måndag 9 april 2007

Den stora tomheten

Hemma. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om det som har varit bra i påsk. Men jag överväldigades av trötthet och en känsla av meningslöshet. Jag kanske kan lura alla andra att tro att jag mår bättre, att det är ok, att jag klarar mig hyfsat bra. Det är väl det jag huvudsakligen har sysslat med i påsk. Men jag är trött på att anstränga mig och jag orkar inte lura mig själv. Jag är trött på att försöka intala mig själv och alla andra att jag mår bättre än jag i själva verket gör.

Jag försöker att vara stark och klok och jag försöker verkligen att vara glad och tacksam över det som ändå är bra i mitt liv. Över de små sakerna. Mina riktigt goda vänner, min familj, mina intressen, Elsa, att det snart är sommar. Men vissa stunder hjälper ingenting. Vissa stunder tar tomheten över och då känns de små sakerna, som den vackra vårkvällen, havet av scilla utanför fönstret, påskliljorna som håller på att slå ut, som ett enda stort hån. I sådana stunder vill jag bara skrika "vad fan spelar alla små skitsaker för roll, när allt det stora, allt det som verkligen betyder något, är fel."

Just nu är en sådan stund och jag orkar inte ens skrika längre. Jag känner mig bara trött och har ingen lust med någonting. Jag är less på att göra saker fast jag inte har lust. Jag orkar inte, jag vill inte. Jag vill bara sätta mig i garderoben igen och vänta på att någon ska komma och hämta mig. Men jag vet att ingen kommer, så det känns rätt meningslöst det med. Allt jag känner är en stor tomhet.

6 kommentarer:

Björn sa...

Allt är faktiskt riktigt jävla illa ibland. Det växlar från timme till timme, från dag till dag. Förstår vad du menar. Ofta kommer just den här känslan av meningslöshet efter att man ansträngt sig. Efter att man varit med sin familj, efter att man skrivit ännu ett brev till sin älskade. Det är då det går upp för mig att all den här ansträngningen inte kommer göra någon skillnad. Hon kommer inte tillbaks. Jag är ensam och måste skapa mig en ny framtid istället för den jag trodde jag hade.

Har själv varit riktigt deppig sen jag kom hem från Borås igår. Några små saker inträffade som jag skulle vilja berättat om för S och så slår det mig att jag har ingen att berätta dem för. Det finns ingen sådan person i mitt liv.

Stor kram till dig.

B

Anonym sa...

Hej.
Jag tänker på dig.
För mig behöver du inte "släta ut duken" och låtsas att allt är bra/bättre och min innersta önskan om när du var hos oss är att du inte kände att du behövde låtsas.
Jag känner mig löjlig och hjälplös och vet inte vad jag ska skriva mer än att vi finns här för dig, oavsett hur du mår.
Ju äldre man blir desto längre tid tar det att läka sår, vi är inte tjugo längre och inget kommer "gratis" som det till viss del gjorde då, och då menar jag många saker.
Kram kram kram - du är viktig.
Abrazos,
/E

Ankan sa...

Kära du. Du behöver inte låtsas i bloggen. Ta det lugnt ställ inte för höga krav på dig själv. Ett steg i taget. Du har haft en ansträngande påsk, unna dig själv att slappna av nu. Det är ok att vara ledsen. Du är ok.
Stor kram

Miss J sa...

Usch vad du har det jobbigt nu...
Fullt förståeligt att du spelar lite gladare inför dina föräldrar eftersom du inte vill oroa dem eller göra dem ledsna.
Men har så många krav på sig själv som man oftast inte tänker på men när allt blir för mycket så blir de kraven väldigt påtagliga och jobbiga. Hoppas du får vila lite nu.

Pipperoni sa...

Björn - Jag håller med om att det växlar från dag till dag och ofta från timme till timme. Det är tröttsamt. Och det behövs ofta bara något litet, litet, bra eller dåligt, för att man ska inse att man inte längre har någon att dela de där små sakerna med. Ser fram emot att ses imorgon i alla fall, skönt att få träffa någon som vet hur man känner sig.

E - Jag hade jättetrevligt hos er i lördags och det var skönt att få skratta lite och jag känner absolut att jag kan vara ärlig och vara mig själv med dig. Det räcker långt att veta att du finns där. Och, det är nog så att vissa saker blir svårare ju äldre vi blir.. Suck. Kram.

Ankan - Nej, i bloggen låtsas jag inte. Men bloggen ger bara en bild av hur jag känner mig precis när jag skriver inlägget, så ibland blir den bilden ljusare än hur jag känner mig sett över en längre tid. Ibland blir den förvisso mörkare också. Som Björn skriver så kan humöret ibland växla mellan ytterligheterna flera gånger varje dag... Jag ska försöka att ta det lite lugnt nu och inte ha för höga krav på mig själv. Kram på dig med.

Miss J - Jo, precis så är det. Jag orkar inte visa mina föräldrar hur ledsen jag är, för jag vet att det enda de vill är att jag ska må bra. Kram.

KaKi sa...

Det känns ändå som att det blivit lättare. Eller nä, det är fel... Det känns som att det blivit bättre. Att du nu i alla fall orkar ha roligt och ha det bra under påsken fast du sedan är alldeles tom. Jag kan ha fel, men någonstans känner jag igen känslan. Sorgen är randig. Det man är när man har roligt är ingen lögn - lika sant som allt annat. Men så kommer en svart rand och allt blir till kvicksand. Men när tid läggs till tid återfinner jag förmågan att "skärpa mig" när jag absolut mååste. Med tiden lättar sorgen och så blir det förtvivlade bara att vänja sig vid livet som det blivit. Att ha förlorat den viktigaste, det finns ingen som glömmer mjölken, bäddar sängen, bokar tvättid, kommenterar såpan... Och plötsligt hade jag ingen bil. Det låter banalt, men det är i de situationerna jag fortfarande blir ledsen, när jag råkat boka något utan att tänka på att bilen och mannen saknas... Men det är lättare, livet har fortsatt mot nya mål...