Rätt och fel, lätt och svårt

Haikuharen skriver idag i sin blogg: "Nej, jag vill inte vara ovän med dig. Men jag kan inte säga hejdå vi ska aldrig mer ha kontakt med varandra och det känns helt ok. Det känns inte ok. Det känns helt jävla fel." Så känner jag med. Det kändes alltid rätt att vara tillsammans med D, även om vi inte var överens, även i slutet när vi bråkade. Nollkontakt känns bara helt jävla fel.

Haikuharen skriver också att hon tycker att han tar den lätta vägen. Det tycker jag att D gör också. Tar den lätta vägen. Att gå istället för att stanna. Att börja om istället för att kämpa. Men jag förmodar att han inte tycker att jag var värd att kämpa för, att vi var värda att kämpa för. Det gör ont. Men jag vill inte vara med någon som inte vill kämpa tillsammans med mig. För det är inte enkelt hela tiden, ibland är livet jävligt svårt, ibland vet man inte vilken stig man ska välja och det som betyder något då är att ha någon bredvid sig som säger: "Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll." Jag ska älska dig oavsett hur du mår, oavsett om du är dum, oavsett om du begår misstag, oavsett om du inte är perfekt.

I natt drömde jag att jag satt här vid datorn och skrev när D kom in och ställde sig bakom mig och drog händerna genom mitt hår, så som jag ofta gjorde när han satt vid datorn om kvällarna. Han hade på sig sina stora G-star jeans, som han hade på sig första kvällen han kysste mig, när jag flög upp i ett hörn av soffan som en rädd hare. Jeansen som numera har färgfläckar från när han hjälpte mamma och pappa att måla husgaveln dit ingen av dem nådde upp. De jeansen hade han på sig men hans överkropp var bar. Jag vände mig mot honom, reste mig, lade armarna om hans midja och lutade huvudet mot hans bröst. Han lade armarna om mig och lutade huvudet mot mitt och så stod vi så. Länge. Det var skönt. Vilsamt. Det kändes bra. Det kändes bara helt jävla rätt.

Betyder det att jag har förlåtit honom? Det har jag. Betyder det att jag inte har glömt? Det har jag inte. Det kommer jag inte att göra. Eller var det bara en ren önskedröm? En dröm om hur jag önskar att det hade varit - att han skulle komma till mig och ta kontakt, finnas där för mig, vila med mig och inte vara den som först måste bryta sig loss.

Idag har jag tittat på hus på Västkusten. Jag kanske faktiskt kan ha råd att köpa ett litet radhus på egen hand. Det var inte min dröm. Jag ville göra det tillsammans med honom. Jag ville se våra barn och våra hundar springa omkring på tomten. Att se mig själv ensam där känns inte riktigt rätt.

Men vad är rätt och vad är fel? Det är nog sant som D säger att livet inte är ett mattetal med ett givet svar. Även komplicerade mattetal kan väl förresten lösas på flera olika sätt. Varje stig är bara en bland många stigar att gå. Jag måste försöka hitta en ny stig som känns ok att gå, med nya drömmar att trampa på mot.

"There is no failure except in no longer trying." Elbert Hubbard