Go on. Believe.

Är nyss hemkommen från en underbar konsert med Ane Brun. Jag borde sova - är fortfarande inte helt frisk och ska upp tidigt imorgon för att åka på långhelg till Ungern med gamla Handelstjejerna. Men som alltid efter en konsert tar det en stund att varva ner... Jag känner mig glad, lugn och harmonisk, men samtidigt lite upprymd. Fylld till bredden av känslor. Som kronan på ett perfekt upphällt öl - len, lätt, bubblig, med små, små toppar och dalar, fylld av dofter, redo att blomma ut i en sensation av smaker och med ett bubblande, skrattande skum som snart kommer att lämna spår på någons överläpp...

Jag älskar att gå på konsert. Tack Lilla J för att du har hjälpt mig att återupptäcka den kärleken. Jag sitter gärna hemma i soffan och lyssnar på mina favoritlåtar när jag skriver, jag sätter ofta på stereon i bakgrunden när jag lagar mat eller städar, jag njuter av att vrida på en bra låt på full volym, trycka gasen i botten och sjunga med för full hals i bilen och jag dansar mer än gärna till de senaste hitsen på något av stadens dansgolv. Men bra musik blir nästan alltid ännu bättre live. Den får en annan, djupare dimension.

Jag tycker om det spontana, det kantiga, det lite oförutsägbara, det komplexa... Anes uttryck av barnslig förtjusning när hon sjunger en duett med José Gonzalez. Nervositeten som får henne att torka av både händer och panna på en solkig frottéhanduk innan hon ska sjunga en sång på sitt eget modersmål, på norsk dialekt. Spotlighten på pianisten som avslöjar att han samtidigt som fingrarna rör sig säkert över tangenterna nästan trillar av pianopallen i sin iver att med hela kroppen gunga med till musiken. Anes prudentliga kläder, som trots allt passar henne, särskilt i de gröna ljuseffekterna. De två trummisarna som mer ser ut som bankmän än som musiker. Den välklädda assistenten i vit skjorta och väst som assisterar bytet av gitarrer i minst varannan låt. Cellistens minimalistiska kroppsspråk och väna uppenbarelse. Ett litet, nästan ohörbart misstag... Dynamiken. Helheten.

Men framför allt är det så, att vissa röster och vissa texter tränger sig förbi alla snår, alla taggtrådar, alla osynliga murar och med en oerhörd precision direkt borrar sig rakt in i mitt hjärta. De släpper fram så mycket känslor som länge har legat i dvala långt inne i hjärtats labyrint, att det nästan får mig att bli religiös. Ane Brun. Anna Ternheim. Aimee Mann. Rosie Thomas. Sarah Bettens. Rachael Yamagata. Ray La Montagne. För att nämna några...

Ane Brun sjunger i refrängen till kärlekssången Oh love: "No, I won't believe" och låter sedan (efter en uppmaning att tatuera in det bakom örat) publiken fylla i med "Go on. Believe." Oerhört effektfullt. Oerhört känslosamt. Och faktiskt, mycket trovärdigt. Jag tror. Efter varje konsert tror jag av hela mitt hjärta på alla de känslor som finns där, men som just nu bara får utlopp under någon enstaka konsert då och då. Jag vet att de finns där. Jag tror att jag kan hitta dem igen. Jag tror att jag kan falla igen. Jag vet.

Go on. Believe.

Ane Brun – Oh Love