Jag har tidigare sagt att jag kan känna tacksamhet över det som har hänt mig. Att D lämnade mig har gjort mig till en bättre människa. Det har fått mig att reflektera mycket över vad som är viktigt i livet, över vad kärlek betyder för mig, över vänskap, över familjerelationer. Insikten att allt det man har som man så lätt tar för givet kan ryckas bort på ett ögonblick har fått mig att uppskatta nuet mer. Sorgen har fått mig att uppskatta stunderna av lycka mer. Jag har blivit mer ödmjuk, mer förstående. Jag har lärt mig mycket och jag vet bättre vad jag vill nu. Det är klart att jag fortfarande önskar att jag hade sluppit, att det vore annorlunda, att jag bara hade fått må bra. Men jag är tacksam över det jag har lärt mig och jag är tacksam över att jag har fått uppleva hur det är att verkligen älska en annan människa. Det är inte alla förunnat.
På samma sätt är det först sedan jag fick Elsa som jag kan förstå hur en förälders kärlek till ett barn måste kännas. Hon ligger i mitt knä och sover, totalt avslappnad och trygg, drömmer att hon diar, sträcker på sig, ändrar ställning, knorrar lite. Mitt lilla knyte, så varm, så mjuk, så bedårande underbar. Så liten, så oskuldsfull, så oförstörd. Jag vill skydda henne mot allt ont. Jag inser att jag inte kan det och jag förstår att det inte är bra att vara överbeskyddande heller. Men det är svårt. Idag föll den tunga badkarskanten ner över henne och mitt hjärta stannade för en sekund. Jag tror att det gick bra. Jag tror att vi båda kom undan med förskräckelsen. Men jag blev så rädd. Jag måste sätta fast badkarskanten ordentligt.
Sedan jag fick Elsa är jag ännu mer övertygad om att jag vill ha barn.
Tillägg: Alldeles nyss gick jag upp för trappan med Elsa i famnen och höll bara i henne med ena handen. Väl uppe sprattlade hon och tog sig ur mitt grepp och hoppade ur min famn. Hon landade med nosen rakt ner på det hårda trägolvet. Hon skrek. Nu sover hon igen, men jag är fortfarande skakad. Tänk om hon skadade sig. Två trauman på en dag är för mycket för mig... Jag känner mig så ensam.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
När jag födde mina två söner fick jag total panik efteråt. Herregud jag har ansvar för detta lilla liv i resten av mitt liv. Vad fan har jag gjort? Hur ska jag klara det? De tycker jag har gjort ett bra jobb och de är fina så det har jag nog. Men jag kämpar fortfarande mot rädslan att inte kunna skydda dem mot ALLT. När det gäller dem är jag hudlös. Kram!
Åh. Jag förstår. Jag tror också att känslan av allt kan ryckas ifrån en närsomhelst, den sorgen och chocken som ännu är närvarande, kan bidra till att det känns ännu läskigare. Fast jag tänker också att det nog alltid är det, läskigt. Med eller utan någon annan vid sidan, finns nog känslan av rädsla där. Men det är klart, att ha någon att dela det med. Det vore finfint.
Jag förstår precis hur du känner. De måste nog råka ut för lite såna saker också, det gör dem bara tuffare, de måste också "lära av sina misstag". Jag vill också skydda min plutt mot allt "ont" därute och har man den inställningen tror jag de klarar sig bra genom livet. Man kan inte vara med varenda sekund men de är tåligare än man tror (titta bara på Molly med råttgiftet, då kände jag mig fruktansvärt hjälplös) men så länge man finns där så kommer det gå bra. Du kommer klara det galant med din lille bebis :) massa kramar
Vad roligt och läsa om hur du beskriver din kärlek till Elsa.
Hon verkar vara så mysig.
Jag förstår att du är orolig över henne. Nu är ni ju två, du är inte ensam längre. Det är ju en omställning och den kan vara lite tuff även om den är positiv.
Hoppas ni får en mysig kväll!
Glömde skriva att det var jag Carro som skrev senaste inlägget.
Kram till er båda!
Visst är det så att det gör ont när det lilla liv man ska skydda råkar skada sig. Oavsett om det är ens djur eller ens barn. Och efteråt vill man själv kunna luta sig i någons famn och få tröst när den första chocken släpper. Har du någon att ringa Pipperoni och iaf få lite tröst om än på distans? Det brukar jag göra. Och det lindrar lite. Då känner man sig inte fullt lika ensam.
Hoppas det gick bra med Elsa och att hon endast är två erfarenheter rikare. Utan synliga ärr! Kram
Lotta - Hudlös är precis rätt ord. Kram.
Haren - Ja, det är nog alltid läskigt, oavsett om man är ensam eller två. Men när man har någon att dela sina rädslor med så blir de liksom mindre.
Sophie - Det är tur att de är tåligare än man tror.
Carro - Tack, kram.
Ankan - Det gick bra. Jag ringde till djursjukhuset och det kändes lite bättre efter det. Men du har rätt i att jag nästa gång borde försöka ringa någon i familjen eller en vän. Kram.
Skicka en kommentar