Julefrid och sagolika stunder

Juldagen. Ledig. Underbart skönt. Adventsstjärnorna i fönstren tindrar ikapp med min vackra julgran, amaryllisens klockor ringer in julefriden och hyacinterna sprider sin väldoft i hela lägenheten.

Jag har kompisar som skulle gå ut idag, men jag har ingen lust. Jag trivs så väldigt bra med att bara vara hemma med Elsa just nu. Slöa, dricka rödvin, äta choklad och se på TV. Sagan om Ringen, Häxan och Lejonet, Harry Potter... Jag fullkomligen älskar sagor....

Julefrid.

Adventstankar

Första advent imorgon. Den här helgen är jag bara hemma och skrotar omkring. Adventspyntar, tänder ljus, äter skumtomtar och lyssnar på julmusik. Skönt.

Jag gillar att vara hemma och skrota. Jag gillar advent. Jag brukar se fram emot julen, och på sätt och vis gör jag väl det i år också. Men kanske inte riktigt på samma sätt. Det var många år sedan vi slutade att tillbringa julen hemma hos mamma och pappa, i huset där jag växte upp, hela familjen. Efter det har mamma, pappa och jag åkt runt till mina fyra systrar och varit på olika ställen varje jul. Mysigt, men inte riktigt samma sak som att vara där man känner sig hemma. Därför uppskattade jag mina och D:s jular på Söderby så mycket. Jag uppskattade att vara hemma och att skapa egna traditioner.

Förra julen var den sista med syster Skräppan. Strax efter jul lades hon in på sjukhuset och fick aldrig komma hem igen... Hon var nog den i familjen som julen var viktigast för. Hon julstädade, bakade och pyntade. Jag har plockat fram den lilla julängeln jag fick av henne förra julen och hoppas att den vakar över mig.

I år önskar jag mig julefrid och jag önskar mig kärlek. I fredags fick jag reda på att min systerdotter är gravid och ska få barn i sommar. Jag är glad för hennes skull - det är hon värd. Barn känns så långt borta, så avlägset, nästan ouppnåeligt för min del nu. Det känns inte ens som det viktigaste längre. Nej, om jag skulle avunds min systerdotter något så är det i så fall hennes kärleksfulla förhållande till sin man. Det är verkligen tydligt hos dem båda att de älskar varandra. Och det är det jag önskar mig - någon att verkligen slösa min kärlek på, någon som älskar mig lika mycket. Jag önskar mig att få vara viktigast i någons liv.

Men, tills dess, så har jag det ganska bra och jag vet vem som är viktigast i mitt liv. Gissa?

Love

En annan sångerska vars låtar alltid får känslorna att krypa upp till ytan är Anouk. Måndag kväll. Mörkt, regnigt och höstdeppigt. Så idag får Anouk's Love tala för sig själv:

I'm okay

Fredag kväll. Andrum.

Det snurrar rätt mycket i mitt huvud just nu, trots att det på ytan inte händer något särskilt alls.

Vissa dagar känner jag mig bara uttröttad, uttråkad och helt nollställd. Andra dagar känner jag mig glad, uppåt och ganska tillfreds med tillvaron som den är. Har jag givit upp, tappat taget om mina drömmar och blivit blasé? Eller har jag accepterat att det inte alltid blir som man har tänkt sig, lärt mig att ta en dag i taget och inte förvänta mig så mycket utan istället tillåta mig att bli positivt överraskad?

Jag vet inte... jag är lite för trött för att sätta ord på mina tankar även ikväll. Men när jag känner efter så tror jag att sanningen ligger närmare tillfreds än blasé. Men jag tror att jag prioriterar annorlunda numera. Värdesätter lite andra saker. Har ersatt mina gamla drömmar med nya. Mer om det en annan dag...

Ja, när jag tänker efter så är jag nog definitivt inte blasé och avtrubbad. Jag kör bil mycket nu för tiden och lyssnar därmed mycket på musik. Vissa artisters röster får mig att känna så mycket, så starkt, oavsett vad de sjunger. En röst som alltid får känslorna att bubbla upp till ytan är Sarah Bettens. Tyvärr finns det inte så mycket av henne på Youtube (får inte spelaren i Box att funka längre), men hennes "I'm okay" får illustrera känslan för kvällen:

Kärleken till en fyrbent

Till helgen bär det av mot nordligare breddgrader för att hälsa på Elsas uppfödare i Mariefred och prata parning till våren. Det har varit så mycket de senaste helgerna, så egentligen har jag bara lust att vara hemma och ta hand om mig själv och Elsa. Men jag har lovat. Så, jag har bestämt mig för att ta det lugnt på vägen upp, åka lite tidigare från jobbet och sedan stanna och övernatta med mina SJ-priopoäng på hotell på vägen upp. Jag har inte bestämt än om jag ska stanna till söndag och passa på att träffa vänner, eller om jag kanske åker hem redan på lördagen.

Parning av Elsa... Jag har nästan lyckats förtränga att jag har henne på halvfoder. När jag skaffade henne tycktes det vara en bra idé. Jag tror att det är bra för tikar att få åtminstone en kull, men har varken tid eller kunskap att ta hand om valpar själv, så det kändes som en bra kompromiss. Men då bodde jag i Stockholm, betydligt närmare Mariefred. Nu känns det mest jobbigt och oroligt. Hur ska jag klara mig utan Elsa i drygt två månader...?

Hon var hos mamma tre kvällar förra veckan och jag drömde olika mardrömmar varje natt - första natten att hon blev påkörd av en bil, andra natten att hon sprang bort och jag återfann henne hemma hos en vilt främmande människa som inte ville lämna tillbaka henne, utan påstod att det var hans hund. Tredje natten drömde jag att både Elsa och jag blev tillfångatagna av en riktigt skrämmande man som misshandlade oss båda och till slut dödade mig. Jag kom till himlen och träffade min syster Skräppan. Jag blev så lättad att mardrömmen var över och glad att se Skräppan, men när hon berättade för mig att Elsa hade klarat sig och fortfarande levde, så ville jag inte stanna hos henne i himlen, utan återvände till jorden, överlevde mot alla odds och återförenades med Elsa... (låter som en dålig film, men det kändes inte så...).

Jag älskar henne verkligen över allt annat. Så mycket att jag blir rädd ibland.

