Jag började dagen med att gråta över Haikuharens texter. Naket, starkt och vackert beskriver hon sina känslor. Jag känner igen mig i mycket.
Trots det har det varit en bra dag. Jag tog en lång cykelrunda i solen. Kyrkrundan - Orkesta, Frösunda, Vada. Tussilago i dikena, två tranor som mellanlandat på en åker. Jag satte mig på en bänk i vårsolen vid Vada kyrka och skrev. På samma ställe satt D och jag tillsammans för två år sedan. När vi ännu var förälskade. Det kändes melankoliskt, men jag kunde ändå njuta av att sitta där, ensam. Jag önskar fortfarande att det vore annorlunda. Men jag vet att jag klarar mig. Jag kan vara själv. Det har jag alltid vetat. Men att kunna och att vilja är två olika saker. Jag kan, men jag vill inte.
Det spelar dock ingen roll hur mycket jag vill något annat. Viljan måste finnas hos båda. Så jag har inget val. Jag måste. Jag måste acceptera, resignera, inse att det inte finns något mer jag kan göra. Jag måste inse att han har valt bort mig. Inse att han inte vill ha mig. Inse att jag är ensam, fast jag inte vill.
Hur vet man att man älskar någon? Hur vet man att man vill leva med någon? Hur vet man att det är rätt? Jag vill åter igen hävda att det enda man kan vara 100% säker på är hur det känns just nu, i det här ögonblicket. Och just nu, i det här ögonblicket är jag 100% säker på att jag älskar D, att jag vill leva med honom och föda hans barn. Men är det rätt? I längden? Det kan nog ingen vara 100% säker på. Vi kan inte veta. Men vi kan vilja.
Jag tror att det handlar om vilja, om beslut, om att bestämma sig. Jag tror att det kan finnas flera människor därute som är rätt. Jag har träffat personer när jag var tillsammans med D och tänkt att om omständigheterna varit annorlunda kanske vi hade varit rätt för varandra. Men jag hade en annan vilja, jag hade tagit ett annat beslut. Vi kan inte få allt, vi måste bestämma oss.
Ibland är det svårt att bestämma sig. Ibland undrar man om det finns något bättre, eller bara något annorlunda, någon annanstans. Säkerligen gör det också det. Men vi måste bestämma oss. Jag bestämde mig för att det D och jag hade var tillräckligt bra, att det var nog, att jag var nöjd, att jag var lycklig. Att om båda ville så kunde vi vara lyckliga tillsammans. Ingen kan veta vad som väntar om 10 år, om 1 år, om 1 månad, eller ens om 1 timme. Det finns inga försäkringar i livet. Det går inte att få några garantier. Men om vi inte beslutar oss, om vi inte har viljan, då riskerar vi att stå där med tomma händer. Ett val får alltid konsekvenser och innebär alltid risker. Att inte välja, att inte bestämma sig är också ett val, men utan att medvetet ta konsekvenserna.
"Varje dag
jag levde tillsammans med dej
gjorde jag det
för att jag ville det
Varje gång
det var du
och ingen annan för mej
var det för att det var dej
jag ville ha
Alltid
när jag kom tillbaka till dej
var det för att det var
tillsammans med dej
och ingen annan
jag ville vara
Först
när du vågar tro
att den här dan
och alla andra dagar
är ett fritt val för mej
- du eller inte du -
kan du och jag fortsätta
att leva
tillsammans"
(Märta Tikkanen)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Lustigt, jag satt och läste din blogg när du läste min. Gå in och läs igen....mannen som åkt upp till Åre för och tänka över vår situation har nu tröttnat på ensamheten där uppe och därför bjudit upp kompisarna till helgen!!
Jag får inte vara med för han ska vara ifred och tänka över situationen. Det var så vi sa iaf.
Mannens kommentar ikväll var att jag åker ju inte slalom!!!
Hallå, är det därför vi är på varsitt håll??????
Blev så arg att jag sa att jag ringer senare.
Hej igen! Glömde skriva mitt namn på förra inlägget men du vet ju vem jag är. Nä, det är inget snällt av honom och göra så.
Skillnaden mellan mig och honom är att han inte förstår att han sårar mig medans jag förstår att jag sårar honom ibland. Har gjort.
Jag är så kluven nu.
Ledsen,förrvirad,bedragen,lurad och allt det där.
Inte lätt alls.
Läser varje sak du skriver i din blogg. Du skriver så bra!
Tänker på dig , kram Carro!!
Kära Pipperoni, om jag får säga så. med risk för att låta banal (jag är banal!) du vet vad du känner och vad du vill och vad du värderar. Du kommer att få det. Inte idag kanske, men kanske imorgon. Är det något jag är säker påm så är det att det i alla fall är större att ha älskat än att adrig ha gjort det (ja, jag är lite berusad)
Kram från mig. Stina
Hej vännen!
Kallar dig det nu fast vi inte känner varandra. Ja, dejten var speciell. Jag har skrivit med honom i flera timmar sista dagarna och han har verkligen mkt att bidra med som är givande för mig.
Hur som helst så är det ju helt fel för mig just nu med honom.
Jag vet inte vad jag ska göra med min situation. Min sambo beter sig så barnsligt och har blivit så förändrad att jag sitter och skrattar åt det för mig själv.
Nu är han på strålande humör eftersom han har fått göra det han vill i en hel vecka.
Angående barn, så visst är jag yngre än dig men jag vet att jag har svårt och bli gravid. Vi har ju till och med gjort en provrörsbefruktning. Det stressar mig väldigt mkt att vara i den här situationen.
Kaos i relationen och biologiska klockan som tickar på.....
Hur var det du skrev om som du hade varit iväg på ?
Kram Carro!
Carro - Jag hoppas att det ordnar sig för dig. Jag tänker på dig också och läser din blogg. Kram.
Haren - Var hur banal du vill. :) Och ja, hur svårt det än är, och det är svårt, så vill jag inte ha det ogjort, för det ligger något i "better to have loved and lost, than to never have loved at all". Kram.
Stina - Var inne på din blogg och förlorade mig i bilderna av ditt romantiska hem. Så fint.
Carro - Jag hoppas att det blir barn för oss båda, trots ålder och svårigheter. Jag får också lite panik när jag tänker på det, men är det ingen som vill ha barn med mig får jag väl lösa det själv... Jag återkommer angående det jag var iväg på. ;)
Väldigt bra analyserat! Vad vet du om i morgon, då kanske du vill leva med någon annan?
Nej, jag vet att det är otänkbart, det var det för mig också. Började blogga när jag var i samma situation som dig och trodde aldrig det skulle gå över. Rädslan över att det aldrig skulle sluta värka var värst. Men det gjorde det mot all förmodan.
Skicka en kommentar