torsdag 26 april 2007

Samtal med mig själv


Igår sade D till mig "du kan kliva ur garderoben själv". "Ja, jag vet det. Men jag vill att DU ska komma och hämta mig!" ville jag skrika. Jag började dagen som en gråtande, hulkande amöba liggandes i en hög på golvet. Efter att ha slösat bort ett par timmar i detta barnsliga, oansvariga, självömkande tillstånd utspelade sig ungefär följande samtal i mitt huvud:

- Jag orkar inte mer, jag vill inte mer, jag mår pest. Jag är olycklig och allt är meningslöst.
- Sluta nu. Så synd är det faktiskt inte om dig. Du har mycket som är bra i ditt liv.
- Men jag har inte kvar det som betydde mest. Jag har blivit dumpad, lämnad, övergiven, ratad, kallblodigt bortskuren ur hans liv. Jag betyder inget för honom. Jag har aldrig betytt något för honom.
- Det har du visst. Det var inte bara du som tyckte att ni hade det bra. Du fick honom att må bra också. Det vet du. Det har han sagt. Tror du att han ljuger för dig?
- Nej. Men det gör det ju bara ännu värre. Hur kunde han lämna mig om jag fick honom att må bra? Tänker han inte alls på hur hans handlande drabbar mig. Hur värdelös det får mig att känna mig?
- Det handlar inte om dig, det vet du. Det handlar om honom. Han måste bestämma sig för vem han vill vara och vilket liv han vill leva.
- Men det påverkar ju mig. Räknas inte jag och mina känslor?
- Du är så barnslig. Det handlar ju inte om dig sade jag ju. Förstår du inte att han mår ännu sämre än vad du gör. Han är rädd. Han försöker så gott han kan. Han skulle aldrig medvetet skada dig.
- Men det har han ju gjort. Varför?
- Jag vet inte varför. Det vet han förmodligen inte själv. Hade han vetat det hade han talat om det för dig. Han har väl alltid varit ärlig mot dig, eller hur?
- Jo. Men...
- Han gör sitt bästa. Han är bara människa. Jag vet att han har sårat dig. Men du måste förlåta honom. Du älskar ju honom ändå, eller hur?
- Ja, jo.
- Det är okej att du är ledsen, du är också bara människa. Men slösa nu inte bort mer tid på att gråta. Det hjälper inte att anklaga honom och det hjälper inte att anklaga dig själv. Förlåt honom. Förlåt dig själv. Acceptera ansvaret för ditt liv. Det är det enda du kan göra.
- Hm.
- Du kan inte välja hur han ska leva. Det vill du väl inte heller, eller hur?
- Nej, jag vill att han ska vilja leva med mig. Att han ska vilja dela sitt liv med mig, i både glädje och sorg. Att han ska välja mig, varje dag, av egen fri vilja. Att han ska vilja bilda familj med mig.
- Ja, där ser du. Det måste vara hans beslut eller hur?

- Jo.
- Det hindrar inte att du älskar honom ändå. Men du kan inte tvinga honom att älska dig. Det enda du kan göra är att erbjuda din kärlek och din vänskap. Du kan inte tvinga honom att ta emot den.
- Ja, ja, jag förstår.

Hon vann till sist, den bättre jag, för den här gången. Jag reste mig och gick ut ur garderoben och resten av dagen har varit trött, men okej. Jag vet att hon kommer att komma tillbaka, den andra, men kanske blir det lite lättare att mota bort henne nästa gång. Just nu säger jag som Gollum:

- Leave now, and never come back!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Fantastiskt! Det var helt fantastiskt väl skrivet!! Du går på skrivkurs, har jag förstått. Du jobbar/vill jobba med det skrivna ordet. Det passar dig utmärkt. En sådan dialog!! Jag var där, jag hörde de båda karaktärerna. Kanon!
Sedan till innehållet:
Ja du vet att jag känner igen mig. Senast igår bestämde jag mig för att säga till Exet i telefon att jag älskade honom. Utan att förvänta mig att han svarade tillbaka. (fast det gjorde han). Men det viktiga var att jag kunde säga det, det var inte i manipulativt syfte, det var inte för att få något i gengäld. Bara lugnt och stilla. Det betydde bara att jag hyser starka, positiva känslor för honom. Fortfarande. Utan att sia om framtiden. Utan förhoppningar.
//Ankan

Anonym sa...

Hej!
Håller med föregående kommentator - mycket bra skrivet!
Insikt är jobbigt och det tar ett tag innan det leder till handling.
Tänker på dig mycket (som vanligt!) - idag är det en solig fredag och det känns skönt...
Abrazos,
/E

Miss J sa...

Jag förvånas inte bara av ditt utmärkta skrivande. Lika mycket imponeras jag av din ödmjukhet. Det finns inget hämndbegär eller egoistiskt i dina tankar om D. Bara ren kärlek. det märks tydligt att du älskar honom på riktigt.
Önskar dig en lugn och skön helg.

Anonym sa...

Hej vännen!
Säger som föregående talare, du skriver så fantastiskt bra!
Du borde få mitt jobb. Jag skriver informationsbrev som går ut till flera tusen personer ibland. I förrgår skrev jag ett brev som dagen efter damp ner i 13500 personers brevlåda. Det är vardag för mig. Det gäller därför och uttrycka sig väl och vara tydlig.
När jag skriver i min blogg så är det väldigt dålig svenska och stavfel. Jag har så bråttom att trycka på "posta inlägget" att jag inte läser igenom vad jag har skrivit innan. Slarvigt?! Ja, fast det är lite skönt och få vara det också. Privat så letar jag särkskrivningar och är mkt noga med att läsa vad och hur andra skriver. Jag tycker att ditt svenskaspråk är fantastiskt!
Önskar dig en trevlig helg!
Kram Carro

Pipperoni sa...

Ankan - Tack. Dina kommentarer betyder mycket för mig. Det är skönt att veta att man inte är ensam. Kram.

E - Tack. Ja, insikt är bara första steget... Kram.

Miss J - Blir glad av dina kommentarer också. Och ja, jag älskar honom verkligen. Det jag önskar mest av allt är att han ska må bra.

Carro - Tack. Till skillnad från när jag skriver i min dagbok (vilket jag inte gör så ofta längre ska erkännas) så tänker jag nog efter mer innan jag skriver i bloggen, eftersom jag vet att det är fler än jag själv som läser. Kram.