Vad är det bästa som kan hända...?

Min bäst-bästa vän under hela skoltiden, från det jag var 7 år till jag var 19 år och ett tag till, var A. Hon och jag har gått igenom mycket tillsammans och jag räknar henne fortfarande som en av mina bästa vänner, trots att vi ses lite för sällan nu för tiden. Hon är gift och har tre barn - snart fyra - och vi lever väldigt olika liv. Men när vi väl ses är det nästan precis som förr, fast bättre. Men det är en annan historia...

A hade redan när vi var små en i mina ögon väldigt klok strategi för att hantera problem, som hon lärde mig. Hon kunde helt plötsligt kläcka ur sig "det är något som inte känns bra". Vad hon menade var att det var något i det undermedvetna som låg och gnagde och irriterade och hindrade henne ifrån att fullt ut ägna sig åt och njuta av det vi för stunden höll på med (som allt som oftast hade med hästar att göra). Kanske var det något som hade hänt under dagen, något som någon hade sagt, eller något som hon oroade sig för i framtiden. Tillsammans försökte vi att klura ut vad det var. Ibland var det lätt, ibland var det svårare. Men när vi väl kom på det, så pratade vi om det och kom gemensamt fram till hur hon (eller jag, om det var jag som hade den där känslan av grus i maskineriet) skulle tänka kring det för att kunna släppa det. Om det var något som redan hade hänt eller sagts så kom vi oftast fram till att det förmodligen inte var så farligt eller att det inte var så illa menat. Om det var något i framtiden så föreställde vi oss tillsammans det värsta som kunde hända, och avdramatiserade det. Sen lämnade vi det bakom oss och galopperade bokstavligen vidare.

Det fungerade alltid, varje gång... Och även om jag inte har A att diskutera det med längre, så är det en strategi som jag fortfarande ofta använder mig av. För jag tror benhårt på att trollen spricker när man drar fram dem i ljuset. Stora problem krymper ofta till små när man verkligen vågar se dem i vitögat och konfrontera dem, istället för att försöka gå runt dem, eller låtsas som om de inte finns.

Jag hade när jag var yngre en mycket större tendens till att vara en liten worry-wart. Då hjälpte A mig. Nu hjälper jag mig själv genom att föreställa mig det värsta som kan hända, tänka ut en liten strategi kring vad jag skulle göra då och oftast komma fram till att jag nog faktiskt klarar det värsta också, om det värsta skulle inträffa, vilket det med största sannolikhet aldrig kommer att göra. För övrigt en hemskt mycket bättre strategi än att föreställa sig det värsta som kan hända och sedan ägna sig åt att till varje pris försöka undvika att det inträffar... Nej, jag tror att det är betydligt mer kreativt att istället föreställa sig det bästa som kan hända och agera utifrån det.

"What we anticipate seldom occurs, what we least expected generally happens." /Benjamin Disraeli

"Only the unknown frightens men. But once a man has faced the unknown, that terror becomes the known." /Antoine de S:t Exupery

Och förstås, min favorit i repris:

"Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy." /Leo Buscaglia