Andrum

Den mörka årstiden har gjort sitt intåg och med den en lätt touch av höstmelankoli. Jag mår fortfarande väldigt bra, men så här års saknar jag någon att krypa upp bredvid i soffan. Så här års vill jag egentligen bara sitta i soffan, tända levande ljus, dricka té eller rödvin, läsa böcker, se bra filmer eller bara prata. Gå långa promenader på helgen och tanka dagsljus, sova länge...

Jag har lagt ut ljusslingan i mitt stora vardagsrumsfönster och den lyser upp i mörkret medan jag sitter framför datorn och lyssnar på mina nya Spotify-fynd - Snow Patrol, KT Tunstall, Heather Nova, Elin Sigvardsson, Turin Brakes och Sarah Bettens. Kanske inte så konstigt att jag blir lite melankolisk...

Det mesta känns ändå rätt bra just nu, trots att jag inte är minsta myrsteg närmare de drömmar jag en gång hade som inrymde kärlek, barn, familj och hus på landet. Jag har inte givit upp de drömmarna helt, men jag tror att jag har accepterat att det kanske inte blir den framtiden för mig. Det kanske blir något helt annat, och det kan säkert bli bra det med.

Visst önskar jag ibland att jag hade någon att älska. Visst önskar jag ibland att jag hade barn. Visst önskar jag ibland att jag åtminstone hade en egen liten trädgård. Visst önskar jag ibland att jag kunde vara lite piggare och att livet kunde vara lite enklare. Visst saknar jag Skräppan. Ofta. Men jag känner mig ändå ganska tillfreds.

Det enda jag verkligen har saknat på sista tiden är det som jag så väl behöver så här års: lugn och ro och tid att tänka. Andrum. Pauser. Det har snurrat lite för fort, både på jobbet och utanför på sistone. Visserligen med roliga saker. Men jag tror att jag har ett större behov av andrum numera. Är därför väldigt glad för att jag inte gav mig ut och sprang ikväll, utan tog mig tid att sitta här och sätta ord på mina tankar för första gången på länge...

Happy as a clam

Efter den sista tidens neggo-inlägg känns det läge att tala om att det just nu är klackarna i taket, party hela dagen, happy as a clam, full fart framåt och helt enkelt - jag mår jävligt bra just nu och är glad så länge det varar. :D

In the woods

Hade skrivit ett långt och självömkande inlägg i samma stil som förra måndagen. Men, jag raderade alltihopa. Nöjer mig med att konstatera att det är måndag, hormonerna spökar, TSH-värdet har gått upp, jag är på dåligt humör och jag önskar att jag hade någon som kunde muntra upp mig.

Helgen har varit lugn men bra. Elsa tog en stooor råtta i trädgården i fredags kväll och vi har varit på två långa promenader (den ena nästan lite väl lång, 2 timmar och 50 minuter...) i Sandsjöbackareservatet.

Vardagsblues

September, måndag kväll, mörker, höstluft, vardag...

Jag har haft en bra helg. Helgerna är oftast bra.

Men nu är det vardag igen och jag känner mig stressad och frustrerad. Jag har drabbats av handlingsförlamning och får ingenting gjort vare sig hemma eller på jobbet. "Att göra-listorna" växer sig bara längre och längre, dammtussarna breder ut sig över vardagsrumsgolvet och det enda jag lyckas göra är att sitta och stirra ut i luften eller ägna timmar åt att följa diverse meningslösa diskussioner i cyberrymden, vilket bara ökar ångesten.

Vad är det med mig? Jag vet ju att jag kommer att må mycket bättre om jag bara lyckas bocka av en enda sak på listan, om jag bara kommer igång. Men det går inte...

Jag har drabbats av vardagsblues. Jobba, köra bil, ut med Elsa, träna, laga mat, sova, köra bil, jobba, köra bil... Ekorrhjul. O-kul. Meningslöst.

Det är mest på vardagarna jag saknar någon... Någon som bara finns där i rummet bredvid och pysslar med sitt. Någon som ser mig, hör mig, rör mig. Bryr sig om att jag finns.

Kanske borde jag sätta igång något projekt, planera en resa, damma av mina drömmar... Jag tror att jag behöver något att se fram emot. Något annat än en lång räcka av grå vardagar.

Kom igen - fortare kan du!

Just nu kretsar mitt liv mycket kring träning, så varför inte ett inlägg om träning så här i Friidrotts VM-tider? Jag har registrerat mig på Funbeat, där jag lägger in mina träningspass, och jag måste erkänna att motivationen ökar av att se staplarna växa i takt med att fler och fler pass läggs till. Att försöka slå träningskompisarna i flest antal tränade minuter är ju också en rolig sysselsättning...

Jag behöver ha mål med min träning för att vara motiverad att träna. Nu närmast är målet att slå min tidigare miltid på 55 minuter på Midnattsloppet på lördag. Det borde inte vara omöjligt. Jag har även anmält mig till Finalloppet i Skatås den 31 oktober (Tjärnrundan 8,8 km) för att klara av att hålla igång löpningen ett tag in på hösten. Efter det ska jag med gott samvete ta min tillflykt till gymmet och ägna mig mer åt styrketräningen.

För, i ärlighetens namn är jag nog mer gymråtta än maratonlöperska. Jag kommer nog aldrig att lära mig att älska löpning. Jag tycker om att springa när jag är i så pass god kondition att det riktiga flytet infinner sig. Men vägen dit är lång, tung och svettig och jag är inte särskilt uthållig, så ofta ger jag upp innan jag har nått ända fram. Jag ska försöka att inte göra det i höst. Funbeat är en hjälp på vägen. En liten piska i form av någon som är snabbare än jag som springer ett halvt steg framför mig och retas brukar också funka. Kombinerat med en morot i form av någon som lagar mat åt mig, pillar mig i håret och pussar mig i nacken när jag kommer hem och jag förbättrar mina tider med flera minuter... Nåja, man kan inte få allt.

Imorgon ska jag ta ut min MTB och ta en cykeltur i Delsjöterrängen som omväxling. Ska försöka komma ihåg att ta med mig kartan den här gången, så att jag inte cyklar vilse som sist...

En sommar...

En sommar har gått... och den gick fort. Imorgon är det tillbaka till vardagen och många, långa jobbveckor innan adventsljusen tänds. Melankoli, lätt sorgsenhet och småångest, blandad med känslor av glädje, lätthet och energi efter en ljus och fin sommar.

