Finaste Äppelkvist

I måndags träffade jag min allra, allra äldsta barndomsvän. Jag kanske inte alltid har visat henne den uppskattning som hon har förtjänat, så här kommer en liten mitt-i-livet-hyllning till henne, Äppelkvist (min äldsta syster kallade oss för Äppelkvist och Päronkvist).

Äppelkvist och jag bodde grannar från att vi var 2 år ända tills vi flyttade hemifrån. När vi var riktigt små var vi bästa vänner och satt varje helg tillsammans iklädda röda velouroveraller framför TV:n i 70-talets version av Fatboy (vad kallades de egentligen?) och såg på Familjen Macahan och delade lördagsgodis. 

Vi fortsatte att umgås ganska intensivt under de tidiga skolåren, men skaffade oss sedan lite olika intressen. När hon började intressera sig för tennis och segling, var jag hang-around i stallet. När hon skaffade trimmad moppe, red jag omkring på min havremoppe. När hon fick sin första bil, en vit Golf Gti, och skaffade pojkvän, så pussade jag fortfarande på hästmular. 

På senare år har vi inte setts så ofta, men vi har alltid hållit kontakten, till stor del tack vare henne. Och hon har alltid funnits där. Ibland i centrum, ibland i periferin. Men det har alltid känts lätt och naturligt att plocka upp tråden igen. Som det mesta med Äppelkvist. Det är enkelt och självklart, utan att för den skull vara simpelt. Hon komplicerar aldrig saker i onödan (vilket jag ibland har en tendens att göra) och det känns alltid otvunget att umgås med henne. Varje gång jag har pratat med eller träffat henne känner jag mig harmonisk och lätt till sinnes och ofta tänker jag - men så är det ju, varför har jag inte sett det förut, så ska jag ju göra, så ska jag tänka.  

Äppelkvist har också alltid accepterat mig precis för den jag är. Hon har alltid lyssnat och givit sin syn på saker och ting, men hon har aldrig försökt ändra på mig. Hon har aldrig ställt krav. Hon är ärlig och rakryggad och inte rädd för att säga vad hon tycker, men hon har aldrig, aldrig, (inte ens i tonåren) dömt mig eller något jag har tyckt, sagt eller gjort. Det är ganska unikt. 

I min dagbok i november 1988 skrev jag: " - Det är bättre att tända ett litet ljus än att förbanna mörkret - Äppelkvist är bra på det och jag jobbar på att bli det. Hon är bra på att göra det bästa av alla situationer, på att ta fram de goda sidorna hos människor och på att inte jämt klaga på och kritisera allt och alla." Det stämmer fortfarande. 

Det finns ett citat om vänskap av Lasse Hallström, sagt till vännen Brasse Brännström som jag tycker mycket om och som jag tycker stämmer väl på min och Äppelkvists vänskap:
"Vänskap, det är att kunna umgås utan krav, att kunna vara sig själv och att kunna anförtro sig. Den liknar kärlek, men är helare och fullare. Den tål avstånd, hopp i tiden och den sätter igång fastän det varit ett avbrott på ett år."

Jag uppskattar verkligen din vänskap Äppelkvist, och jag ska försöka att bli bättre på att höra av mig... och jag hoppas att du vill fortsätta att dela ditt lördagsgodis med mig i många år till!