Min blogg har i genomsnitt runt 25 unika besökare per dag. Jag tippar att de flesta är "stammisar". Några vänner, några familj och några andra. Nya besökare hittar oftast till min blogg när de söker på "vårbilder skrivbordsunderlägg" eller en strof ur någon känd dikt som jag har lagt ut på bloggen. En och annan hittar också hit via udda sökord som "musbajs". Inte så mycket av den varan i mitt längre, tack och lov.
Jag känner inte att jag har så mycket att säga just nu. Det känns som om varje inlägg jag gör är halvdant, krystat, platt och lite intetsägande och jag har svårt att tänka mig att det skulle kunna intressera någon mer än möjligtvis mina allra närmaste. Kanske har den här bloggen spelat ut sin roll...
Jag har varit nästan lika dålig på att läsa och kommentera andras bloggar som på att skriva själv. Och när jag nu går igenom min länklista så inser jag att den är hopplöst inaktuell och att många av mina favoritbloggare har slutat blogga, lösenordskyddat sina inlägg eller försvunnit någon annanstans utan att jag har hängt med. Det känns faktiskt lite sorgligt. Många av dem har varit en del av mitt liv så länge, må så vara i periferin. Ankan, Haikuharen (som jag förvisso har kontakt med ändå), Meningsfull, Nollan, Lotta och ni andra - vart tog ni vägen? Vad händer i era liv? Har ni det bra?
Idag kan jag skriva under på att jag faktiskt kan sakna sorgeprocessen. Jag lärde mig så mycket - om mig själv, om andra och om livet. Jag kände så mycket, så stort, så direkt, så tveklöst äkta och så okontrollerbart.
Numera har jag det rätt så bra. Jag har mycket att vara tacksam över och jag känner mig för det mesta ganska harmonisk. Men de tvära kasten från nattsvart, bottenlös sorg till sprittande rosaskimrande glädje och himlastormande innerlig kärlek är borta, och jag saknar dem. Min största rädsla är att inte kunna hitta de stora känslorna igen. Min största skräck är likgiltigheten. Jag säger som MalinC hos fina IfiNat - Är jag bara ett skal? Vet jag allt eller inget? Vart har alla känslor tagit vägen?
Kanske får bloggen vara kvar tills jag har tagit reda på det. Tills cirkeln är sluten. Jag tar inga nedläggningsbeslut idag i alla fall, för idag är en dag när jag har saltat popcornen lite för mycket och känner mig allmänt låg, salt och småsur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag läser och hoppas du fortsätter att skriva, det skulle vara roligt att följa din väg framåt och uppåt.
Hej!
Av någon anledning så sökte jag på ordet strukturfascism och hamnade på din blogg. Det känns lite märkligt att följa dig i dina göranden och låtanden utan att delta mer aktivt. Känslan är som att titta in i grannens lägenhet när det är mörkt. Jag som är intresserad av de strukturella förhållandena i samhället tror mig känna din alienation som ett samhällsfenomen. Det är svårare att umgås med människor av kött och blod än att umgås över internet.
Trots detta tycker jag du skriver mycket bra och ger mig inblickar som jag aldrig annars skulle få.
MVH BjörnOlle
Hej!
Jag skulle också sakna dig om du slutatde. Och jag vill inte att du skall sluta nu när det börjar vända uppåt. Vore så härligt att se hur bra det kan bli... Men, det är alltid den som bloggar som bestämmer. Lycka till med allt, hur som helst./ Snöret
Jag hänger här fortfarande! Men jag heter inte Lotta längre... ;-)
Fortsätt!
Vill bara säga att jag tillhör dina stammisar. Och är glad att jag fått följa din resa, om än bara lite i utkanten. Har känt igen mig i en del och fått nya tankar av annat. Och jag hoppas att du får sluta cirkeln, oavsett hur du väljer att göra med bloggen.
EvaP - Kul att du läser. Har börjat titta in hos dig också. Otroligt vad produktiv du är. :)
BjörnOlle - Haha, det var en udda ingång. Och ja, det stämmer nog att att läsa någons blogg är mycket som att titta in i grannens lägenhet när det är mörkt, eller titta in genom nyckelhålet till någons liv. Man ser bara en liten, liten del, men det kan vara nog så fångande.
Snöret - Ja, du kanske har rätt. Trevligt att veta att någon skulle sakna mig i alla fall. :)
Wettexvärlden - Just det, så var det! Min gamla dator kraschade och jag förlorade alla länkar, men nu minns jag ju ditt nya nick. :)
Nollan - Tack. Jag undrar ofta hur det går för dig. En dag när jag skulle titta in var bloggen borta. Hoppas att allt är ok och att du fortsätter att fota. Kram.
Skicka en kommentar