Jag sitter i mörkret framför det konstgjorda datorskenet och ser ut över en gråmulen, regntung himmel och den oavbrutet blinkande masten vid Brudaremossen. Det känns passande att solen gick i moln den sista semesterdagen. Men, faktiskt känns det som om den fortfarande lyser inombords. Jag har en stark övertygelse om att det kommer att bli en intressant, spännande och på många sätt bra höst.

Jag har haft svårt med bloggandet länge och nu tror jag att jag vet vad det beror på... När jag startade den här bloggen skrev jag framför allt för att få ordning på mina egna, minst sagt stormiga och spretiga, tankar och känslor. Jag skrev också många inlägg med en speciell läsare i tankarna, D. Han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag står fast vid allt jag har skrivit till honom, men han finns nu inte längre i min framtid. Så, trots att jag vet att han fortfarande läser, har jag känt mig vilsen i mitt skrivande, eftersom jag har förlorat "min läsare".

Ett tag skrev jag istället till min syster Skräppan (saknar dig). Men, det är nu drygt ett halvår sedan hon gick bort. Så, om den här bloggen ska leva vidare måste jag nog lära mig att skriva för mig själv igen...

Vi får väl se vad det blir av det...

Åt rätt håll

Har haft fler beige dagar med stressigt och bråkigt på jobbet och allmän obalans och olust. Dessutom oflyt - bilen gick inte igenom besiktningen, jag bokade tid på verkstaden, men ett par dagar innan vägrade den att starta och fick bärgas. Efter katalysatorbyte är jag nu nästan fjortontusen kronor fattigare, och skulle nog behöva lägga lika mycket till på kamremsbyte, fel på airbagsystemet och missljud från drivaxeln. Suck. Det får bli "hemester" i år. Men det är ju inne har jag hört, och faktiskt känns det trots allt som det har vänt nu...

Idag är en bra dag. Jag har haft privatlektion med en klickertränare med Elsa och fått lite nyttiga tips, så nu känner jag mig taggad att ta tag i hennes träning igen. Vi ska även ha privatträning i agility om en vecka och jag ser fram emot rasklubbsdagarna i Tollarp i sommar och vår agilitytävlingsdebut.

Jag har dessutom suttit ute i solen i trädgården en stund och fått nya fräknar. Imorgon ska jag åka och bada med Lilla J och nästa vecka ska vi på konsert - Thåström/Ternheim på Trädgår'n. Jag har också anmält mig till Midnattsloppet och återfått lite träningsmotivation. Den här veckan har jag sprungit tre gånger, varav två med Lilla J.

Två veckor till på kontoret - sen har jag fyra veckors semester. Det ska bli såå skönt... Nu ska jag ut på stan med ett par kompisar och dricka rosé och titta på folk en stund. Idag är jag positiv och känner på mig att livet är på väg åt rätt håll.

Lite skumt för övrigt - förut hade jag större behov av att skriva när jag kände mig nere, men nu har jag absolut ingen lust att skriva då, men större lust när jag är uppåt...

Om lust

Det har varit lite tungt på sistone. Eller, kanske inte tungt så mycket som tomt, grått, småtråkigt, olustigt och meningslöst. Jag har känt mig trött och oinspirerad på de flesta plan - har inte orkat blogga, inte orkat träna, inte orkat dejta, inte orkat vara social över huvud taget, inte orkat träna med Elsa, inte orkat engagera mig på jobbet, inte orkat... Jag har hamnat i en olustig och orkeslös sprial.

Idag tvingade jag mig att ta på mig joggingskorna och springa en runda, trots att det tog emot, och mådde genast lite bättre. När jag sprang i solskenet och kände att, så dålig kondition har jag kanske inte ändå, så tänkte jag att det är kanske just det jag måste göra just nu. Tvinga mig själv. Även om jag inte har lust.

Jag kom att tänka på skratt-workshopen jag var på för ett par år sedan. Är det någon som har varit på skrattyoga? Först fick vi en föreläsning i skrattets betydelse och dess fysiska och psykiska effekter och sedan fick vi helt enkelt en lektion i "att skratta utan anledning". Först kändes det helknäppt och totalt krystat att bara skratta utan att ha något att skratta åt, men när vi väl hade börjat så kom det naturligt och smittade av sig och plötsligt så skrattade alla helt hejdlöst, helt naturligt.

Jag tror verkligen att skratt föder skratt, glädje föder glädje, kärlek föder kärlek... precis som våld föder våld och sorg föder sorg. Och kanske måste man ibland "tvinga" sig själv att skratta eller försöka ha roligt, trots att man verkligen inte känner sig det minsta glad, för att komma ur en negativ sprial och in i en positiv. Åtminstone är det min arbetshypotes för sommaren. Jag SKA ha roligt.

Jag läste nyligen en artikel som handlade om lust och jag är övertygad om att samma sak gäller där. Närhet föder närhet. Lust föder lust. Jag har inte dejtat någon på ett tag och då känner jag inte så stort behov av närhet heller, saknar det inte så mycket. Men om jag träffar någon och får en kram eller en kyss, då växer behovet igen... Artikeln varnade för att vi har en övertro på "spontanlusten", att det är allt för vanligt att vi i ett förhållande går runt och väntar på lusten och tror att "snart, snart kommer den". Men enligt undersökningar så har vi i fasta relationer ofta sex av andra skäl än lust - för att undvika bråk, för att må bra, på grund av längtan efter närhet och intimitet - och först när vi har blivit stimulerade kommer lusten. Därför tror jag att det är livsviktigt att aldrig slutat röra vid varandra om man vill få en relation att hålla...

Här ska skrattas och kramas...

Jag älskar dig ändå...

Och upp igen...

Sitter nu framför datorn med ett glas rosévin och äter en lyxig smörgås med rostat bröd, sallad, kallrökt lax och avocado samtidigt som jag skriver mitt inlägg. Genom golvet hörs svaga toner från ett piano. Det är grannens flicka som spelar på våningen under. Genom det öppna fönstret hörs fågelkvitter och på avstånd klirrandet av glas och glada röster på en studentmottagning.

Jag satt en stund i solen när jag kom hem idag. Sedan gick jag en promenad med Elsa innan jag tog min nya 400 kronors cykel, som jag köpt av en väninna till mamma, till gymmet. Det kändes skönt att känna de ljumma vindarna i ansiktet och att slippa känna mig som en miljöbov genom att ta bilen den korta biten för att träna.

