Jag köper blommor i mängder. Jag planterar. Jag klipper gräset. Jag sitter i trädgården, bakom mina solglasögon och tittar på blommorna. Som Ferdinand under sin korkek. Vita, orange och vinröda penséer; tusenskönor i rosa nyanser blandade med murgröna; starkt lilafärgade petunior; spröda, vita engelska pelargoner; gula maskrosor i den gröna gräsmattan. Humlorna surrar. Katterna leker. Nere på ridbanan vid stallet är det full aktivitet. Jag glädjer mig åt djur och natur. Men det är också det enda jag lyckas glädja mig åt just nu.
Jag tvingades åka in till Vallentuna och handla idag. Fullt med folk, någon slags secondhand-marknad utanför ICA. Glada tanter, förväntansfulla barn som väntade på sitt lördagsgodis, stolta mammor och pappor leende böjda över barnvagnar, förälskade par hand i hand. Jag kände mig som en liten grå, darrande, hukande mus som försökte smita mellan benen på alla helgglada, färgglada. Hjärtat bankade, jag fick panik, måste skynda mig och handla, skynda mig därifrån. Hem till lugnet och tryggheten.
Jag vet att jag borde anstränga mig och träffa vänner. Jag vet att jag inte mår bättre av att isolera mig. Men andra människor påminner mig så mycket om det jag saknar - någon att tala med, någon att vara tyst med, någon att göra planer med. Det sägs att våren är till för de som mår bra. Jag är benägen att hålla med. På våren ska man träffas, skratta, vara glad och förväntansfull och full av planer inför sommaren och hösten. Jag gör inga planer. Jag bidar min tid. Väntar. På vad? Överlever. Lever?
Jag undrar när det ska gå en helg utan att jag gråter, en dag utan att jag är ledsen, en vaken timme utan att jag tänker på honom och saknar honom. Jag undrar vad han gör, jag undrar hur han mår, jag undrar vad han tänker på? Tänker han på mig, tänker han på oss, eller tänker han bara på sig själv och har slutat att tänka på mig?
Konstigt nog känns det ändå något bättre idag. Jag har hört hans röst och det räcker. Jag minns en dikt jag läste en gång där det stod något i stil med att "tystnad är det trubbigaste av alla trubbiga vapen". Jag minns tyvärr inte vem som skrivit den. Någon som vet?
Imorgon ska jag hämta Elsa. Och inför nästa helg har jag faktiskt planer. Elsa och jag ska hem till en vän. Kan man gå och lägga sig klockan nio en lördagkväll? Jag kan. Godnatt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Godkväll vännen!
Tack för din fina kommentar igår.
Våren är mysig och jag förstår att det känns tomt att inte kunna dela detta fyrverkeri av saker och färger med någon.
Nu kommer i alla fall Elsa och då kanske saker och ting blir lite bättre. Du får någon att rå om, det är du bra på.
Jag tänker på dig så mycket att det nästan gör ont och vill dig så mycket väl. Men allt tar tid och ju äldre man blir desto längre ner faller man i gropen och det blir svårare att ta sig upp. Det är inte lika lätt att börja om igen, that´s a fact.
Kämpar själv med mina egna "demoner" och undrar om jag någonsin kommer att vakna upp en dag utan att känna mig så trött. Jag har hopp om att den dagen kommer även om den vissa dagar kan kännas långt bort.
Och vad ska vi bli när vi blir stora? Just nu känns det som om detta får ligga "on-hold" - det löser sig nog snart, men inte nu. Nu är det bästa att bara bida sin tid, precis som du säger.
Jag tror på att "good things happen to good people" - och det är ju vi.
Abrazos i massor!
/E
Det där med att vistas för länge bland folk har jag fortfarande problem med. Jag klarade bara av drygt en timme i köpcentret idag innan tårarna började bränna bakom ögonlocken. Fick skynda mig till bilen.
Jag har oxå svårt för tystnad och nollkontakt. Det har ju gjorts undersökningar som visar att man står ut med skäll, elstötar och bråk, allt är bättre än noll respons, noll kontakt. Så det är egentligen inte så konstigt. Fast det är en svår sits vi sitter i.
Hej!
Nu har du nog din lilla Elsa hos dig. Jag hoppas att hon kan få dig att le lite och känna gläjde.
Vore jättekul om du lade ut lite bilder på henne.
Hoppas du har en bra kväll.
Kramar Carro
Har hon kommmit nu, Elsa?
Hoppas ni finner er bra tillrätta med varandra. Det måste vara fantastiskt kul att få en ny familjemedlem. kram
Du skriver att man ska träffa vänner och skratta och göra roliga saker och att du inte gör nånting alls. Men du gör det du måste; du sörjer. Och sörjer gör man ensam och sorgen är jätteviktig.
Elsa blir nog bra för dig, för henne behöver du inte hålla masken iför=) Blev så glad när jag läste din beskrivning av hennes framfart. Hoppas få se många bilder på henne här snart.
Kram/Helene
Skicka en kommentar