First impressions last?

"You never get a second chance to make a first impression", sägs det. Och det ligger nog (tyvärr?) en hel del i det. För första intrycket av någon är ju oftast det som avgör om det blir någon chans att göra mer än just bara ett första intryck... 

Jag funderar ganska ofta över mitt första intryck av en människa. Ibland är det odelat positivt, med ett genuint intresse av att lära känna mer. Ibland (men som tur är inte alls lika ofta) är det negativt och jag tänker vilken dum/trist/elak/konstig/otrevlig person. Men kanske är det bättre att ge ett dåligt första intryck än inget alls? Ibland ger en person inget intryck alls och nästa gång man ses kommer man kanske inte ens ihåg att man har träffats förut. Får man en andra chans att göra ett första intryck då? 

Oavsett vilket första intryck någon ger, så har jag genom åren lärt mig att det ganska ofta kan vara rätt så missvisande. Ibland till och med helt käpprätt åt skogen. Oavsett om det gäller en anställningsintervju, en ny kollega, en dejt, någons nya respektive, eller bara någon jag träffar på en kväll på krogen, så är första intrycket inte sällan felaktigt. Ibland är det totalt fel. Ibland är det ganska bra gissat, nästan rätt. Men det är väldigt sällan - huvudet på spiken. 

Första gången jag träffade min nuvarande chef, till exempel, så tyckte jag att hon verkade vara en sval, perfektionistisk, sylvass och överlägsen bitch (och jag trodde aldrig att jag skulle få jobbet). Det var helt fel. Hon är ödmjuk, varm, smart och väldigt humoristisk. Första gången jag träffade ett av mina favorit-ex tyckte jag att han var ful, illa klädd, kaxig, överlägsen och gapig. Det var också fel. För efter en tid blev han söt, fortfarande illa klädd, intelligent, underhållande och mycket, mycket charmig. 

Det är lätt att döma hunden efter håren, och tyvärr låter vi nog ofta det första intrycket avgöra. Det blir aldrig någon andra dejt, någon andra intervju, något andra möte... och jag har en känsla av att vi generellt är för snabba att döma. För snabba att bestämma oss. För snabba att dra öronen åt oss. För snabba att rusa vidare. Jag tror att vi generellt är dåliga på att ge någon en andra chans till ett andra intryck... Det är lättare att bara rusa vidare. 

Kanske borde vi dock även tänka lite mer på vilket första intryck vi själva ger, och vill ge. Kroppsspråk, handslag, hållning, kläder, ansiktsuttryck, blick, leende, samtalsämne, ord... Men framför allt kanske vi inte borde vara så fokuserade på nästa person, på nästa dejt, på nästa möte, på nästa steg, på alla dessa oändliga obestämda möjligheter, att vi inte ser den som för ögonblicket står framför oss. Kanske borde vi ta oss mer tid åt att verkligen se och lyssna på och tala med den vi har mittemot oss. Ta chansen att göra ett ordentligt avtryck, och ett varaktigt första intryck...

Men faktum kvarstår, vem kan egentligen få en korrekt uppfattning av något så komplext som en annan människa på fem minuter, en halvtimme, en timme? Nej, jag tror mer på det kinesiska ordspråket "Don't be over self-confident with your first impressions of pepole". 

First impressions last? Kanske, men bara om vi inte kan se förbi dem och låter dem bli det bestående intrycket av någon... First impression, is not the last impression. Förhoppningsvis (och ja, jag lärde mig en läxa igår... tack!).

"Vi se först det grövsta i sanningen, nämligen sanningen själv, det viktigaste — den talande se vi betydligt senare." (Edith Södergran)

"Vi måste se upp så att vi inte ständigt bär på våra vanföreställningar och inte ser annat än fulhet. Vi filtrerar allt genom våra fördomar och ser inte det som finns. Vi ser det vi projicerar." (Leo Buscaliga)