Det är nog så att dagarna då man inte fattar någonting och känner sig vilsen, ensam och rädd, är lättare att bära när man har någon att dela dem med. När jag har en bra dag, som idag, känner jag mig stark och full av hopp och är ganska förvissad om att jag klarar mig på egen hand. Men de blå och grå och svarta dagarna, då önskar jag att jag hade någon som kunde hjälpa mig att reda ut begreppen. Det är lättare när man är två. Kanske begriper den andra personen inte mer än man själv, men då finns det åtminstone någon som kan säga "det gör inget, jag älskar dig ändå". Någon som kan ge en kram och trösta.

Fullofmind berättar på sin blogg om sina tankar om vilka krav hon har på en blivande partner numera. Högst på min 'kravlista' är att det är någon som vågar säga: "Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll". Någon som vill vara med mig även om jag är dum, även om jag inte fattar någonting, även om det är svårt ibland. Någon som vågar stå för att han har valt mig och vågar visa det.

Jag är trött på 'om' och 'men' och 'jag önskar att det vore annorlunda'. Jag är trött på män som säger A men gör B. Jag är trött på spel och killar som inte hör av sig. Jag är trött på ord, jag behöver handling. Det verkar så enkelt, men det är så svårt. Eller är det egentligen enkelt, men vi gör det så svårt? En sak är i alla fall säker - jag tänker inte ge upp. För det är som Nalle Puh säger: "Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två."

Schitzofren

Jag fick ett sms av en vän idag - en vän som skrev: "Ibland undrar jag vad jag håller på med. I nästa stund undrar jag inte över något, allt är som det ska".

Så känns det för mig med.

Ena dagen känner jag mig i balans. Det känns som om jag har hyfsad koll på läget, jag mår bra, är full av energi, känner mig stark och brinner av lust att hitta på allt möjligt. Jag får massor gjort och ser framåt med tillförsikt.

Nästa dag fattar jag ingenting. Jag känner mig i obalans, allt är tokigt, ingenting blir som jag har tänkt mig, jag orkar ingenting, klarar inte av någonting, har inte lust med någonting och får absolut ingenting gjort. Jag sitter bara och tänker på allt jag borde göra och minsta lilla sak känns oöverstiglig.

Det är tröttsamt. Upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka. Har det alltid varit så? Hur var det före D? Jag minns inte. Hur var det tillsammans med D? Jag har känslan av att de bra dagarna övervägde och att de sämre var så få att jag inte lade dem på minnet. Men kanske är det bara minnet som spelar mig ett spratt.

Jag vet inte. Idag är en dag när jag inte fattar någonting...

Söderöver

Snart helg igen, och jag som inte har hunnit berätta om den förra... Den här helgen ska jag jobba, suck... Har inte lust alls, även om det inte direkt är något betungande. Men det är mycket och snurrigt på jobbet och jag behöver helgerna till att vara social utanför jobbet, koppla av och koppla bort.

Förra helgen var verkligen en helg som gjorde gott för själen. Min syster, hennes vän och jag åkte i fredags ner till vännens sommarstuga en bit utanför Torekov. Så fredagkvällen tillbringades med vitt vin, räkor, ost och druvor på den inglasade verandan med rosa gardiner, tända ljus och utsikt mot det skummande havet.

Efter en fantastisk 3,5 timmes långritt i skritt, tölt och galopp i bokskogarna på Hallandsåsen på lördag förmiddag blev det lunch i solen och därefter en tur på fyrhjuling och utsikt över hela Skummeslövsstrand. En immig öl på en uteservering i Båstad, en lång varm dusch på hotellet och middag på en trevlig liten restaurang och sedan sov jag gott och var utvilad för söndagens två 2-timmarsturer på hästryggen.

Såg dessutom flera dussin ställen där jag ååhh sååå gääärna skulle bo.... Och enligt vår turguide så går det faktiskt att livnära sig på turridning... Drömma kan man alltid göra.

3 månader och 16 dagar

Allrakäraste syster,

Idag besökte jag din grav för första gången sedan begravningen. Jag satt en stund i gräset framför stenen med ditt namn och kände vårsolen värma i ryggen. Din grav ligger så vackert med utsikt mot kyrkan åt ena hållet och ned mot ängarna där hästarna betar åt det andra. När vinden ligger på kan man kan ana en salt doft ifrån havet.

Elsa rullade sig och hasade runt och kliade både mage och rygg i gräset framför din sten, och hade du varit där hade hon glatt slickat dig i örat som hon brukar.

Jag tänkte att jag kanske borde haft med mig en blomma och ställt vid din grav, men jag köper en åt mig själv istället. Jag vet att du skulle ha gillat det bättre. För mig finns du inte där under stenen. För mig finns du ute vid fyren på Vinga, i svampskogen vid Skärsjön, i havsvattenpoolen på Varbergs kurort, ute på klipporna vid Hummerviken och på barstolen i mitt kök när jag står i köket och dricker ett glas sherry och knaprar på de där majssnacksen som du tyckte så mycket om.

Det har gått 3 månader och 16 dagar sedan du dog. Ibland känns det längre. Jag saknar dig. Jag saknar dina kloka råd. Jag saknar att småprata med dig i telefon på söndagkvällen. Jag saknar ditt sällskap på familjekalasen. Jag saknar ditt glada småluriga fnittrande skratt, din knasiga humor och din förmåga att se det roliga i vardagliga små saker.

Jag är glad att jag hann flytta ner innan du blev sjuk och att vi fick den där härliga sommaren tillsammans ute på Öckerö för två år sedan. Jag är ledsen att det inte blir fler somrar tillsammans.

Love you.

Motvind

Okej, även om uppförsbackarna är kortare numera så är det ofrånkomligen och lik förbannat uppförsbacke och motvind vissa dagar, och idag är en sådan dag...

De vackra mörkrosa tulpanerna jag köpte på ICA igår slokar redan.

Jag har nyss fått lön och efter att ha betalat räkningar på över 21.000 kr är jag redan pank igen och jag börjar undra om det verkligen var så smart att byta jobb och gå ner i lön.

Det är ap-mycket att göra på jobbet. Känns rörigt.

Elsa är hos mamma.

Jag orkar inte laga mat.

Det är något allvarligt fel med min dator. Den kraschar titt som tätt och talar om att den har startat om efter ett allvarligt fel (som jag trodde att datorfirman hade åtgärdat när jag lämnade in den och betalade 2000 kr för att de skulle åtgärda det...). Suck.

Mobilen är tyst.

Jag önskar att jag hade någon att krama.

