du skrivit. Tack.
Kram på dig, vännen.
Vet du vad jag tänker på när jag läser din blogg? När P lämnade mig så var det första gången jag inte kunde komma på nåt elakt att tänka om mannen jag förlorat; att han betett sig som en grobian, varit ego, ljugit, bedragit eller bara varit en förvuxen barnunge. Allt hade varit enklare då. Men precis som för dig så tyckte jag att han var den perfekta mannen, att jag hade träffat den jag ville bli gammal med.
Allt är enklare om man kan avfärda honom som en idiot om du fattar.
Det svåraste som finns är att bara acceptera; utan några som helst orsaker, förklaringar eller ursäkter. Att bara liksom "ta det":
Jag kunde inte det, inte på väldigt länge Du verkar ändå ha kommit till det stadiet på vissa punkter, eller tar jag fel nu?
Haren - Ja, det väljer jag att tro också, för det kändes så. Men jag ska erkänna att jag ibland tvivlar och undrar om det bara var ord, saker som han slängde ur sig utan att tänka, utan att mena. Och framför allt undrar jag när det ändrades och hur det kunde ändras utan att jag fick vetskap om det...
Ankan - Ja, jag tror att ett visst mått av ältande och tjatande är nödvändigt. Jag förstår inte och därför tror jag aldrig att jag kommer att kunna komma över honom helt. Men jag kommer förhoppningsvis att kunna acceptera och komma till ro och lära mig att leva med sorgen och med den nya jag som upstår ur askan.
Tingeling - Tack, jag menade det. Kram till dig med.
Miss J - Ja, det är väl det som gör det så svårt, att trots att jag inte förstår varför han har gjort som han har gjort eller vad som hände och att jag tycker att han är feg, så känner jag ändå bara kärlek och respekt för honom och vill fortfarande leva med honom. Det kanske verkar som jag bara kan "ta det", men jag vet inte vad annat jag kan göra, han har ju valt att hålla mig utanför, att inte tala om vad han känner eller tänker. Jag önskar och hoppas fortfarande att jag ska få någon sorts förklaring eller svar eller ursäkt från honom, men jag har väl insett att jag inte kan tvinga av honom det, utan att det måste komma när han är redo. Även om jag så innerligt hade önskat att han hade låtit mig vara med och hade delat sina tvivel med mig istället för att skära bort mig.
Skicka en kommentar