Jag gick med ut och tog två öl efter jobbet ikväll. Jag stod där rak i ryggen och med huvudet högt när kollegorna frågade mig hur jag mådde. De sade att jag såg fräsch ut, de sade att jag var stark, de sade att jag var klok. Jag sade en massa saker som lät kloka och insiktsfulla, till och med i mina egna öron. Jag sade att jag hade insett att jag hade gjort allt jag kunde och att jag, trots att jag någonstans långt inom mig fortfarande hoppas, vet att jag måste försöka gå vidare. Jag sade att jag hade talat om för D hur jag kände och vad jag ville och att jag nu hade gjort allt som stod i min makt.
Jag tog tåget hem och gick genom mörkret till mitt lilla hus.
Jag ställde mig i badrummet och tog av mig linserna. Jag såg mig i spegeln, jag såg in i mina egna ögon och allt jag såg var tomhet. Allt jag hade sagt kändes som tomma ord. Jag vet inte ens vad jag känner längre. Jag gråter och gråter, men jag vet inte över vad. Jag gråter över att ha förlorat min bästa vän. Jag gråter över att han inte visar vad han känner. Jag håller med min vän Leo när han säger att vi inte ska vänta med att visa känslor, att ett av de mest destruktiva inslagen i en relation är vår oförmåga att berätta hur vi känner just nu.
"Jag kan hanskas med hat, jag kan handskas med vrede, jag kan handskas med förtvivlan, jag kan handskas med vem som helst som känner något över huvud taget, men jag kan inte handskas med ingenting." (Leo Buscaglia)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Håller med om att Leo är en favorit, ser att du läser mycket av honom.
Jag blir alltid tårögd när jag läser din blog. Det måste vara fruktansvärt att gå igenom det du gör.
Tänkte på det dina vänner sa om att du är stark, jag vet inte hur du kännder det men när jag fått höra det i svåra situationer så blir jag lite arg. Man har ju inget val...
Skickar en kram!
/jamis
Jamis - ja, Leo har sagt många kloka och tänkvärda saker. Det är ju som du säger när det gäller att vara stark, man har ju inget val...
Kram.
Jag känner igen mig. Senast i veckan så fick jag en lång utläggning om hur mycket piggare jag verkade redan nu.
Jämfört med vad då, tänkte jag men log snällt för att inte röra upp obehagliga känslor på jobbet. Jämfört med när allt gått sönder och jag var sömnlös i flera veckor? Jämfört med den kvinna jag var för fem år sedan? Tio år sedan? Tror inte det.
Jag gråter och gråter oxå. Inte riktigt lika ofta. Ibland inte ens varje dag. Men ibland flera gånger om da'n. Senast i bilen precis när jag skulle in och handla mat.... Du är inte ensam. Hoppas det kan vara till tröst. Stooor kram till dig.
Din blogg har blivit ett behov för mig eftersom jag går igenom liknande sak. Kul att du hittat min blogg oxå.
Jag har Jamis och tacka för att jag läser din blogg. Det var Jamis som tipsade mig.
Skicka en kommentar