Medvind

Är nyss hemkommen från en löprunda i Skatås. 10:e rundan sedan jag kom igång ordentligt och äntligen infann sig flytet. För första gången kändes det lätt att springa och när jag väl var igång bestämde jag mig för att ta den längre 50-minuters rundan istället för den vanliga 35-minuters. Till och med de branta backarna i början av 5:an gick som en dans. Jag ökade på stegen längs med Härlanda tjärn, som låg spegelblank mellan vårbleka träd som nästan, nästan, men inte riktigt, börjat slå ut.

Okej, jag skulle ljuga om jag sade att det inte var det minsta jobbigt. Men det kändes aldrig tungt. Att klara av att ta i lite i uppförsbackarna fick mig bara ännu mer taggad och gjorde att det kändes ännu bättre att med vingar under skorna flyga ner för det långa nedförslutet efter Brudarebacken och räcka ut tungan åt trollen.

Kanske är det dags för lite medvind nu. Det känns nästan så.

Under de senaste tre månaderna har jag träffat tre män som jag tror att jag faktiskt skulle kunna tillåta mig själv att bli kär i. Sen skulle det förstås underlätta om de kände likadant, vilket tyvärr inte verkar vara fallet med de två första, som har gått upp i rök. Men jag har inte gett upp hoppet om den tredje än, även om jag undrar om han kanske inte är lite för återhållsam och kontrollerad för min smak. Men, jag minns å andra sidan att jag tyckte så om D i början också. Och oavsett, så känns det som ett stort framsteg att jag över huvud taget kan känna så.

Jag är på en helt annan, bättre plats den här våren än förra och magnolian utanför mitt sovrumsfönster är om möjligt ännu vackrare i år än förra året...

Bloggtankar

Min blogg har i genomsnitt runt 25 unika besökare per dag. Jag tippar att de flesta är "stammisar". Några vänner, några familj och några andra. Nya besökare hittar oftast till min blogg när de söker på "vårbilder skrivbordsunderlägg" eller en strof ur någon känd dikt som jag har lagt ut på bloggen. En och annan hittar också hit via udda sökord som "musbajs". Inte så mycket av den varan i mitt längre, tack och lov.

Jag känner inte att jag har så mycket att säga just nu. Det känns som om varje inlägg jag gör är halvdant, krystat, platt och lite intetsägande och jag har svårt att tänka mig att det skulle kunna intressera någon mer än möjligtvis mina allra närmaste. Kanske har den här bloggen spelat ut sin roll...

Jag har varit nästan lika dålig på att läsa och kommentera andras bloggar som på att skriva själv. Och när jag nu går igenom min länklista så inser jag att den är hopplöst inaktuell och att många av mina favoritbloggare har slutat blogga, lösenordskyddat sina inlägg eller försvunnit någon annanstans utan att jag har hängt med. Det känns faktiskt lite sorgligt. Många av dem har varit en del av mitt liv så länge, må så vara i periferin. Ankan, Haikuharen (som jag förvisso har kontakt med ändå), Meningsfull, Nollan, Lotta och ni andra - vart tog ni vägen? Vad händer i era liv? Har ni det bra?

Idag kan jag skriva under på att jag faktiskt kan sakna sorgeprocessen. Jag lärde mig så mycket - om mig själv, om andra och om livet. Jag kände så mycket, så stort, så direkt, så tveklöst äkta och så okontrollerbart.

Numera har jag det rätt så bra. Jag har mycket att vara tacksam över och jag känner mig för det mesta ganska harmonisk. Men de tvära kasten från nattsvart, bottenlös sorg till sprittande rosaskimrande glädje och himlastormande innerlig kärlek är borta, och jag saknar dem. Min största rädsla är att inte kunna hitta de stora känslorna igen. Min största skräck är likgiltigheten. Jag säger som MalinC hos fina IfiNat - Är jag bara ett skal? Vet jag allt eller inget? Vart har alla känslor tagit vägen?

Kanske får bloggen vara kvar tills jag har tagit reda på det. Tills cirkeln är sluten. Jag tar inga nedläggningsbeslut idag i alla fall, för idag är en dag när jag har saltat popcornen lite för mycket och känner mig allmänt låg, salt och småsur.

Harmoni

Är nyss hemkommen efter en intensiv och händelserik helg. Känner mig trött, men väldigt harmonisk. Så jag sätter på Jason Mraz, musik som gör mig glad och matchar mitt humör för stunden. Slår mig ner i soffan i mitt nystädade och påskpyntade hem. Gula ljus, gula tulpaner, gula påskfjädrar och massor med små gula kycklingar. Gult är fult...? Dumheter.

I fredags var jag på A Camp på Konserthuset med systerdotter Lilla J. Alltid lika roligt att gå på konsert! Jag har varit på fler det senaste året än sammanlagt de senaste fem åren - en bra trend. Nina Persson var lite halvflummig och smårolig och låtarna gör sig ännu bättre live. Även förbandet i form av Kristofer Åström med band var riktigt bra. Alltid lika kul med nya musikaliska bekantskaper.

Solig lördag med skogspromenad med Elsa, kaffe i trädgården och en löprunda i Skatås. En snabbvisit på familjekalaset och vidare till en väldigt trevlig middag. Grillat, sommarsallad, rödvin, rökig whiskey och prat till framåt småtimmarna.

Söndag med långpromenad vid havet, ett besök på gymet och söndagmiddag hos mamma och pappa.

Bra helg.

Lugn och ro

En lugn och skön helg lider mot sitt slut. Snart dags att krypa i säng. Utan Elsa idag - hon är hos "mormor och morfar" eftersom jag ska sitta i heldagsmöten måndag-tisdag och ska på kurs på onsdag. Lite tomt, som alltid när hon är borta.

I fredags kväll blev det lyxpasta med rökt lax, en stor skål godis, ett glas rödvin och videokväll i soffan. Såg filmen om Beatrix Potter.

Lugn lördag med välbehövligt pysslande hemma, ett par promenader och lite lek med Elsa. Släckte ner och loggade ur under Earth Hour och satt i skenet av stearinljus och skrev för hand i min gamla dagbok, som har varit försummad och bortglömd länge. Borde kanske släcka ner och logga ur oftare, för det var oerhört tyst och fridfullt.

