Jag var bjuden hem till en väninna ikväll, men jag tackade nej. Den här veckan har varit intensiv och jag kände att jag behövde vara själv och tänka. Det är trots allt bara en vecka sedan han flyttade. Men det känns som så mycket längre. Det gör fortfarande ont, men det är på sätt och vis ändå lättare när jag inte ser honom. Det är underligt hur man ena dagen kan vara så nära en människa och dela varje tanke med honom, för att nästa dag vara tvungen att inse att han är borta och att det nästan är som om vi aldrig hade funnits för varandra. Avståndet mellan oss känns enormt. Bråddjupt.
Jag hittade en artikel om sorg. Jag kände igen mig i samtliga reaktioner. Det är en lång text, men jag tror att den kan vara intressant både för de som sörjer och de som möter sörjande människor.
"l still wear the diamond, you placed on my hand
But the key of the castle, was made out of sand
l´m crawling my way back to where we began
l´m fighting my sorrow, with hammer in hand
Remembering the songs we sang
You got your picture in Kerrang
Gone, but never forgotten
He´s gone, but never forgotten"
(Lambretta, Forgotten)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Varför visar du inte ditt ansikte i bloggen?, inte heller några bilder eller en antydan till namn.
Varför blogga om man vill vara så privat? Man bloggar ju för att dela med sig av sig själv, du är ju ingen lärare som undervisar?
Står du inte för det du skriver i din blogg? Bloggen skulle bli mera intressant om du vågade bjuda lite på dig själv.
Bra mina 2-cents
Verona
Verona-Blogg
Verona - Jag står för det jag skriver i min blogg. Det är mina känslor till 100 procent. Och i mina ögon bjuder jag på mig själv. Jag skriver vad jag känner, naket, självutlämnande, utan censur. Jag kan snarare känna att jag är mer ärlig på grund av att mycket få personer vet vem jag är. En av anledningarna till att jag har valt att vara anonym är för att jag vill skydda den jag älskar. Han har inte bett om att få synas här och ändå gör han det, genom mina känslor för honom. Dessutom vill jag att de som läser ska lyssna till vad jag har att säga, till mina ord, oavsett hur jag ser ut, eller vad mitt namn är. Vad har det för betydelse egentligen? Och är det någon som vill komma i kontakt med mig privat, så är det möjligt via min mailadress på bloggen. Det är möjligt att jag kommer att känna annorlunda efter ett tag, men just nu väljer jag att skydda mig bakom anonymiteten, för jag skriver främst för min egen skull, bloggen är min ventil i sorgen.
Ok, fair enugh :)
Kram
Verona
Skicka en kommentar