Medvind

Är nyss hemkommen från en löprunda i Skatås. 10:e rundan sedan jag kom igång ordentligt och äntligen infann sig flytet. För första gången kändes det lätt att springa och när jag väl var igång bestämde jag mig för att ta den längre 50-minuters rundan istället för den vanliga 35-minuters. Till och med de branta backarna i början av 5:an gick som en dans. Jag ökade på stegen längs med Härlanda tjärn, som låg spegelblank mellan vårbleka träd som nästan, nästan, men inte riktigt, börjat slå ut.

Okej, jag skulle ljuga om jag sade att det inte var det minsta jobbigt. Men det kändes aldrig tungt. Att klara av att ta i lite i uppförsbackarna fick mig bara ännu mer taggad och gjorde att det kändes ännu bättre att med vingar under skorna flyga ner för det långa nedförslutet efter Brudarebacken och räcka ut tungan åt trollen.

Kanske är det dags för lite medvind nu. Det känns nästan så.

Under de senaste tre månaderna har jag träffat tre män som jag tror att jag faktiskt skulle kunna tillåta mig själv att bli kär i. Sen skulle det förstås underlätta om de kände likadant, vilket tyvärr inte verkar vara fallet med de två första, som har gått upp i rök. Men jag har inte gett upp hoppet om den tredje än, även om jag undrar om han kanske inte är lite för återhållsam och kontrollerad för min smak. Men, jag minns å andra sidan att jag tyckte så om D i början också. Och oavsett, så känns det som ett stort framsteg att jag över huvud taget kan känna så.

Jag är på en helt annan, bättre plats den här våren än förra och magnolian utanför mitt sovrumsfönster är om möjligt ännu vackrare i år än förra året...