Vi hade en borderterrier när jag var liten. När hon var valp fick hon följa med oss till tennisbanan. Hon sprang bakom mamma som råkade slå till henne med tennisracketen. Det gick bra, men efter det gnällde hon varje gång vi närmade oss tennisbanan och hon hörde bollarna. Ungefär så känner jag för kärleken just nu. Jag har blivit tilltufsad, jag vet inte om jag kan glömma. Min tillit har fått sig en rejäl törn.
Jag ser mig själv i spegeln. Jag är alltid hemma, så jag går alltid osminkad numera. Det är skönt, då ser jag ut som den jag är. Tidigare har jag nog aldrig egentligen känt mig äldre än tjugofem. Det är väl därför jag inte har känt någon brådska att skaffa barn heller. Nu känner jag mig som alla mina 35 år och ser ut därefter också. Vissa dagar känner jag mig som 100.
Jag ser mig själv i spegeln. Jag är alltid hemma, så jag går alltid osminkad numera. Det är skönt, då ser jag ut som den jag är. Tidigare har jag nog aldrig egentligen känt mig äldre än tjugofem. Det är väl därför jag inte har känt någon brådska att skaffa barn heller. Nu känner jag mig som alla mina 35 år och ser ut därefter också. Vissa dagar känner jag mig som 100.
Men jag glädjer mig åt Elsa. Jag ligger i soffan med henne tryggt sovande bredvid mig. Ser på hennes lite för stora skinn som korvar sig i pannan. Ser hur hon ändrar ställning, knorrar lite, sträcker upp alla fyra benen i vädret och visar sin rosa mage. Hur hon suckar och sover vidare. Då ler jag och känner en enorm kärlek för henne. Men jag tänker också - tänk om det hade varit mitt och D:s barn som låg där. Då hade jag haft en liten del av honom kvar att älska.
Mina föräldrar var här för en vecka sedan och mamma blev förstås kär i Elsa. Nu ringer hon oftare. Min egen oro för Elsa gör att jag har större förståelse för hennes oro för mig. Hon pratar om Elsa som minstingen i familjen, det nya barnbarnet. Hon vill träffa oss oftare, hon vill hjälpa till. Jag önskar att jag kunde låta henne hjälpa till, det hade varit skönt. Men avståndet gör det just nu omöjligt.
Mina föräldrar var här för en vecka sedan och mamma blev förstås kär i Elsa. Nu ringer hon oftare. Min egen oro för Elsa gör att jag har större förståelse för hennes oro för mig. Hon pratar om Elsa som minstingen i familjen, det nya barnbarnet. Hon vill träffa oss oftare, hon vill hjälpa till. Jag önskar att jag kunde låta henne hjälpa till, det hade varit skönt. Men avståndet gör det just nu omöjligt.
Missförstå mig inte, jag ångrar absolut inte att jag skaffade Elsa, men jag önskar att jag kunde fått se dem glädjas åt ett barnbarn istället. Pappa fyller 86 i år, mamma 76. Jag ser på bilden nedan på mammas hand och inser att det är en gammal kvinnas hand. Jag har inte sett det förut. Jag har alltid bara sett henne som 10 år yngre än pappa. Och även om pappa fortfarande är pigg för sin ålder, så märker jag på hans hållning, hans steg, hans andning att han har blivit mycket äldre bara det senaste året. Jag inser att mina barn inte kommer att få lära känna sin morfar. Precis som jag aldrig fick träffa min farfar. Och det gör riktigt ont.
Idag har jag mailat Femmis och ansökt om medlemskap.
Idag har jag mailat Femmis och ansökt om medlemskap.
9 kommentarer:
Så känns det vissa tider för mig med - molande kroniskt! Bra formulerat! Fast blandat med bergådalbana och det beror ju på att vi inte har klarat upp. Och att vi måste fortsätta försöka, eftersom vi varken har skilt oss, bodelat eller kommit överens om hur ansvaret för ungarna ska se ut. Av förklarliga skäl, men det mal sönder mig vissa dagar ändå.
Även om jag på ett sätt inte alls befinner mig i samma situation som du, förstår jag VERKLIGEN dina funderingar och sorg kring barn. Det är en ofattbar glädje för mig att ha dem, så det unnar jag (konstigt val av ord - hoppas du förstår ändå) alla som längtar och vill.
