Idag är det den 31 mars. Jag tror att jag har gråtit mer de senaste tre månaderna än jag har gjort sammanlagt i hela mitt liv tidigare. När tar det slut? Jag somnade vid 2-tiden imorse och vaknade igen kl.8. Jag ser ut som ett ufo och känner mig som en disktrasa.
Igår läste jag en blogg av en tjej som blivit lämnad av sin man, höggravid med deras andra barn. Jag avundades henne. Jag har blivit lämnad och står här med två tomma händer. Hon har åtminstone barnen. Jag kan inte själv förstå att jag kan tänka så, men det gör jag...
Igår kväll vältrade jag mig i sorgen. Ganska patetiskt faktiskt. Det är inte mer synd om mig än någon annan. Jag är inte den enda personen i världshistorien som har blivit lämnad. Jag har det ganska bra faktiskt - jag har ett jobb, pengar så jag klarar mig, ett hemtrevligt hus, många intressen, en stor familj och många vänner. Jag borde sparka mig själv i baken - ryck upp dig nu, ta tag i dig själv, gör någonting. Jag ska. Snart. Om 5 minuter ska jag ska åka och hälsa på min valp.
När D och jag var tillsammans stängde jag ofta av mobilen eller lämnade den hemma när vi gick någonstans och jag stängde alltid av den jag gick och lade mig. Nu låter jag den vara på och har den bredvid mig dygnet runt. Varför? För att jag hoppas att han ska ringa och säga "jag behöver dig"? Det skulle han aldrig göra även om han kände så. Han har för mycket stolthet. Han är för feg. Jag kan lika gärna gå och vänta på ett samtal från Gud.
"Mod är förmågan att möta det man kan föreställa sig i fantasin."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Hej vännen!
Jag förstår hur du känner dig och jag förstår hur du tänker angående den höggravida kvinnan.
Alla min min omgivning säger till mig att jag har allt det du skriver att du har och att jag kan få det bättre. Att det inte är kört för mig.
Men det är inte så jäkla lätt att bara packa ihop väskorna och gå vidare. Jag är inte en sån person. En sån som bara drar.
Jag tycker man ska kämpa i ett förhållande. Synd att alla inte gör det. Vissa saknar den förmågan och den kraften.
Kram Carro
Jag tror att det är naturligt at tänka så - att det varit bättre om jag i alla fall kunnat få något kvar. Särskilt som du ju längtar efter barn.
Nej, du är inte den första som blivit lämnad. Men du har blivit lämnad. Det är inte mer synd om dig än om alla andra. Men det är lika synd. Ibland behöver i alla fall jag inse att det är synd om mig för att jag ska kunna få fatt i livet och fortsätta.
Det kommer att ljusna, men det är inte nu. Om du kunnat se ljuset hade det ju inte varit mörkt eller hur?
Krama nu valpen ordentligt!
Kära du,
att du har gråtit i tre månader är något positivt- det betyder att du är närmare att sluta gråta. Ge dig själv all tid i världen du behöver för att gråta och sörja. För det betyder att du kommer att må mycket bättre sedan. Du vet ju att när man försöker tvinga sig själv att gå vidare innan man är där, då brukar det komma tillbaka som en bumerang senare, genom problem i nästa förhållande. Att ge dig den här sorgeperioden är att ge dig själv förutsättningar för att i framtiden leva i ett bra förhållande och älska och bli älskad igen. Och det är du värd.
Förstår precis vad du menar. Jag blir 35 år i sommar, kan inte bli biologisk pappa och min flickvän har lämnat mig.
Visst fan skulle jag hellre vara ensamstående pappa. Då skulle jag ju haft något som fyllde den här tomheten. Men jag tror någonstans att det är sådana som du och jag som kanske utvecklas mest av en kris. När det inte finns någon annan att hänga upp sitt liv på så måste man på något sätt hantera den här tomheten. Min psykolog säger i alla fall att de personer som ofta utvecklas mest är de som vågar hantera tomheten. Som inte måste fylla varandra sekund med aktiviteter.
Jag tänker på dig och känner med dig.
En jättekram och en önskan om en fin helg.
Björn
Hej där.. jag tycker som de andra skrivit innan, det måste få ta sin tid och du har all rätt att vara ledsen, det hjälper ju en att "läka".
Hoppas det gick bra hos valpen och att det känns lite bättre nu :)
Jag tittar in nästa vecka på Ip. Ta hand om dig, kramar sophie
Carro - Jag kan bara hålla med. Jag tror att alla förhållanden har kriser ibland och att viljan att kämpa måste finnas, hos båda. Kram.
Me - Ja, ibland får man tycka synd om sig själv. Skönt att du förstår hur jag känner när det gäller avunden, ibland tycker man ju själv att man tänker helt knäppt.
Haren - Det är sant, det är nog bra att kunna gråta och sorgen får ta den tid den tar.
Björn - Jag tänker på dig också. Jag vet att du om någon förstår precis hur jag känner. Om något gott kan komma ur det här så är det i så fall att det har fått mig att umgås mycket med mina egna tankar, fundera mycket över vad jag tycker är viktigt i livet och har fått mig att utvecklas som människa. Kram och hoppas att du får en fin helg du med. Fick du mitt mail förresten?
Sophie - Tack och kram. Då syns vi nästa vecka.
Känslor kan liksom inte jämföras, de är unika. Å ena sidan kan de flesta av oss förstå ungefär, för vi vet hur det känns att vara ledsen, glad, förtvivlad, lugn. Å andra sidan kan man inte säga att någon "har rätt" eller "inte har rätt" att vara mer sorgsen.
Så det är klart att du har det jobbigt, det är tillåtet. Men det är oxå jobbigt att höra sig själv ha det jobbigt - det där tröttsamma ältandet och malandet man håller på med (jag oxå som du vet).
Men det är bra att prata och skriva, så småningom får man perspektiv på sin egen tillvaro. Så småningom planar det ut. Det måste jag ju tro.
I veckan när jag satt och beklagade mig över min sorg sade en bekant till slut: Men du har ju i alla fall varit älskad i många år. Det har aldrig jag.
Då fick jag mig en liten tankeställare.
Ankan - du har så rätt och det måste få ta sin tid. Jag mår ändå bättre nu än för ett par månader sedan. Då var alla dagar grå eller svarta. Nu kan jag ändå se ljuspunkter ibland. Och det är nog sant att "better to have loved and lost, than to never have loved at all."
Skicka en kommentar