Idag har vi varit på hundutställning i Svenska Gårds- och Vallhundsklubbens regi i Tvååker. Det gick hyfsat för Elsa, men mest var det roligt att se alla pigga och söta gårdshundar och prata med andra gårdshundsägare. Gick en liten promenad med en väldigt trevlig gårdisägare efteråt och Elsa och lilla Luma sprang runt som små tokar och lekte och busade på en äng i närheten. Helt underbart att se.

I eftermiddag har jag besökt en god vän som jag vill försöka träffa oftare. Vi satt på en filt i lä i solen nere vid havet och drack kaffe och pratade länge. Jag vill också bo i ett hus vid havet, någon gång...

En välbehövligt lugn helg med tid för eftertanke. Karen Blixen skrev "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns". Mer tankar om längtan en annan dag...

Trött och blå

Läkaren skickar brev om att ämnesomsättningen är förhöjd och att jag ska sänka Levaxindosen. Borde jag inte klättra på väggarna, ha hjärtklappning och känna mig hyperenergisk då...?

Känner mig bara trött, trött, trött. Trött, less, småbesviken, låg och lite ledsen. Idag önskar jag att jag hade en famn att krypa upp i. Idag vill jag bli räddad...

Lika bra att dra täcket över huvudet och hoppas att morgondagen blir en bättre dag.

Mycket smått

Det händer ingenting stort just nu. Men många små saker kan också vara bra...

Imorgon bitti åker jag till Malmö för att jobba på hundutställning hela helgen. Det ska faktiskt bli roligt att jobba :). Elsa ska följa med och jag ska ställa ut henne på söndag. Bo på hotell, slippa laga mat bara åt mig själv, umgås med trevliga kollegor och komma bort ett par dagar, till det charmiga Skåne.

Jag ska åka bil ner med en nyfunnen vän som jag tycker mycket om. Jag har en väldigt stark känsla av att hans hjärta redan tillhör någon annan, men han har ändå fått mig att känna hopp. Hopp om att det någonstans därute faktiskt finns härligt småtokiga, spontana och väldigt romantiska män med en vacker insida och hela containrar med kärlek att ge. Det gäller bara att hitta den som vill ösa sin kärlek över mig lika gärna som jag vill ösa min över honom...

Jag får en liten sovmorgon imorgon och eftersom jag inte ska till jobbet känns det som fredag idag. Jag har därför lagat en god middag á la Lilla J (ugnsrostade grönsaker med mycket olivolja och färska kryddor och en laxfilé) och har unnat mig ett glas rödvin. Världens gosigaste hund sussar gott bredvid mig i soffan och jag umgås med gamla bekanta i form av Rosie Thomas och Shawn Colvin och lite nyare vänner i form av Christian Kjellvander och inser att jag inte har sett på tv på flera veckor... Istället bloggar jag för första gången på länge och beundrar den vackra blombuketten jag fick av min granne häromdagen.

Solen värmde så härligt idag på lunchpromenaden, trots att vinden var lite kall. Snart är det vår. :)

I'll be there anytime

Känslan just nu illustrerad av:

"Mysteries" med Beth Gibbons & Rustin Man

Pladder på p

Och.... eftersom jag nu sitter fast på ett tåg och är alldeles för stirrig för att kunna koncentrera mig på att läsa, men behöver ha något att sysselsätta mig med, så antar jag Ankans utmaning...

Regler: Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord eller ljug. Lycka till!

1. Vad heter du? Pipperoni. Även känd som Päronkvist.
2. Ett ord på fyra bokstäver: Paus
3. Flicknamn: Petronella
4. Pojknamn: Per
5. Yrke: Polis
6. Färg: Purpur
7. Klädesplagg: Polotröja
8. Mat: Pilgrimsmusslor
9. Sak i badrummet: Peelingkräm
10. Plats/stad: Paris
11. En orsak att vara sen: Pratkvarnar?
12. Något man inte skriker: Pass (fegt)...
13. Film: Pans labyrint
14. Något man dricker: Perquita
15. Band: Pink
16. Djur: Puma
17. Gatunamn: Persgatan
18. Bil: Polo
19. Sång: Personliga Persson
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Puss.

Otålig, stirrig och smånervös

Åker baklänges genom Sveriges landskap. Bort från långa underjordiska gångar, miljonprogramshus, grafitti och betong. Bort från människomyller. På väg från baksidan tillbaka till framsidan. Från mörker mot ljusare tider. Känner mig redan något lugnare. Storstaden stressar mig numera, min tid där känns avlägsen och det ska bli skönt att komma hem.

Jag önskar dock att jag kunde få tillbaka den senaste tidens lugn och tillförsikt. Jag känner mig inte helt i balans just nu. Har drömt mardrömmar ett par nätter i rad, vilket inte hör till vanligheterna. Känner mig småsnurrig, stirrig, trött och lite nervös. Har svårt för osäkerhet och att inte veta var jag står just nu. Vill inte ha mer svårtolkade ord och tvetydiga beteenden. Behöver raka rör och ärlighet. Har inget tålamod. Men verkligheten är inte alltid så enkel...

Som vanligt var resans behållning att träffa Haikuharen. Allting känns alltid bättre när jag har pratat med henne, även vid tillfällen när hon själv inte mår riktigt bra, som nu.

Till helgen ska jag rymma åt andra hållet. Söderut. Till hav, sandstränder och salta vindar och till en annan god vän som jag har sett för lite av på sista tiden. Längtar redan...

Två år har gått...

Idag har det gått precis två år sedan D flyttade. Jag kan fortfarande sakna vardagen tillsammans med honom ibland. För den är trots allt den bästa vardagen jag har haft i mitt liv än så länge.

Men, sedan en tid tillbaka kan jag också känna att jag vill mer - jag vill någon som vill mer, visar mer, rör vid mig mer, vågar mer... Jag kan till och med stundvis erkänna för mig själv att jag kanske förtjänar mer.

Jag saknar. Jag längtar. Jag önskar. Jag blundar och kramar den lena grå hopp-stenen som jag gav till syster Skräppan och som numera ligger på mitt nattduksbord. Jag har nigit för nymånens skära, tre ting har jag önskat mig tyst...

Idag känner jag mig ändå mer hoppfull än jag har gjort på länge. Livet är skört, men det finns hopp... Humöret svänger från timme till timme, men jag är glad att det gör det.

Imorgon åker jag till Stockholm på kurs och på kvällen ska jag träffa Haikuharen. Det ser jag verkligen fram emot.

Längtan efter barn

Jag har länge tänkt att återkomma till mina tankar kring längtan efter barn. Men det är svårt att få ner orden på pränt. Det är så stora känslor och de är så svåra att beskriva.

