Jag försöker att ta en dag i taget. Jag försöker att göra det bästa av varje dag. Att leva i nuet. Idag har det varit svårt. Idag har jag överlevt. Jag längtar just nu bara till sömnen och till en ny och förhoppningsvis bättre dag imorgon.
Trots att det var knappt två veckor sedan vi sågs sist, så har jag förlorat hans ansikte. Jag kan beskriva det in i dess minsta detalj: det tjocka, mörka håret, med gråa stänk, så skönt att dra handen igenom; pannan med ett par svaga linjer och en liten brun fläck; mörka ögonbryn; intensivt blå, lite sorgsna ögon med långa svarta ögonfransar; en kraftig näsa, rak, men inte perfekt symmetrisk, som ger karaktär åt hans ansikte; kinderna, röda efter älskog och med en leverfläck på höger sida, som bildar en perfekt triangel mellan näsvinge och mungipa; den jämna vita tandraden, med framtanden som inte ville komma ner ordentligt; läpparna, varken fylliga eller smala, mjuka.
Jag kan se hans ansikte fruset i en ögonblicksbild, som om jag tittar på ett fotografi. Men jag kan inte se det levande framför mig. Det skrämmer mig oerhört. Jag kan bara se det i drömmen och därför längtar jag till sömnen och hoppas att jag drömmer om honom i natt.
"Vart ord av dig är likt ett frö.
Det borrar djupt sin rot.
Jag vaknar av en hemlig värk
och finner ingen bot.
Då tär mig som en bitter tröst
var rörelse du gjort.
Vart tonfall och vart ögonkast
blir nära, klart och stort.
Min dag är grå av mig och mitt,
som grumlar din gestalt.
Men spegelklar är nattens värld,
där du är allt, allt."
Karin Boye
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Åh Pipperoni, jag blev alldeles fuktig i ögonen av rörelse när jag läste det du skrev.
Sov gott och dröm något underbart!
Hej!
Du skriver så fint. Har du funderat på att skriva i bokform också? Du har verkligen en speciell skrivstil.
När kommer Elsa till dig?
Jag hoppas det är snart så du får någon att ösa all din kärlek på.
Djur kan skänka en så mkt glädje och kärleken till dem kan vara oändlig.
Hoppas du får en bra söndag.
Kram Carro
Kära P, en hälsning från utlandet. Har just fått internetuppkoppling och läser din blogg. Och tänk, precis imorse hade jag samma förnimmelse, jag kunde inte erinra mig D:s ansikte längre. Varje enskilt ansiktsdrag ja, men tillsammans och som ett uttryck... nej. Läskigt. fast också skönt på en gång tyckte jag.Som att mitt inre släpper taget, fast jag själv inte vill...
Ankan - Tack.
Carro - Tack, jag har mina funderingar och försöker att skriva något längre. Vi får väl se vad det blir av det. Elsa kommer på söndag. Kram.
Haren - Tack för din hälsning. Hoppas att du har det bra. Lustigt att du haft samma förnimmelse. Själv tycker jag mest att det är läskigt dock, jag vill inte glömma... Kram.
Skicka en kommentar