Idag har det gått precis två år sedan D flyttade. Jag kan fortfarande sakna vardagen tillsammans med honom ibland. För den är trots allt den bästa vardagen jag har haft i mitt liv än så länge.
Men, sedan en tid tillbaka kan jag också känna att jag vill mer - jag vill någon som vill mer, visar mer, rör vid mig mer, vågar mer... Jag kan till och med stundvis erkänna för mig själv att jag kanske förtjänar mer.
Jag saknar. Jag längtar. Jag önskar. Jag blundar och kramar den lena grå hopp-stenen som jag gav till syster Skräppan och som numera ligger på mitt nattduksbord. Jag har nigit för nymånens skära, tre ting har jag önskat mig tyst...
Idag känner jag mig ändå mer hoppfull än jag har gjort på länge. Livet är skört, men det finns hopp... Humöret svänger från timme till timme, men jag är glad att det gör det.
Imorgon åker jag till Stockholm på kurs och på kvällen ska jag träffa Haikuharen. Det ser jag verkligen fram emot.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det låter bra det. Du förtjänar det bästa, absolut. All lycka med kursen, själv ska jag ta en tjurig vid hornen???
Skicka en kommentar