Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig

Älskade syster,

Jag vet att du aldrig kommer att läsa det här, men jag vill ändå skriva till dig. Kanske mest för min egen skull.

Det känns så overkligt att föreställa sig att du snart inte ska finnas mer. I min vardag snurrar allting så fort. Men vid din sjukhussäng är det som om tiden står stilla. Du ser så svag och bräcklig ut. Gulblek hy, svullna ben, trötta ögon, tunga andetag. Men ditt hjärta är starkt. Du är stark, och det är så jag alltid, alltid vill minnas dig. Stark, stolt, klok och varm.

Du har kämpat så länge och så modigt. Din devis under din resa i landet Cannorlunda har hela tiden varit "utan hopp kan man inte leva" och du och jag har pratat mycket om att ta en dag i sänder och att inte ta ut någon sorg i förskott. Men kanske har verkligheten hunnit ikapp oss nu.

Din stig smalnar allt mer och även om du har tvillingarna och barnen vid din sida och resten av familjen i kulisserna så måste du vandra sista biten ensam. Jag önskar att du kunde stanna hos mig längre. Vem ska ge mig kloka råd när du är borta? Men även om jag är ledsen så känner jag mig lugn när jag läser dina egna tankar om Dödsskuggans dal:

"Jag har i mitt arbete suttit vid många dödsbäddar och de allra flesta har varit oerhört fridfulla. Smärtfrihet och frihet från alla obehag som ångest eller oro är det viktigaste och uppnår man det är oftast själva dödsögonblicket bara som ett sista andetag, en suck och sedan som en djup sömn. Man ser hur livet lämnar kroppen och det är bara ett tomt skal utan ande kvar. I dödskuggans dal tror jag att slöjan dras ifrån. Kroppen följer inte med men jag går igenom skynket till andra sidan, till ljuset. Där tror jag min frälsare Jesus står med en öppen famn och tar emot mig med all den kärlek som inte denna världen rymmer, fullständig godhet, kärlek, värme och meningsfullhet."

Din ängel bor vid mitt nattduksbord och jag citerar Jaques Werup: "Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig."

Kram.