Andrum

Den mörka årstiden har gjort sitt intåg och med den en lätt touch av höstmelankoli. Jag mår fortfarande väldigt bra, men så här års saknar jag någon att krypa upp bredvid i soffan. Så här års vill jag egentligen bara sitta i soffan, tända levande ljus, dricka té eller rödvin, läsa böcker, se bra filmer eller bara prata. Gå långa promenader på helgen och tanka dagsljus, sova länge...

Jag har lagt ut ljusslingan i mitt stora vardagsrumsfönster och den lyser upp i mörkret medan jag sitter framför datorn och lyssnar på mina nya Spotify-fynd - Snow Patrol, KT Tunstall, Heather Nova, Elin Sigvardsson, Turin Brakes och Sarah Bettens. Kanske inte så konstigt att jag blir lite melankolisk...

Det mesta känns ändå rätt bra just nu, trots att jag inte är minsta myrsteg närmare de drömmar jag en gång hade som inrymde kärlek, barn, familj och hus på landet. Jag har inte givit upp de drömmarna helt, men jag tror att jag har accepterat att det kanske inte blir den framtiden för mig. Det kanske blir något helt annat, och det kan säkert bli bra det med.

Visst önskar jag ibland att jag hade någon att älska. Visst önskar jag ibland att jag hade barn. Visst önskar jag ibland att jag åtminstone hade en egen liten trädgård. Visst önskar jag ibland att jag kunde vara lite piggare och att livet kunde vara lite enklare. Visst saknar jag Skräppan. Ofta. Men jag känner mig ändå ganska tillfreds.

Det enda jag verkligen har saknat på sista tiden är det som jag så väl behöver så här års: lugn och ro och tid att tänka. Andrum. Pauser. Det har snurrat lite för fort, både på jobbet och utanför på sistone. Visserligen med roliga saker. Men jag tror att jag har ett större behov av andrum numera. Är därför väldigt glad för att jag inte gav mig ut och sprang ikväll, utan tog mig tid att sitta här och sätta ord på mina tankar för första gången på länge...