tisdag 22 maj 2007

Kärlek och vänskap kräver samarbete och ansvar

Kanske har jag kommit in i en ny fas. Kanske börjar jag acceptera att jag måste skapa mig en framtid utan D. Det känns fortfarande fel. Det känns också onödigt, tragiskt och orättvist. Jag har inte slutat att älska honom och jag tycker fortfarande att det vi hade var tillräckligt bra för att bygga vidare på. Det kommer jag nog alltid att tycka. I mina ögon fanns tillit, ärlighet, trygghet, respekt, samhörighet, attraktion, gemensamma intressen, gemensamma värderingar, djup vänskap. Kärlek. Men jag har förstått att han inte tycker likadant. Att det är något han saknar.

Något som jag saknade i vår relation var vilja. Vilja att förbättra relationen, vilja att utvecklas tillsammans, vilja att se framåt, vilja att ta sig igenom kriser, vilja att ta ansvar, vilja att visa omsorg. Vilja att verkligen vilja vara med den andra.

Jag kände det ofta som om det bara var jag som ville. Inte i början, när vi var förälskade, men ganska tidigt och under flera år. Det kändes som om jag ensam tog ansvar för vår relation. Jag kände mig som en liten, löjlig hund som försöker dra en hel människa framåt i kopplet. Ofta fick jag vända om och söka mig tillbaka för att se om han över huvud taget var med eller om han hade stannat och vänt tillbaka. Det var bara jag som sökte kontakt. Det kändes som om jag drog och drog och ju mer jag strävade framåt, desto mer ströp jag mig själv. Att jag inte insåg att det inte var så det skulle vara? Att jag inte insåg att vi borde ha skuttat framåt sida vid sida, i glädje, lösa tillsammans, två egna inidivider, men i samspel och samarbete med varandra.

Ja, faktiskt känner jag nu att det var en enorm tyngd att hela tiden ensam vara den som ville framåt. Att hela tiden behöva tvivla på om han verkligen ville vara tillsammans med mig. Jag var den som ville flytta ihop, köpa hus, gifta mig, skaffa barn, planera semesterresor, gå på fest, bjuda hem släkt och vänner på middag. Hans argument för att han inte ville var att han "inte var mogen", "inte var giftastypen", "inte trodde på livslånga förhållanden", "inte visste vad han ville" eller "kanske skulle må dåligt". Jag förstår inte att jag inte bara frågade "vill du inte vara tillsammans med mig?". Kanske för att jag var rädd för svaret. Att tvivla på om den andra vill är en fruktansvärd känsla när man älskar någon. Det enda man vill är ju att den andra ska må bra i relationen och att han också ska vilja.

"Att inget lova är ett bedrägeri både mot sig själv och den andre", säger Lars Lindbom. Jag hittade en intressant text av honom på nätet: Kärlek och vänskap kräver samarbete och ansvar. Här är ett kort utdrag, läs gärna mer:
  • I nära relationer prövas vår vilja att vara till för den andre, ärligt dela med oss av oss själva samt vår förmåga att förstå och förlåta vår partner och oss själva. Samarbete och uppoffringar är nödvändiga - det gäller att göra klart för sig vad det är man vill bygga upp tillsammans.
  • Det är viktigt att avstå från att låta dig styras av känsloimpulser och kortsiktigt tänkande vid de svårigheter som oundvikligen dyker upp. Det gäller att skydda din partner från dina dåliga sidor. Klarar du inte detta kan psykoterapi hjälpa dig till större mognad.
  • Kärlek och vänskap är inte främst en känsla utan resultatet av en ansträngning att hålla ett löfte att respektera och möta den andres känslomässiga behov och avstå från det som sårar eller förargar.
  • Trofasthet kräver en inre moralisk kamp.
  • Att inget lova för att slippa ifrån ansvaret är ett bedrägeri både mot dig själv och den andre.
  • Om du inte är villig att låta detta genomsyra din psykologi kan ingen psykoterapi i världen hjälpa dig. Om det samma inte gäller din partner har du ett verkligt problem - du har helt enkelt ingen att samarbeta med utan måste ensam ta ansvar för relationen.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Tack Pipperoni! Du har satt ord på mitt liv. Även om jag kanske inte ville veta. Det är säkert nyttigt för mig. Ungefär som fiskleverolja. Jag ska begrunda texterna och spara för framtiden. Kramtack!

Anonym sa...

Jag känner igen mig så i det du skriver. Det är de här känslorna som är orsaken till att jag och mannen sakta går åt olika håll.
Du skriver så klokt.
Vilken fantastisk person du verkar vara!
Kram Carro

Ankan sa...

Mycket intressant, har inte stött på denne Lars Lidbom tidigare. Och bitvis sorgligt att läsa för mig personligen. Särskilt det där om löften sved. Samtidigt som jag är tacksam för att alkoholisten slutat lova om sin nykterhet. Det var nog fan värre för tio år sedan när han lovade att "det här var sista gången". Men alkoholen skruvar ju till relationen lite extra, så det blir ännu svårare med raka råd.

Anonym sa...

Hej vännen!

Återigen huvudet på spiken med din text...

ALLA relationer kräver jobb, kanske inte i början när nyfikenheten driver en vidare utav sig självt men sen, när den grå vardagen kommer...
Om man vill att relationer ska växa, utvecklas och finnas där hela livet, måste man jobba på det.

Läser vidare i ditt fina boktips till mig och hittade stycket som beskriver D, tycker jag, vad säger du?

"Men man MÅSTE ta risker, därför att den största risken i livet är att inte riskera någonting. Den som inte riskerar någonting, gör inte någonting, har inte någonting, är inte någonting och blir inte någonting. Han kanske undviker lidande och sorg, men han kan helt enkelt inte lära sig och känna och förändras och utvecklas och älska och leva. Han är en slav, fastkedjad i sin känsla av trygghet. Han har förverkat sin frihet. Bara den människa som RISKERAR är verkligen fri."

Du försökte verkligen och drog ett tungt lass. Och som du skriver fanns viljan hos dig, men inte hos D.

Någon dag kanske han förstår och kanske vågar, jag hoppas det för hans egen skull.

Återigen tack för dina texter, fortsätt på den inslagna banan så ska du se att den leder dig till något bra.

"Good things happen to good people"

Abrazos,
/E

frida fröberg sa...

Vilken bra sida du länkade till. Det låter som att du har en positiv och bra dag, det gläder mig. Dina ord ger även mig styrka!
Kram

Pipperoni sa...

Lotta - Insikt är bara första steget. Det är att verkligen leva som man lär som är det kluriga. :) Kram, kram.

Carro - Tack. Fantastisk vet jag inte, men jag försöker att hela tiden lära mig och bli en bättre och bättre jag. Kram.

Ankan - När jag var liten och tjatade om saker jag ville ha eller göra sade min mamma alltid att hon aldrig lovade något hon inte kunde hålla. Det var bra tycker jag. Men att för den skull aldrig lova någonting är däremot inte bra. Jag föreställer mig att du har upplevt det första och jag det andra...

E - Jag hoppas verkligen att det är som du säger att "good things happen to good people". Kram.

Pipperoni sa...

Haren - Ja, igår var en hyfsad dag. Idag är en sämre dag. Kram.