Ungefär på samma sätt känner jag för att bo på landet. När jag bodde i stan reflekterade jag aldrig över alla människor, alla ljud, alla intryck, all stress. Men nu när jag har flyttat ut till landet tänker jag nästan dagligen på hur underbart tyst och fridfullt det är.
Jag gick en promenad på lunchen idag. Jag slog mig ner en stund på en sten med fötterna i mossan, skogen i ryggen och enorma åkermarker framför ögonen. Jag blundade och vände ansiktet mot solen och hörde fåglarnas kvittrande, vindens susande i grantopparna, ljudet av ett torrt höstlöv som blåste över grusvägen, en kråkas kraxande långt bort. Jag kände doften av fuktig mossa, kåda, nyfällda granar och en svag röklukt från en vårbrasa.
När jag berättar för vänner och bekanta att jag har blivit lämnad, att jag är ensam igen, så är ofta en av deras första reaktioner - "då ska du förstås flytta in till stan igen, nu när du har blivit singel". Varför skulle jag vilja det? Nog för att det finns fler singlar i stan, men jag har ingen längtan efter något partyliv och vill jag ta del av Stockholms kulturliv så tar det faktiskt bara 35 minuter med bil in till stan. För mig betyder det mer att ha närheten till naturen, att kunna ge mig ut och cykla, pyssla i trädgården, sitta en stund i solen, vila ögonen på böljande fält, se kossorna på ängen, rådjuren i skogen och ta en promenad i skogen, omsluten av trädens knotiga armar.
När jag berättar för vänner och bekanta att jag har blivit lämnad, att jag är ensam igen, så är ofta en av deras första reaktioner - "då ska du förstås flytta in till stan igen, nu när du har blivit singel". Varför skulle jag vilja det? Nog för att det finns fler singlar i stan, men jag har ingen längtan efter något partyliv och vill jag ta del av Stockholms kulturliv så tar det faktiskt bara 35 minuter med bil in till stan. För mig betyder det mer att ha närheten till naturen, att kunna ge mig ut och cykla, pyssla i trädgården, sitta en stund i solen, vila ögonen på böljande fält, se kossorna på ängen, rådjuren i skogen och ta en promenad i skogen, omsluten av trädens knotiga armar.
Jag börjar till och med fundera på att bo kvar i huset ett tag, trots att det är i dyraste laget för mig ensam.
3 kommentarer:
Hej!
Filmen (Little Children) var bra - "tvingar" en till eftertanke = man löser inte problem genom att fly och i många lägen kan man inte tänka på sig själv bara...
Den manlige huvudrollsinnehavaren såg precis ut som min väninna L´s man, det var ganska komiskt. Skickade henne ett mail imorse och informerade henne om att hon är gift men en Hollywoodkändis, ha ha.
Skönt att se att du skriver så mycket!
Klart att du ska bo kvar på landet om det känns bra. Det enda som jag kan känna skulle kunna vara lite jobbigt är att det är "ert" hem som du kommer hem till...kan kanske vara jobbigt. Finns det något annat i närheten som du skulle kunna byta till?
Inte så lätt kan jag förstå, och så är det ju så pittoreskt ert/ditt lilla hus!
Ha en bra dag - våren är i annalkande och man blir lika glad varje år och vänjer sig aldrig!
Här nere i Götet börjar folk krypa ur sina gömmor för att sätta sig i solen med filt och äta glass!
Underligt men samtidigt underbart!
Abrazos,
E
Skulle jag få bstämma var jag och kalle ska bosätta oss om några år skulle jag vilja bo lantligt.. saknar det jättemycket o förstår precis att du känner som du gör!
Du behöver inte ta några beslut än, bo kvar o se hur det känns när du trivs så bra, det är bara bra att du inte gör något förhastat.
Antar att du jobbar hemma idag, ha en skön dag & ta hand om dig!
Många kramar
E - Jag kanske ska ta och se Little Children då. Såg Capote häromkvällen, den var bra. Hemsk men bra.
Sophie - Nej, jag har kommit fram till att jag inte ska göra något förhastat, jag ska tänka först och handla sedan, vilket är bra i de flesta lägen, även om man ibland måste kasta hjärtat före och hoppa själv efter. :)
Skicka en kommentar