onsdag 7 mars 2007

Dementier

Nej, jag tror faktiskt inte att jag romantiserar vårt förhållande, det vi hade, det som var. Även solen har sina fläckar, men vi hade det nästan oförskämt bra tillsammans och jag vet att det inte bara var jag som tyckte att det var bra. Jag vet att han också tyckte det. Det är därför det är så djupt tragiskt. Det finns så många som håller ihop trots att det inte är bra och kanske aldrig någonsin har varit riktigt bra heller. Mina grannar håller ihop för att de har investerat miljoner i en gård tillsammans, trots att det inte finns någon kärlek mellan dem, de gnäller på varandra konstant, skriker och bråkar. En av mina systrar har hållit ihop med sin man i 25 år för barnens skull, trots att det inte finns någon kärlek mellan dem. Jag höll själv ihop med en tidigare pojkvän i drygt sex år, trots att jag inte kunde säga att det någonsin varit riktigt bra mellan oss, ens när det var som bäst.

Och nej, jag tror inte heller att jag är desperat. Jag vet att jag förmodligen hoppas i onödan och att jag säkert skulle må bättre av att släppa taget och gå vidare. Jag vet att chanserna att han kommer tillbaka och säger det jag vill höra - att han älskar mig och är villig att ta chansen, risken att binda sig till mig för livet genom att skaffa barn med mig - är minimala. Men just för att det har varit så bra och för att jag fortfarande älskar honom så är jag inte beredd att helt släppa taget riktigt ännu. För jag tror på kärleken. Men, precis som min mor, så är jag realist. Jag inser att det måste finnas vilja från båda håll.

Jag är klok, förnuftig, sansad, realistisk, eftertänksam, förståndig, resonabel, lojal, duktig. Jag är så förbannat förnuftig att jag ibland bara har lust att spy på mig själv och löpa amok och byta personlighet. Jag vill vara orealistisk, oförståndig, oresonlig, spontan, knäpp - raka av mig håret, tatuera mig och springa runt och skrika och inte lyssna på någon.

Någonstans långt inne i mig bor det en liten djävul.

6 kommentarer:

Bossarun sa...

Jag har haft nöjet att få träffa denna lilla djävul och hon är helt underbar. Lite mer av henne utan tatueringar och "skalleper:ar" kan du gott ta fram lite oftare.
Jag hoppas att den lilla elaka kan locka fram henne till helgen. Stor kram.

Soledude sa...

Hehe, även små fanskap kan ställa till oreda ibland! ;-)

Nat sa...

Du kan ju börja med att lista sex konstigheter om dig själv :)
Jag har utmanat dig på min sida, men det är helt valfritt att ta upp, så klart :)

Pipperoni sa...

Hm, ja, vi får se, nu har djävulen gått och gömt sig igen.

Nathalie - jag har sett din utmaning och det är klart att jag måste anta den. Måste fundera lite först bara.

Nat sa...

Kan vara bra att tänka på något annat, också.

Du klarar dig fint. Det gör ont, det förstår jag, men du klarar dig fint.

frida fröberg sa...

Åh, jag vet vad du menar. jag har ocskå haft ett förhållande som just raserats, dock iten så långt som ert, men ädnå. Det var det bästa jag hade haft. Precis som du beskriver är det svårt att inte tro på sin magkänsla om det, och svårt att hära att de andre, trots att det också var hans bästa förhållande, väljer bort det....vore lättare om man hade ngt konkret att klaga på!