Jag vill ha tillbaka tryggheten att sova gott om natten. Fortfarande efter tre veckor har jag inte vant mig vid att sova ensam. Tryggheten i att ha D vid min sida är borta. Jag sover lätt, vaknar flera gånger varje natt och jag har svårt att somna om. Jag drömmer mycket. Jag är i ständigt standby-läge och jag önskar att det fanns en av-knapp. Jag är trött, jag behöver sova.
I natt drömde jag att D var här och att vi pratade. Han sade att han hade bestämt sig för att han ville ha barn med mig, men att han hade väldigt mycket han behövde ta itu med och göra själv först, så han ville vänta i 10 år. Jag försökte förklara att det är omöjligt, att jag inte kan vänta på honom i 10 år. Men han var orubblig och sade att så måste det bli. Jag kände en oerhörd frustration och maktlöshet, jag ville skrika och slå, men jag visste att vad jag än gjorde så kunde jag inte få honom att förstå, att se min sida av saken. Jag vaknade med en knut i magen och insåg att det är precis så det känns även i verkligheten.
Tryggheten i att ha D vid min sida är borta. Jag hade en stark tro på oss, på att vi tillsammans kunde ta oss igenom även svårigheterna i livet. Han har svikit den tillit jag hade till honom. Jag läste en definition av tillit som "tron på att det goda kommer tillbaks." Även om den del av min trygghet och tillit som hörde ihop med D är borta så har jag en grundtrygghet i mig själv som jag har en stark tro på. Jag har en inre visshet om att det kommer att gå bra, hur livet än ter sig. Jag har tron på att det goda kommer tillbaks även om det blir lite knasigt ibland. Jag är tacksam över att mina föräldrar har givit mig den tryggheten.
Jag tror tyvärr att D saknar den grundtryggheten. Jag tror att många saknar den. Jag tror att det idag finns en överdriven tro på att vi kan kontrollera våra liv. Det kanske hör ihop med att vi inte längre tror på Gud. Men vissa saker kan vi inte kontrollera, vissa saker kan vi inte styra över. Jag tror att en överdriven jakt på trygghet skapar otrygghet. Det går inte att hitta trygghet i sig själv om man sysslar med att försöka minimera riskerna i livet.
En intressant artikel på temat trygghet och risktagande kan ni läsa här.
"Everything worthwhile is a risk. To play it safe is to miss the point of the game. Certainly, risk brings with it the possibility of pain, but there is a more profound pain that comes from the emptiness of never having risked at all. Certainly, no one who has ever succeeded in love has ever played it safe." Leo Buscaglia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Så sant, så sant.
För att vinna måste man våga att satsa. You win some, you lose some...man kan aldrig veta men, man måste våga.
Skönt att höra att du känner tryghhet i dig själv. Och jag tror du har rätt i att D inte har någon trygghet i sig själv och därför vågar han inte satsa eller "kasta" sig in i saker.
Men: "It is better to have loved and lost than to have never loved at all".
Tack för din klokhet och det värmer i mitt hjärta att dina ord ger tröst och värme till andra, utöver det positiva som det förmodligen ger dig själv att skriva dessa ord och tankar.
Du slår två flugor i en smäll, eller hur?
Abrazos,
/E
Det är nog det mänskliga balanssinnet det är fel på tror jag. Själv kan jag iaf skriva under på att det är just balansen mellan att släppa taget och att hålla kvar som är det svåra. :-P
Ha en skön söndag! :o)
Du är så klok. Det stämmer på pricken. Din klokhet och dina funderingar leder just dig vidare i ditt sorgearbete.
Hur går det med hunderiet?
E - Ja, man måste våga. Ibland får man kasta hjärtat före och hoppa själv efter. Kram.
Soledude - So true.
Nathalie - Tack, det värmer.
Skicka en kommentar