Dementier

Nej, jag tror faktiskt inte att jag romantiserar vårt förhållande, det vi hade, det som var. Även solen har sina fläckar, men vi hade det nästan oförskämt bra tillsammans och jag vet att det inte bara var jag som tyckte att det var bra. Jag vet att han också tyckte det. Det är därför det är så djupt tragiskt. Det finns så många som håller ihop trots att det inte är bra och kanske aldrig någonsin har varit riktigt bra heller. Mina grannar håller ihop för att de har investerat miljoner i en gård tillsammans, trots att det inte finns någon kärlek mellan dem, de gnäller på varandra konstant, skriker och bråkar. En av mina systrar har hållit ihop med sin man i 25 år för barnens skull, trots att det inte finns någon kärlek mellan dem. Jag höll själv ihop med en tidigare pojkvän i drygt sex år, trots att jag inte kunde säga att det någonsin varit riktigt bra mellan oss, ens när det var som bäst.

Och nej, jag tror inte heller att jag är desperat. Jag vet att jag förmodligen hoppas i onödan och att jag säkert skulle må bättre av att släppa taget och gå vidare. Jag vet att chanserna att han kommer tillbaka och säger det jag vill höra - att han älskar mig och är villig att ta chansen, risken att binda sig till mig för livet genom att skaffa barn med mig - är minimala. Men just för att det har varit så bra och för att jag fortfarande älskar honom så är jag inte beredd att helt släppa taget riktigt ännu. För jag tror på kärleken. Men, precis som min mor, så är jag realist. Jag inser att det måste finnas vilja från båda håll.

Jag är klok, förnuftig, sansad, realistisk, eftertänksam, förståndig, resonabel, lojal, duktig. Jag är så förbannat förnuftig att jag ibland bara har lust att spy på mig själv och löpa amok och byta personlighet. Jag vill vara orealistisk, oförståndig, oresonlig, spontan, knäpp - raka av mig håret, tatuera mig och springa runt och skrika och inte lyssna på någon.

Någonstans långt inne i mig bor det en liten djävul.