I mitt förr-förra inlägg skrev jag att jag har en stark känsla av att ha misslyckats kapitalt. Flera av er försäkrade mig då om att jag inte har misslyckats. Att jag inte kan styra över en annan människas val eller känslor.
Jag vet att jag inte kan styra över hans val eller hans känslor. Jag vet också att jag förmodligen inte kunde ha agerat annorlunda i det här skedet, i de händelser som tog sin början strax före jul. Det är han som har valt. Han har valt bort mig och han har valt bort barn med mig. Jag står här med maktlösheten och misslyckandet.
För det är så det känns. Det måste vara ett misslyckande att jag sitter här och mår sämre än jag någonsin gjort tidigare i hela mitt liv och jag vet att han sitter i sin lägenhet och inte mår särskilt bra han heller. Vi sitter på varsitt håll och mår skit när vi hade kunnat vara tillsammans och må bra. I mina ögon är det ett misslyckande.
Jag läste en kommentar av Salvia på Storkens blogg idag: Man tror lätt att man väljer mellan kärlek och barn när det snarare är ett val mellan "kärlek men inte barn" och "förhoppningsvis barn och förhoppningsvis en annan kärlek". Svartsynt som jag är läser jag i det sista in, eller "i värsta fall varken kärlek eller barn" och det är det jag är mest rädd för.
Det var INTE här jag ville vara i livet när jag var 35, vilket också känns som ett misslyckande. Jag trodde nog att jag kanske skulle vara gift, kanske skulle vara husägare, kanske skulle ha en hund och helt säkert trodde jag att jag skulle ha barn. Jag trodde i alla fall inte att jag skulle vara SINGEL, utan barn. Jag fick en inbjudan till en träff med min gamla tjejförening från Handels i Göteborg igår och min första reaktion var "aldrig i livet att jag går dit, jag orkar inte lyssna till allas historier om giftemål och barn och jag orkar inte berätta om mitt misslyckande".
Jag kan inte styra över hans val. Men jag kan styra över mina egna, och när jag rannsakar mig själv så borde jag kanske ha agerat annorlunda tidigare. Redan för ungefär 2 1/2 år sedan skrev jag ett brev till D där jag uttryckte oro över att han inte trodde tillräckligt på oss. Han ville ha tjugo argument till varför vi skulle flytta ihop när det borde ha räckt med ett - att han älskade mig och just då, i det ögonblicket, kände att han ville leva resten av sitt liv med mig. Jag ville inte pressa honom, jag ville inte ställa en massa krav, jag ville att han själv skulle komma fram till att han ville dela sitt liv med mig och skaffa barn med mig. Så, jo, jag har misslyckats. Jag har återigen varit för snäll, mitt ständiga dilemma i livet som alltid och utan förbarmande, slår tillbaka på mig själv.
Gandhi sade "Vi måste ta steget in i den framtid vi vill se." Och det har jag misslyckats med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hej.
Kärleken är blind säger man men när man är mitt uppe i något som får en att må bra vill man inte ta tag i de "jobbiga" bitarna. Man tror att de kanske faller på plats av sig själv på något sätt?!
Men de gör de inte, inte i min värld i alla fall.
Varför är det fel att vara snäll? Och varför uppskattas inte det?
Jag uppskattar dig och tycker så mycket om dig just för ATT du är snäll, mjuk, ödmjuk, intelligent och klok. Men kanske att det stämmer att snälla flickor inte får kyssa vackra pojkar?
Men kärleken ska inte vara komplicerad och varför skulle han uppge 20 skäl till att flytta ihop med dig? Som du skriver, det ska räcka att man älskar varandra och har viljan att jobba på att få det att funka. INGENTING funkar av sig självt, speciellt inte när den grå vardagen kryper på och förälskelsen kryper ut...
Att ÄLSKA och LEVA med någon är ett jobb man har VARJE dag, men det är också ett beslut. Ett beslut om att man vill vara med den personen, "for better and for worse". Ens sanna vänner är de som finns där när det är svårt och detsamma gäller ens partner. Att möta motgångar och dalar för de kommer alltid att finnas där, även i det "perfekta" förhållandet.
Det finns inga garantier men man måste våga satsa för att vinna. Varför vara så rädd för att det KANSKE kommer att skita sig om 10 år? Varför vill han inte leva? Tänk så mycket han går miste om i livet genom att ständigt vara rädd över att misslyckas. Han går miste om så mycket mer än du som är "snäll".
Hans val att inte "leva" är hans, men någon gång kommer han inse att alla dessa dagar som rann förbi när han inte vågade faktiskt var hans liv.
Sorry för långt inlägg...
Tänker på dig och vill inte upprepa allt som du redan vet (tiden läker alla sår, du förtjänar bättre osv osv) - det blir bara tarvligt och fel.
Fortsätt skriva - det hjälper!
Un FUERTE abrazo,
/E
Du har aldrig funderat på att byta bloggens namn till något roligare, som kanske "Feferonis tankar" ?
Hej ,jag är en 35 årig kille som bara halkade in på bloggarna. Jag har läst dina bloggar och jag måste säga att det du skriver berör.
För ca 3 år sedan gick jag igenom det du går igenom nu, jag tänkte då att livet var slut. Jag var då 32 år och singel utan barn.
Jag är nu i ett förhållande som knakar ordentligt i fogarna, vi har nu bestämt att vi ska gå skillda vägar. Nu känns livet bara tungt och trist. Varför har jag varit kvar? ja förmodlingen för att jag är rädd att bli själv,rädd att vara 35 år och inte få stadga mig,inte få ge någon kärlek, inte få kärlek, jag vill ha barn och familjeliv, gifta mig. när jag läst din blogg så har jag förstått att jag måste vara själv och söka efter den riktiga kärleken. Jag är nog den snälla typen som inte säger ifrån ordentligt. Jag hoppas det ordnar sig för dig, men tack för att jag fått ta del av dina funderingar och tankar, det har hjälpt mig, fortsätt att skriva, du hjälper bara inte dig själv utan andra också. Tack Mvh J
jag känner mig också för snäll ibland...så kanske jag nu borde göra det du anser att du borde gjort för nåt år sen.. Fast omvänt.. *ludd ludd*
Kram!
hej där. Jag förstår din känsla och som sagt är det inte meningen att låta hyperpostitiv just nu och säga hur du borde känna, för det hjälper dig inte ändå. Men jag tror, och vill, ändå att det kommer att bli bättre, människan är en överlevare!
Hoppas du hade trevligt igår kväll.
Kramar
E - Du har så rätt i att ingenting funkar av sig självt. Jag är inte någon som tror på ödet, jag tror på att man själv skapar sig sitt öde. Kram.
Anonymous - Det kanske vore skojsigt, men nu är det ju inte så skoj härinne alltid... Pipperoni är ett smeknamn jag fick av min äldsta syster när jag var liten, Pipperoni Päronkvist till och med.
J - Tråkigt att höra att du också är på väg att separera. Tack för ditt inlägg, det värmer och det är inlägg som dina som får mig att fortsätta blogga.
Lilla sparven - Önskar dig lycka till med ditt beslut. Kram.
Sophie - Ja, det är nog så att vi är överlevare. Det är skönt att veta att det kommer att bli bättre, även om det inte känns så nu.
Skicka en kommentar