Igår kom jag hem till ett tomt hus. Jag inbillade mig faktiskt att jag var mentalt förberedd och att jag skulle klara av det ganska bra. Jag har ju ändå vetat om att han ska flytta i 5 veckor. Men det kändes mycket, mycket värre än jag hade kunnat ana.
Så fort jag kom innanför dörren och såg hålen efter hans saker och insåg att han var borta, så bröt jag ihop. Sedan låg jag på min sida av dubbelsängen och grät och kved och kände mig ensammast i världen från fem till halv elva, när jag måste ha somnat. Jag vaknade mitt i natten av en mardröm i ett kolsvart, knäpptyst hus. Det är alltid tyst härute, men det kändes onaturligt tyst. Det var hans andetag som saknades bredvid mig. I vanliga fall hummar han lite när jag vaknar av mina drömmar och jag vet att allt är bra och tryggt och att jag kan somna om igen. I natt tog det lång tid innan den otäcka känslan från drömmen lämnade mig.
Jag vaknade tidigt imorse och kunde inte somna om igen, trots att jag inte känner mig utsövd. Jag sitter på golvet i ett arbetsrum som ekar av tomhet. Allt käns fel och jag önskar så innerligt att det vore annorlunda. Vanmakten griper tag i mig.
Men nu är det så här det är och det finns ingenting jag kan göra åt det. Så, jag citerar Buddha: "Adversity is a fact of life. It can't be controlled. What we can control is how we react to it."
Med andra ord, har jag bestämt mig för att jag måste acceptera läget och försöka rycka upp mig. Så, idag ska jag gå en lång promenad i det dimmiga vädret, jag ska surfa runt och kontakta valpuppfödare och jag ska kanske åka till IKEA (strax före stängning när det är lite mindre folk, för jag orkar fortfarande inte med en massa människor) och inhandla ett skrivbord som jag kan sitta och blogga vid.
"Allt man inte dör av blir man starkare av." (Nietzche)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Men Kära Pippisen,
Varför var du ensam. Du ska inte vara ensam i det här.
Du behöver någon hos dig. Någon som är dig så nära att ni är som två du.
Även om det inte är många man orkar ha omkring sig när man är så ledsen, så kan det vara skönt med sällskap.
Våga be om sällskap, för jag misstänker att du väljer att inte be om det.
Kramar dig
Åh så jobbigt du har det....Det är svårt att vara ensam och svårt att vara bland för mycket folk - jag känner så väl igen det. De första veckorna bävade jag för att storhandla mat till mig och ungarna. De första gångerna var jag glad om jag klarade mig till bilen innan tårarna började rinna. Nu har jag flera gånger klarat mig hela vägen hem.
Stor kram till dig så här på lördagskvällen!
Inte för intet - Du har väl rätt. Tyvärr är de vänner jag skulle orka ha runt mig för långt bort, och likaså min familj. Men jag ska anstränga mig lite mer för att be om sällskap, för även om det kan vara jobbigt så mår man ofta bättre av det. Nästa helg ska jag i alla fall träffa en väldigt god vän IRL. Kram tillbaka.
Ankan - Ja, jag skyr folksamlingar ännu så länge, jag blir bara trött av dem och tårarna har börjat rinna flera gånger när jag har suttit på tåget på väg hem. Usch. Kram.
Skicka en kommentar