Jag blir glad när jag läser att du börjat få så starka känslor för Elsa. Så underbart. Stor kram till dig och hoppas att du får en bra helg. Det unnar :-) jag dig!
Usch usch usch! Så hjärtskärande sorgligt! Jättekram!!!
Så bra att du tar kommando över ditt liv och din längtan, jag beundrar dig för det.h
Hej vännen!
Förstår att det är tungt för dig.
Och förstår parallellen med att Elsa får dig att tänka på barn.
Fatta inga beslut än hjärtat, ge dig lite mer tid att tänka över vissa saker. Vad du än bestämmer kommer jag att stötta dig, jag är din vän.
Håller på och läser boken du rekommenderat av Buscaglia - jag tar ett kapitel i taget och försöker supa in och reflektera.
Han vill att man lyfter fram det positiva hos andra och att ge.
Det är mitt "mission" i år, det har redan förändrat mig som person. Eller som en väninna jag träffade i veckan sa: "Du är inte lika arg längre, vad har hänt?"
Mycket har hänt och jag jobbar vidare med mig själv. Och som Buscaglia säger: Se inte tillbaka, det finns alltid möjlighet att ändras sig! Och skyll inte allt på andra och speciellt inte dina föräldrar, de gjorde bara det bästa de kunde utifrån sin situation och de är inte perfekta; de är människor med fel och brister.
Eller som Kay Pollak säger: Se inte dig själv som ett offer. Skyll inte på andra. Och endast DU har makten att kunna ändra dig, ingen annan.
Jag vill återigen ge dig en eloge för dina fina texter, de för mig vidare i min process med mig själv. Du är min fina vän som jag önskar så mycket gott, alltid.
Abrazos,
/E
Kära du, du skriver så fängslande och vackert. Man inte bara känner din sorg, man till och med känner som du när man läser. Din kärlek till Elsa, din saknad efter D, din längtan efter barn och oron över dina åldrande föräldrar. Det är mycket på samma gång för dig just nu. Övermänskligt nästan. Kram /H
Kram och tack för en fin dag. Osminkad eller inte, du ser väldigt bra ut. Apropå att träffa ngn i framtiden, igen, du har ju Elsa! Det är perfekt, du och Elsa tillsammans på promenad, du kommer träffa massor av trevliga hundägare. :-) Skämt åsido, jag förstår vad du menar. Och känner likadant.
Livet är sorgligt och upp och ner ibland, men du skriver väldigt fint om det.
Välkommen till Femmis!
Ankan - Ja, kanske är det så att jag har börjat acceptera att jag måste lära mig att leva med sorgen. Jag vet inte. Kram.
Lotta - Kram tillbaka.
E - Jag ska inte ta några stora beslut än. Jag bidar min tid ett tag till. Roligt att du fick tag i Buscaglia-boken, jag tycker mycket om den. Jag försöker att tänka på att inte gråta för mycket över gårdagen och inte skylla på andra. Men vissa dagar är det svårt. Kram.
Miss J - Tack. Ja, vissa dagar känns det som det är lite för mycket. Andra dagar går det bättre. Kram.
Haren - Tack själv. Det var väldigt trevligt, hoppas att vi kan göra om det snart. Kram.
Nylsa - Tack.
Så tänker jag om mina föräldrar också och det känns så otroligt sorgligt. Hade man haft barn hade man varit i en väldigt mycket bättre sits, helt klart. Känner mig ofta rädd för att bli ensam. Har ju ansökt om singeladoption men är rädd att det går i stöpet pga all osäkerhet och de långa väntetiderna. Jag lider med dig och de andra som kommenterar här som nyligen blivit lämnade dessutom!!
Väldigt skönt att läsa dina texter och känna att man inte är ensam om dessa tankar! (Har haft en deppig helg)
Låter bra att du anmält dig till Femmis. Skönt med allt som GÅR att göra i den här situationen!
Lycka till.
Långt om länge ser jag detta inlägg :-) Välkommen till Femmis kära du... Ibland bär man sorgen som ett tungt halssmycke, rätt mot huden. Ibland tror jag till och med att det syns på mig - att jag förblir ensam för att sorgen och bristen på tillit är så uppenbar.
Skicka en kommentar