En tid nu har jag försökt intala mig själv att jag har släppt tankarna på barn. Att det känns så långt borta, så världsfrämmande, så overkligt att det inte alls är lika jobbigt nu som när D och jag fortfarande var tillsammans, eller som första tiden efter att det hade tagit slut, när det var mer inom räckhåll.

Jag har intalat mig att det inte längre är jobbigt att se gravida magar och jag har intalat mig att jag enbart känner ren och oförfalskad glädje över att se och umgås med mina vänners underbara barn.

Jag har också intalat mig själv att jag har släppt stressen över att tiden rinner ut. Jag har sagt "blir det inga barn så blir det inte" och "den dagen den sorgen".

Men jag tror att jag har gått omkring och ljugit för mig själv. Det är visst jobbigt. Fast kanske på ett annat sätt numera. Jag går inte omkring och tänker på barn hela tiden. Men de få gångerna jag tillåter mig själv att göra det (som nu), så gör det ondare än någonsin.

Begär jag för mycket när jag önskar mig en man som älskar mig och en egen familj? Jag kan avstå från allt annat. Det känns orättvist, lika orättvist som systers cancer. Jag vet att livet inte är rättvist, men det hjälper inte. Just nu har jag svårt att tro på att "good things happen to good people".

I höstas sade D till mig "jag önskar att du hade lurat mig och blivit gravid". Det önskar jag fortfarande ibland... Då hade jag i alla fall haft en halv familj. Många har sagt till mig att jag ska vara glad att det inte var barn inblandade i vår separation. Men när jag frågar om de hellre hade varit utan blir svaret alltid nej.

När jag träffade D i höstas sade jag att om jag inte hade träffat någon när jag fyllde 37 skulle jag ta mig en ny funderare på om jag ska åka till Danmark och skaffa barn på egen hand. Det har jag gjort och jag beundrar er som vågar, er som orkar. Men det är inte min väg. Jag kände aldrig bara "jag vill skaffa barn". Jag kände "jag vill ha barn tillsammans med den här mannen som jag älskar".

Nu har jag varken man eller barn. Jag känner mig inte bitter och jag är numera övertygad om att det någonstans finns en man som kommer att få mig att må ännu bättre genom att våga välja mig fullt ut. Men jag känner mig tidvis oändligt sorgsen och det gör ont.

Ett år äldre

Jag fyllde år i fredags och min vana trogen blir det lite tankar kring födelsedagen.

På min 35-årsdag satt jag ensam i mörkret på ett kallt köksgolv och grät tröstlöst. På min 36-årsdag var det betydligt ljusare, men jag kände mig allt som oftast trött och likgiltig. Idag känner jag mig starkare och betydligt mycket gladare, trots en del jobbigheter på sista tiden.

Jag är glad över att jag är glad. Jag är idag långt ifrån det första årets känslokaos, även om mitt humör svänger betydligt mer och betydligt snabbare nu för tiden än det gjorde förr. Det krävs ganska lite för att ta ner mig, men det krävs inte heller så mycket för att få mig att sväva på små rosa moln. Och jag är faktiskt glad att det är så. Jag tar tusen gånger hellre långa känselspröt och humörsvängningar än trötthet och likgiltighet.

I fredags var jag på Horse Show med min syster och satt och smålog nostalgiskt åt småtjejerna som jublade när den stora ryttaridolen kom in på arenan och såg så lyckliga ut över sina plastkassar med spretande ridspön. Jag minns hur det var och önskade för ett sekund att jag hade haft en dotter bredvid mig. Egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om mina tankar kring barn, för jag sade för ett tag sedan att om jag inte hade träffat någon när jag fyllde 37 så skulle jag ta mig en ny funderare över barnfrågan. Men det blir ett annat inlägg.

I lördags hade jag tjejmiddag och flera vänner sedan förr, som jag inte sett på alldeles för länge var här, och det blev en helt underbart fantastiskt mysig kväll.

Igår var vi hemma i Skräppans lägenhet och rensade kläder och personliga saker. Det gick ganska bra, även om jag inte vet om jag var till så mycket praktisk hjälp. När jag kom hem var flera av syskonbarnen här och såg på en familjefilm tillsammans. Jag såg mig själv i nyförälskad dans med D och såg Skräppan sjunga för full hals tillsammans med syster Hilldur, och det kändes faktiskt helt okej att se båda delarna.

Igår kväll träffade jag en vän som inte mådde så bra, men jag tror att vi lyckades trösta varandra lite, och det blev en bra avslutning på en i det stora hela väldigt fin helg.

Bra-dag

Begravningen var sorglig och många tårar fälldes, men den var samtidigt ljus och fin och jag tror att den blev precis så som min syster hade velat ha den. Systerdotter Lilla J sjöng "Kärleken är" så vackert och orden passade så väl:

"En ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende,
på vår jord."

Minnesstunden i kyrkan var också fin och många talade varmt om syster Skräppan. Om hennes förmåga att se det ljusa i tillvaron. Om hennes oerhörda kämparglöd. Om hennes värme och engagemang. Om hennes förmåga att stötta och finnas till för andra även när hon själv mådde dåligt. Om hennes förmåga att sammanfatta svåra saker i användbara liknelser.

Allrakäraste syster, det är tomt utan dig och jag saknar dig. Jag saknar särskilt ditt smittande småfnissiga skratt... Men du har lämnat ditt leende hos mig och trots att du inte fick mer tid som vi hoppades, så känner jag mig idag hoppfull.

Idag är en bra-dag.

Begravning

Begravning imorgon... Jag har haft så mycket att göra på jobbet att jag knappt har hunnit tänka på det under veckorna som gått. Kanske har jag förträngt det...

Jag har ändå mått hyfsat bra sista tiden och haft ganska mycket energi. Känt att det varit på väg att vända. Att kvällarna blir ljusare. Men det vänder så snabbt nu för tiden. Det krävs så lite för att få mig ur balans. Så lite för att ta ner mig. Från gott hopp om livet till allt suger och total likgiltighet på nolltid.

Idag är en blä-dag.

Säg inte att ingenting blir kvar

Den här vackra dikten av Bo Setterlind skickade Soledude till mig:

Till fjärilens minne

Säg inte
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.

Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar.

Så känner jag när jag tänker på min syster just nu. Även om hon är borta så är hon i högsta grad närvarande. Hon finns i mitt minne. Och i minnet hos alla andra som kände henne.

