Ur "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson
Fredag kväll. Mina föräldrar har åkt, Elsa sover och jag är dödstrött. Det var trevligt med besök, men nu känner jag mig utmattad. Jag blir så lätt trött nuförtiden. Och när jag blir trött blir saknaden mer påtaglig. Jag vill luta huvudet. Slappna av. Omfamnas. Vila. Bara vara.
"...när vi väl har fått den kan den inte tas ifrån oss." Jag finner tröst i den tanken. Även om det inte var kärlek han kände för mig, även om han inte älskar mig och aldrig har gjort det, så finner jag tröst i tanken. För för mig var det kärlek.
När jag tänker på att träffa någon annan blir jag ännu tröttare. Förälskelse, galenskap, sinnesförvirring... Fy fan. Jag är för gammal. Jag vill vila. Ska jag vara ärlig mot mig själv har jag nog dessutom ganska höga krav. Det är så mycket som ska stämma. Innan jag träffade D trodde jag att jag skulle vara tvungen att nöja sig med antingen-eller. Antingen någon som attraherade mig intellektuellt eller någon som attraherade mig sexuellt. Jag trodde inte att det gick att få både och. Nu vet jag det. Även om kärlekar inte kan jämföras, så vägrar jag att nöja mig med något mindre, något sämre, än det D och jag hade. Det känns osannolikt att ännu en gång hitta något som är tillräckligt bra.
Jag vet att det inte är hopplöst och det är klart att jag någonstans hoppas, men jag vet att det är svårt och kanske måste jag planera för att leva på andra sorters kärlek och vara tacksam över minnena.
Over and out. Motsägelsefull, trött och krass.
Fredag kväll. Mina föräldrar har åkt, Elsa sover och jag är dödstrött. Det var trevligt med besök, men nu känner jag mig utmattad. Jag blir så lätt trött nuförtiden. Och när jag blir trött blir saknaden mer påtaglig. Jag vill luta huvudet. Slappna av. Omfamnas. Vila. Bara vara.
"...när vi väl har fått den kan den inte tas ifrån oss." Jag finner tröst i den tanken. Även om det inte var kärlek han kände för mig, även om han inte älskar mig och aldrig har gjort det, så finner jag tröst i tanken. För för mig var det kärlek.
När jag tänker på att träffa någon annan blir jag ännu tröttare. Förälskelse, galenskap, sinnesförvirring... Fy fan. Jag är för gammal. Jag vill vila. Ska jag vara ärlig mot mig själv har jag nog dessutom ganska höga krav. Det är så mycket som ska stämma. Innan jag träffade D trodde jag att jag skulle vara tvungen att nöja sig med antingen-eller. Antingen någon som attraherade mig intellektuellt eller någon som attraherade mig sexuellt. Jag trodde inte att det gick att få både och. Nu vet jag det. Även om kärlekar inte kan jämföras, så vägrar jag att nöja mig med något mindre, något sämre, än det D och jag hade. Det känns osannolikt att ännu en gång hitta något som är tillräckligt bra.
Jag vet att det inte är hopplöst och det är klart att jag någonstans hoppas, men jag vet att det är svårt och kanske måste jag planera för att leva på andra sorters kärlek och vara tacksam över minnena.
Over and out. Motsägelsefull, trött och krass.
7 kommentarer:
Ja, tröttheten gör att man blir svag och ledsen. Jag håller med dig om att bara tanken på att träffa någon annan tröttar. Också jag tänker på att det finns olika sorters kärlekar. Men vad hjälper det, när jag tittar på mobilen som "aldrig ringer" fast den gör det. Det är ju "nästan aldrig han". Och då är det som om det aldrig ringer. Det är hemskt när jag kommer på mig själv!
Jag vet tröttheten har varit enorm. Lite bättre nu, men fortf inte alls så pigg. Och verkligen inte så glad. Trött och ledsen. Det avgör.Trött, ledsen och i tankarna kvar. Bli förälskad. Knappast.
Tvi. Usch. Fy farao. Du har rätt. Känner mig för gammal. Vill inte. Allt blir så JOBBIGT.
Hoppas du och Elsa får en fin helg. Många kramar!
Ankan - Ja, jag är trött på att vara trött och ledsen. Urless. Jag känner igen det där med mobilen. Jag stängde alltid av den om natten förr, men nu är den på dygnet runt, men den ringer aldrig...
Haren - Håller med.
Lotta - Ja, tvi och fy farao. Orättvist och jobbigt är vad det är. Bläh. (Ibland måste man få gnälla.)
Haren - Tack, detsamma. Kram.
Tröttheten kommer nog från allt funderande och analyserande av livet, kärleken, relationen och allt annat som man omges av. När vi kommer till vägskäl i livet analyserar vi allt som finns i våra liv. Det tar mer kraft än man kan tänka sig.
Jag känner samma sak angående kärleken och tron på den. Jag vet att jag kände kärleken och då vet jag också att jag en dag kan hitta någon annan som känner för mig som jag kände för min exfru.
Att leta en ny relation var motigt för mig i början. Jag ville slippa all den förviring och förhoppning som finns i början och bara komma till tryggheten och lugnet. Nu känns det som att när jag väl hittar rätt kommer allt att vara värt det, den förvirring och förälskelse måste vara värt det.
Separerad - Jag tror också att det är värt det. Det måste det vara, jag vägrar att tro något annat. Och sakta, sakta börjar nog orken och lusten att återvända.
Skicka en kommentar