Idag har jag varit på 1-års kalas. Varför gick jag dit? Kanske för att jag inte ville sitta ensam hemma. Kanske för att barn är små glädjesprutor, och jag trodde att det skulle få mig att må bättre?
Det var ok. Men det fick mig inte direkt att må bättre. Det var säkert runt trettio personer på kalaset, av vilka fem inte hade barn, och jag var äldst av de fem. Det vimlade av mammor, pappor, barn i olika åldrar och gravida magar. Jag kände mig lite som Alice i underlandet.
Det fanns ett par små tjejer där som var sockersöta och supercharmiga, som jag inte kunde låta bli att le åt. Men jag har aldrig varit en sådan person som tycker att alla små barn är söta. Det är jag fortfarande inte. Jag bryr mig inte särskilt mycket om barn som jag inte har någon relation till. Det är annorlunda med systrarnas barn (som visserligen är stora nu) eller riktigt goda vänners barn. Jag är inte särskilt intresserad av andras barn, jag är intresserad av att bilda en egen familj.
D var där och trots att vi inte hör ihop längre och trots jag vet att han inte vill, så kände jag ännu starkare att jag inte vill ha barn ensam och att jag inte vill ha barn med någon annan. Jag vill ha ett barn som är 50% D och 50% jag.
Ja, jag vet att jag inte kan få det. Jag vet att jag inte borde tänka så. Jag vet att det vore bättre att bara försöka glömma och gå vidare. Jag vet, jag vet, jag vet. Men det är inte så lätt. Flera gånger när jag gick förbi bakom honom var jag på väg att stryka honom över ryggen. Men jag kom på mig själv och hejdade mig i sista sekunden. En kille med sin 5-månaders son på armen, som D och jag stod och pratade med, undrade om vi hade barn? Hur kunde han över huvud taget veta att vi hörde ihop? Han hade aldrig träffat oss förut. "Öh, nej", svarade vi förvirrat i kör och hoppades slippa följdfrågor.
En av de andra tjejerna som inte har barn fick frågan om inte de har några barnplaner. Hon svarade något i stil med att hon inte var beredd att "sätta sig själv i baksätet" ännu. Måste man verkligen sätta sig själv i baksätet bara för att man skaffar barn? Nog för att man måste sätta barnets behov framför sina egna ibland, men jag vägrar att tro att det betyder att man måste ge upp sig själv.
Nåja, inga barn i sikte här. Till de som undrar om valpen är ett surrogat så kan jag nog ärligt svara: ja, delvis. Men jag har velat ha hund bra mycket längre än jag har velat ha barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det lät som ett psykiskt krävande kalas. Hur känns det nu då, efteråt ... Det spelar väl ingen roll om hunden är något surrogat, eller hur. Vi är många som har djur. Det mår man bra av! Oavsett anledning. Njuut av tanken av att snart kommer lilla valpen.
Kram
Oj oj oj!
Vilken pärs det måste ha varit.
Och hur var D? Kall eller vänlig?
Eller både ock eller ingetdera?
Tycker inte heller att alla små barn är söta och gulliga och varför MÅSTE man visa intresse för allas barn?
Du vet vad jag tyckte om det här med att få barn och att livet blir annorlunda. Men det är det värt nu när han är större och man kan prata med honom och göra saker ihop! Fast den kan ju bli lite mycket med roliga historier under HELA ens lunch, ha ha.
Längtar efter dig och läser dina ord varje dag!
Abrazos,
E
Om du behandlar din valp som ett barn kommer den att bli precis som ett, se bara på Molly ;)
Jessus vilken pärs. JAG hade inte klarat av den situationen..
Du är duktig, duktig, duktig!!
(fast man behöver inte vara det)
Ankan - Ja, det var rätt jobbigt. Mitt liv känns verkligen så enormt annorlunda mot deras, det känns så långt ifrån. Du har rätt i att det inte spelar någon roll, jag håller verkligen tummarna att allt går i lås med valpen.
E - Han var nog varken eller, men det gick ganska bra. Det var ändå skönt att prata lite, även om det samtidigt var extremt jobbigt.
Sophie - ja, jag ska nog se till att inte skämma bort henne för mycket. :)
Tingeling - nej, så här i efterhand fattar jag inte riktigt att jag gick dit. Det kändes lite som jag gick runt i en glasbubbla och förundrat tittade ut på alla andra som lever så annorlunda liv.
Inte sättar man sig i baksätet heller det var det dummaste jag hört ... *ler*
Att du vidgar dina vyer med eller utan större entusiasm just nu spelar ingen roll. Du tar bara vara på ditt liv på det vis du kan bäst just nu. Många många kramar C
Skicka en kommentar