Huvudvärk. Mensvärk. Månadssjuka.
Magknip. Hjärtklappning. Stress. Oro. Rädsla.
Den här gången har Elsa lyckats sätta i sig en portionssnus. Jag pratade med djursjukhuset och de sade att en liten påse förmodligen inte var någon fara, men att jag skulle åka in om hon började må dåligt. Det var tre timmar sedan. Hon har sovit, ätit, busat runt och nu sover hon igen. Hon verkar inte må dåligt. Men jag läser på Giftinformationscentralens sida om barn som har fått i sig snus och blir inte lugnad...
"Nikotinet i Snus tas upp lätt från munslemhinnan och magen. Att smaka på snus ger i regel snabbt symtom som kräkningar, kallsvettningar, slöhet och hjärtklappning."
Kräkningar? Nej. Kallsvettningar? Kan en hund kallsvettas...? Slöhet? Ja, men mer än vanligt? Hjärtklappning? Hur märker man det? Oroar jag mig i onödan? Troligen. Förhoppningsvis. Men jag kan inte låta bli. Det enda jag vet är att jag just nu har kallsvettningar, hjärtklappning och mår illa.
Jag har många vänner i Stockholm, men mina allra bästa vänner, som jag känner att jag alltid kan be om hjälp, finns inte i Stockholm. Och det gör inte min familj heller.
Därför är jag glad att jag inte tackade ja till någon lägenhet i Upplands Väsby. Möjligtvis hade det varit bra att ha en hyresrätt att byta till mig något i Göteborg mot, men jag vill ändå inte bo i lägenhet igen, jag vill ändå inte bo i stan igen. Jag tror inte heller att jag skulle ha klarat att bo i Väsby. Jag åkte igenom där idag och överallt ser jag D och minnen av oss tillsammans. Särskilt av de första åren, när han bodde där.
Jag älskar det här huset och jag har varit så lycklig här. Jag önskar att jag kunde ta med mig det och placera det i Åsa eller Vallda. Många tankar snurrar i min hjärna, men jag har lovat mig själv att inte ta några stora beslut förrän efter semestern och det tänker jag hålla fast vid.
"Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy." Leo Buscaglia
Men, idag kan det inte hjälpas... jag kommer nog att oroa mig ett tag till, även om jag blev lugnare av att skriva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Hej vännen!
Den oro du beskriver - så är det när man får barn...jag vet inte hur många gånger jag ringt sjukvårdsupplysningen...Jag, en intelligent kvinna blev plötsligt en helt stirrig överbeskyddande morsa som oroade sig för allt!
Men det går över, åtminstone till viss del och att göra ett samtal för mycket till Giftcentralen, Djursjukhuset eller vad det nu är, är bättre än ett samtal för lite.
Jag lärde mig till slut att inte bry mig om att folk kanske tyckte att jag ställde enormt "löjliga" frågor.
Tänker på dig så mycket!
Du får ringa när du vill!
Kramisar till dig!
/E
Dags att komma hem till västkusten kanske? Mycket mycket vackrare här :-)
/ME
Hej! Har precis hittat hit till dig. Har läst en del och kan känna igen mig i många av dina tankar. Ang. snusen tror jag inte att du behöver oroa dig. Hade hon mått dåligt hade hon spytt upp den. Dessutom... Åsa och Vallda...det är liksom nära där jag både bor och arbetar... Till din sida kommer jag återvända! Kram!
Min syster var också orolig med sin första hund, men är numera en kool tvåhundsägare som hon älskar överallt annat. Det kommer att gå bra, hundar tror mer än man tror!
Ang flytten tycker jag du gör klokt i attt inte fatta nga beslut innan mår bra igen. Vilket du kommer att göra!!
Jag är säker på att du är världens bästa matte till lilla hunden. Oro hör till. Ni lär er båda två - allt är nytt och ovant. Om en tid har du utvecklat ett automatiskt pejlingssystem som sveper över omgivningen i jakt på faror för hund. Hoppas ni båda mår mycket bättre i morgon. Kram
E - Du har rätt, bättre att fråga en gång för mycket än en gång för lite. Kram.
ME - Ja, det är väl i de banorna tankarna går... även om jag inte har bestämt något än.
Erica - Välkommen. Vi verkar ha många gemensamma nämnare - hästar, hundar, längtan efter barn, hemtrakterna. Jag har kikat in hos dig med och kommer tillbaka. Kram.
Haren - Ja, det är nog precis som med barn, svårt i början, lättare med nummer två.
Ankan - Pejlingsystem låter bra, det vill jag ha. Det är nog som du säger att det kommer med tiden, just nu är det mesta nytt och lite tröttande. Kram.
Hej! Jag har inte läst här hos dig tidigare utan det är första gången idag. Men jag fastnade och läste en hel massa inlägg bakåt i tiden :-) Du skriver på ett intressant och klokt sätt, väldigt öppet och det gör att man kan känna igen sig i mycket.
Det är nog bra att inte fatta några större beslut just nu, avvakta och se hur du känner om ett par månader istället. När du förhoppningsvis mår bättre på alla sätt och vis. Jag blev tidigare lämnad av en sambo som jag bott ihop med i fyra år, visserligen kom det inte som någon chock men det är ju ändå omtumlande när hela ens liv förändras så snabbt.
Hoppas det går bra med hunden din & att det inte är någon fara!!
Sara - Välkommen hit och tack. För min del var det chockartat att han lämnade mig. Jag trodde verkligen benhårt på att det var vi och det är väl det som gör det så svårt. Det gick bra med Elsa och jag hoppas att hon håller sig ifrån att hitta på saker som oroar mig ett tag nu.
Skicka en kommentar