Hon var så fin när jag såg henne sista gången och hon såg så fridfull ut. Ändå var det så tydligt att det bara var hennes kropp som låg där. Så tydligt att det som var Skräppan inte längre var där, utan någon annanstans...

Jag lånar åter igen Jacques Werups ord: Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig.

Världen blir aldrig densamma mer

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer

Alf Henriksson

Vila i frid, älskade syster.

Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig

Älskade syster,

Jag vet att du aldrig kommer att läsa det här, men jag vill ändå skriva till dig. Kanske mest för min egen skull.

Det känns så overkligt att föreställa sig att du snart inte ska finnas mer. I min vardag snurrar allting så fort. Men vid din sjukhussäng är det som om tiden står stilla. Du ser så svag och bräcklig ut. Gulblek hy, svullna ben, trötta ögon, tunga andetag. Men ditt hjärta är starkt. Du är stark, och det är så jag alltid, alltid vill minnas dig. Stark, stolt, klok och varm.

Du har kämpat så länge och så modigt. Din devis under din resa i landet Cannorlunda har hela tiden varit "utan hopp kan man inte leva" och du och jag har pratat mycket om att ta en dag i sänder och att inte ta ut någon sorg i förskott. Men kanske har verkligheten hunnit ikapp oss nu.

Din stig smalnar allt mer och även om du har tvillingarna och barnen vid din sida och resten av familjen i kulisserna så måste du vandra sista biten ensam. Jag önskar att du kunde stanna hos mig längre. Vem ska ge mig kloka råd när du är borta? Men även om jag är ledsen så känner jag mig lugn när jag läser dina egna tankar om Dödsskuggans dal:

"Jag har i mitt arbete suttit vid många dödsbäddar och de allra flesta har varit oerhört fridfulla. Smärtfrihet och frihet från alla obehag som ångest eller oro är det viktigaste och uppnår man det är oftast själva dödsögonblicket bara som ett sista andetag, en suck och sedan som en djup sömn. Man ser hur livet lämnar kroppen och det är bara ett tomt skal utan ande kvar. I dödskuggans dal tror jag att slöjan dras ifrån. Kroppen följer inte med men jag går igenom skynket till andra sidan, till ljuset. Där tror jag min frälsare Jesus står med en öppen famn och tar emot mig med all den kärlek som inte denna världen rymmer, fullständig godhet, kärlek, värme och meningsfullhet."

Din ängel bor vid mitt nattduksbord och jag citerar Jaques Werup: "Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig."

Kram.

2008 i snabbrepris

Nu är det ett par dagar in i 2009. Ett år har gått och bloggen fyller två år. Jag gör som Ankan och reflekterar över året som gått med hjälp av samma frågor som förra året.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Sprang Göteborgsvarvet. Blev mobo (=mosterbo - min systerdotter flyttade in hos mig och påminde mig om hur mycket roligare det är att inte bo själv).

2. Höll du några av dina nyårslöften? Har faktiskt inget minne av att jag avgav några löften 2007... Kanske hade jag nog med besvikelser 2007 och ville slippa fler under 2008...?

3. Dog någon som stod dig nära? Nej, men min syster Skräppan har blivit sämre och sämre och har nog inte långt kvar.

4. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009? Någon att dela glädje och sorg med. Någon att skämma bort. Någon att prata med innan jag somnar...

5. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas? Helt ärligt var 2008 ett ganska intetsägande år och det finns inga datum som direkt etsat sig fast i minnet.

6. Vad var din största framgång 2008? Att jag äntligen lyckades få ändan ur vagnen och fick nytt jobb.

7. Största misstaget? Jag säger som Elbert Hubbard: "There is no failure except in no longer trying." Och jag försökte verkligen, in i det längsta. Kanske kunde jag försökt ännu mer, men jag tror faktiskt inte det, så nu har jag givit upp. Om det är det största misstaget, återstår att se. Men, it takes two to tango.

8. Har du varit sjuk eller skadat dig? Ja, jag trodde att min extrema trötthet var en effekt av allt som hände under 2007, men det visade sig att jag hade hypotyreos, en underfungerande sköldkörtel.

9. Bästa köpet? Min nya kamera, en Nikon D40.

10. Vad spenderade du mest pengar på? På kurser som jag gick med Elsa (klickerkurs, allmänlydnadskurs, introduktion till rallylydnad, vardagslydnadskurs, introduktion till viltspår, agilitykurs) och på en krånglande bil.

11. Gjorde någonting dig riktigt glad? Elsa.

12. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2008? Jason Mraz - Life is wonderful och Bo Kaspers Orkester - Det blir bättre sen.

13. Vad önskar du att du gjort mer? Skrattat.

14. Vad önskar du att du gjort mindre? Sovit och gråtit.

15. Hur tillbringade du julen? Hemma hos syster Skräppan med hennes familj, mamma och pappa och syster C med familj. Skräppan kunde inte njuta av julmaten, men orkade i alla fall ligga i soffan och vara med under hela julklappsutdelningen och det var en mysig jul.

16. Hur många one night stands? Ett. Han var söt, men det kändes totalt meningslöst och bekräftade bara att one night stands inte är min grej...

17. Favoritprogram på TV? Halv åtta hos mig...?

18. Bästa boken du läste i år? Flyga Drake av Khaled Hosseini.

19. Största musikaliska upptäckten? Jason Mraz, Jack Johnson och The Submarines (hm, måste ha ett uppdämt behov av glad och lycklig måbra-pop...).

20. Något du önskade dig och fick? Nytt jobb.

21. Något du önskade dig men inte fick? Någon att somna bredvid och vakna upp tillsammans med. Barn.

22. Årets bästa film? Har sett alldeles för lite filmer 2008. Mamma mia för att den gjorde mig på bra humör eller kanske Flyga Drake, även om jag misstänker att mitt positiva intryck av den filmen mest har att göra med att jag såg den med en man som för första (och enda) gången efter att det tog slut med D fick det att pirra lite i kroppen.

23. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer engagemang, när det gäller det mesta. 2008 var ett ganska intetsägande och lite för likgiltigt år.

24. Hur skulle du beskriva din stil år 2008? Trött och till en början lite likgiltig, men sedan vid ganska gott mod.

25. De bästa nya människorna du träffade? Singeltjejerna: Å, som följde med till Grebbestad trots att vi bara setts två gånger innan och S, som alltid är så fantastiskt positiv och bjuder på sig själv.