Ilska eller älska?

Många har frågat mig om jag inte är arg på D...?

Jag är en person som sällan blir arg, och kanske ännu mer sällan visar min ilska. Men jag ska villigt erkänna att jag aldrig någonsin tidigare blivit så arg som jag blev vid ett par tillfällen när D precis hade talat om för mig att han hade bestämt sig för att flytta. Det var framför allt maktlösheten som framkallade min vrede. Att han ensam hade bestämt att det inte skulle vara något "vi" längre. Att han, utan att ta hänsyn till mina känslor, tog ett beslut som i högsta grad påverkade "oss" och mig. Känslan av att vad jag än gjorde, vad jag än sade, så kunde jag inte påverka honom, för han hade redan bestämt att han inte ville.

Men vreden gick över snabbt och för mig är sorgen och saknaden oändligt mycket starkare än vreden.

Jag har funderat en hel del över ilska och vrede på sista tiden. Känslor som sägs vara en naturlig del av sorgen över att bli lämnad. Och det verkar nästan som om folk förväntar sig att jag ska vara arg på D. Kanske har människor lättare att hantera vrede hos en person än bara sorg? Kanske är det lättare att gemensamt elda på, än att bara trösta?

Min syster sade häromdagen att hon tror att det vore bra för mig att bli arg. Jag har tidigare skrivit om att ilska inte är en känsla som har varit ok att visa i min familj. Det gör mig arg. Jag tror att det är viktigt att alla känslor är tillåtna. Att man får lov att visa hur man känner. Jag tror också att ilska kan vara viktig för att den slår larm om att något är fel, den visar att vi inte är likgiltiga och den markerar för andra var våra gränser går. (Det är särskilt effektivt om man som jag inte blir arg särskilt ofta. För när jag väl blir arg, då lyssnar folk.)

Men jag är inte alls så säker på att det alltid är bättre att vara arg.

Jag blir fortfarande arg ibland när jag tänker på vissa saker D har sagt. Men ilskan gör mig snarare handlingsförlamad och får mig att må sämre. Den försätter mig i ett offertillstånd och jag skyller på D för att jag mår dåligt, vilket inte hjälper mig ett enda dugg. Det är rätt meningslöst att bli arg på ord som redan är sagda och handlingar som redan är gjorda, som jag ändå inte kan påverka. Därför tror jag inte att det i det här läget är bra att fastna i ilska. Jag tror inte att ilska hjälper mig att gå vidare och må bättre. Förlåtelse och kärlek däremot hjälper mig att må bättre.

Så, nej, jag är inte arg på D. Jag kan inte vara arg på honom. Jag älskar honom.

"Att hålla fast vid ilska är som att greppa tag i en het kolbit med avsikten att slänga den på någon annan; du är den som blir bränd." Buddha

DN har för övrigt haft en artikelserie om ilska och en intressant artikel kan ni läsa här.